Print Friendly, PDF & Email

Nu, när solen börjar påminna oss om att våren är i antågande, är tiden rätt att tipsa om några böcker om löpning.

Den finske författaren Miika Nousiainen slog igenom med ”Hallonbåtsflyktingen” (2009), en tankeväckande skröna om svenskar och svenskhet. I hans andra roman ”I långa loppet” (Brombergs, 2010) är det finnar och finskhet som sätts under lupp. Nousiainen är löparlitteraturens svar på Nick Hornby. Hans bok är full av referenser till i första hand finsk långdistanslöpning från 1870-talet fram till dags dato men också populärkultur. Vid ett tillfälle jämför han strukturen i Pekka Vasalas guldlopp på 1500 meter i München-OS 1972 med Queen-låten ”Bohemian Rhapsody”. Boken handlar om en löpningsbesatt pappa vars son, tillika ett av Finlands största löparlöften, försvinner. För att råda bot på pappa Marttis sorg försöker dottern ta sonens plats genom att underkasta sig pappans hemsnickrade träningsprogram. Det finns, enligt pappan, inte någon livssituation som inte går att förklara med löpartermer och ingen bedrövelse som inte går att bota genom stenhårda backintervaller med småspik i motvinden. Med löpningen som fond berättar Nousiainen en i botten ganska tragisk men samtidigt upplyftande och förbannat rolig historia.

Japanen Haruki Murakami är en etablerad författare med flera tegelstenar på sitt samvete. I ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning” (Norstedts, 2010) bjuder han på en samling kortare personliga texter om sin stora passion vid sidan om författandet. Kopplingarna mellan löpningen och romanskrivandet är uppenbar; utan värkande muskler efter ständigt nya maratonlopp, inga romaner.

Gemensamt för de båda böckerna är att de handlar om riktig löpning. Det går inte att tvivla på pappa Marttis allvar när det gäller löpning: ”Joggingen var mjukissamhällets försåtliga agent som skickades ut för att kolla om den stegrande levnadsstandarden gjort folket så slappt att löpning kunde saktas ner till jogging. Vad är jogging? Människan ska antingen gå eller springa”. Murakami gör även han på ett tidigt stadium klart för oss att hans texter handlar om att ”springa på allvar”, vilket enligt honom innebär att springa minst 60 kilometer i veckan. För att klara av mängdträning och maratonlopp har Murakami ett mantra som han envist och monotont upprepar tyst för sig själv: Smärtan är oundviklig men lidandet är valfritt.

Ytterligare en gemensam nämnare för böckerna är att man blir fruktansvärt sugen på att snöra på sig löpardojorna och jogg… jag menar, springa.

Fler böcker om löpning

”Flanagans lopp”  Tom McNab
”Långdistanslöparens ensamhet” Alan Sillitoe

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here