Print Friendly

Revolutionen i Egypten sker mot en bakgrund av stigande motsättningar i det egyptiska samhället.

Ända sedan början på 80-talet har minimilönen i Egypten legat på 6 dollar per månad. Var fjärde egyptier lever på mindre än två dollar om dagen, som är FN:s gräns för fattigdom. Fortfarande kan 1 av 3 egyptier inte läsa eller skriva. För många präglas livet av trångboddhet, brist på mat och rent vatten. Även minimilönen som andel av BNP per capita har sjunkit (se tabell). De fattiga har blivit fattigare och de rika rikare.

En av dessa rika är Hosni Mubarak själv. Mubarakfamiljens förmögenhet beräknas uppgå till 70 miljarder dollar. Det egyptiska ledarskiktet är en personallians mellan statsmakt och kapital. Flera av ministrarna i den senaste tidens regeringar är samtidigt framgångsrika affärsmän. Höga armégeneraler avslutar ofta karriären på något välavlönat toppjobb inom stat eller industri.

I själva verket har militären styrt landet ända sedan en grupp unga officerare tog makten i landet 1952.
Mubarak kommer själv från en karriär inom flygvapnet och Omar Suleiman, den nye vice presidenten, är före detta armégeneral och chef för säkerhetstjänsten. Den nye premiärministern, Ahmed Shafiq, har varit chef inom flygvapnet. Armén kontrollerar inte bara staten utan också en lång rad industrier som producerar allt från vapen till läkemedel och spisar.

Armén har i sin tur nära band till USA. Varje år får Egypten 2 miljarder dollar i bistånd från USA. 1,3 miljarder av detta går direkt till militären i form av vapen. Detta motsvarar en tredjedel av försvarsbudgeten. Dessutom får de allra flesta höga egyptiska officerare sin utbildning i USA. Det var ingen slump att USA:s speciella sändebud till Egypten i samband med upproret träffade en rad högt uppsatta officerare. Sändebudet har senare sagt ”Mubarak måste sitta kvar för att lotsa igenom förändringarna av landet”. Som USA:s bastion i regionen har Egypten spelat en viktig roll i att genomdriva amerikansk politik i Mellanöstern under det senaste decenniet. Mubarakregimen har t ex, i praktiken, hjälpt Israel att terrorisera den palestinska befolkningen i Gaza genom att stänga sin gräns till området.

Ur spänningarna och fattigdomen har en brutal polisstat vuxit fram. Ända sedan den förre presidenten Anwar Sadat mördades, 1981, har undantagstillstånd rått i Egypten. Inför valen får bara kandidater som är godkända av regimen ställa upp. Oberoende fackföreningar har varit förbjudna. Enligt den egyptiska organisationen för mänskliga rättigheter (EOHR) sitter 18 000 personer fängslade utan rättegång. 2009 publicerade amerikanska utrikesdepartementet en rapport som erkände att elchocker och sexuella övergrepp var vardagen i egyptiska fängelser samt att myndighetspersoner ofta, i praktiken, agerade med ”straffrihet”. Bara under åren 2003-2007 dog 167 människor i de egyptiska fängelserna på grund av misshandel och vanvård.

Trots den enorma säkerhetsapparaten, och trots stödet från USA och EU, har de fattiga inte kunnat hållas tillbaka. Antalet arbetardemonstrationer ökade från 97 stycken 2002 till 742 stycken 2009 (Land Centre for Human Rights).
Matkrisen 2007 ledde till brödkravaller. Med start i en strejk från 27 000 textilarbetare i staden Mahalla i december 2006 svepte en strejkvåg över landet. I Kairo och Alexandria strejkade tågpersonal, tunnelbaneförare, bussförare, arbetare på hönserier, avloppstekniker osv. 55 000 anställda på skatteverket strejkade och bildade en oberoende fackförening. 33 000 textilarbetare på två olika orter strejkade och ockuperade sina fabriker.

6 april 2008 utlyste arbetarna i Mahalla återigen en strejk. Detta spred sig sedan unga bloggare som uppmanade till en generalstrejk i sympati. Även om regeringen till stor del lyckades avleda generalstrejken ledde det hela till att en oppositionell ungdomsrörelse bildades kallad 6 april-rörelsen.
Strejkrörelsen ledde i nästan alla fall till segrar. Regeringen, som påhejade av USA, EU och IMF genomdrivit en lång rad s.k ekonomiska reformer, tvingades lägga nya privatiseringar på hyllan. Regimen tvingades också till ett löfte om höjda minimilöner till 49 $ per månad.

Bankkrisen 2008 avbröt tillfälligt kampuppsvinget men har ytterligare fördjupat landets sociala kris. Den minskade världshandeln ledde till att de viktiga inkomsterna från Suezkanalen minskade drastiskt. Krisen ledde också till att egyptier anställda i Gulfländerna förlorade sina jobb och inte längre kunde skicka hem pengar till sina familjer – något som drabbade hela den egyptiska ekonomin. Dessutom minskade den egyptiska exporten med 12 % och inflationen steg till 11 %.

Det egyptiska samhälle som såg diktatorn Ben Ali falla i Tunisien var alltså ett samhälle med gigantiska klyftor. Men också ett samhälle där arbetarklassen alltmer vågat höja sina röster och därmed dragit med sig andra grupper i samhället.

Faktarutor

Tabell: Minimilöner

Minimilönens andel av BNP per capita i Egypten
År 1984        60 %
År 2007         13 %

Minimilönens andel av BNP per capita i andra länder (år 2007)
Frankrike        51 %
Spanien        26 %
Turkiet        78 %

Den egyptiska statsapparaten

Säkerhetsstyrkorna        2 milj man
Armén                               450 000

Till detta kommer ”Baltagiye”, ökända banditgäng som hyrs in av polisen.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here