Print Friendly, PDF & Email

Håkan Juholt blev S-valberedningens förslag till ny partiledare till extrakongressen. Samtidigt föreslås att den tidigare ekonomiska talesmannen Thomas Östros ska avgå från VU:t – den högsta socialdemokratiska ledningen. Detta har tolkats som att partiets ”vänster” har vunnit en seger över ”högern”.

Samtidigt har många, både socialdemokratiska och borgerligare, kommentatorer sagt att detta inte är bra om Socialdemokraterna vill vinna valet 2014. Detta enligt följande, lite förenklade, logik: för att vinna valet måste S återerövra medelklassen. Och då måste partiet föra en högerpolitik. Därför var valet av Juholt inte bra. Fast ingen vet ju vad karl’n står för – så det kanske går bra ändå. Det hela är som en enda stor medial parodi. Eller tragedi.

Fackets fiender förlorade ledarstriden
Innebörden av valberedningens förslag till ny partiledare – samt att den tidigare ekonomiske talespersonen Thomas Östros ska avgå ur det Verkställande Utskottet (VU:t) innebär att den del av S-ledningen som ville kapa banden till fackföreningarna har förlorat maktkampen.

Två av huvudfrågorna som avgör framtiden för socialdemokratin är: ska banden till facket bevaras; klarar partiet av att utforma en politik för bevarad välfärd, med full sysselsättning i centrum, i en global ekonomi. Det som gjort socialdemokraterna unikt är dess förhållande till fackföreningarna. Främst till LO men även till TCO. Det var inte för inte som Olof Palme tog dåvarande TCO-ordföranden, Lennart Bodström, direkt in i regeringen! Partier som Centern, Folkpartiet, Kristdemokraterna samt Vänsterpartiet skulle snabbt tyna bort och dö utan statsbidrag och mediabevaklning. De utgör endast utskott på statsförvaltningens höger-vänster skala. Med Socialdemokraterna är det annorlunda. LO har idag fortfarande drygt 1,5  miljoner medlemmar – trots ett stort ras efter 2006.  TCO:s medlemsförbund samlar idag ca 1,2 miljoner medlemmar.  Så länge socialdemokratins band till facken består kan S göra politisk comeback. Men om banden till facken kapas är en comeback inte sannolik.

Mona Sahlin, och kretsen kring henne, ville kapa banden till facken. Den partihöger hon tillhör vill nämligen gå hårdare fram mot välfärdssamhället. Men de bromsades av att de lågavlönade, som partihögern måste angripa, fortfarande har ett indirekt inflytande över partiet, just genom facken. Därför skulle partihögerns slutuppgörelse med välfärdssamhället bli väldigt mycket enklare om de lyckades att frigöra sig från i första hand LO. Om de hade lyckats skulle S ha omvandlats till ett borgerligt parti – vilket som helst. Och facken skulle ha blivit politiskt hemlösa. Detta bekymrade dock inte Sahlin och co. Tvärtom så strävar denna antifackliga falang efter att omvandla S till ett helt igenom borgerligt parti.

Facktopparnas revansch
År 2009 petade Sahlin Juholt från partisekreterarposten. Men det har funnits krafter inom facket som arbetat för att Juholt skulle komma igen – och dessutom inom partiets högsta ledning. Efter det katastrofala valnederlaget var Sahlins antifackiga falang kraftigt försvagad. Detta gjorde att de fackliga topparna kunde rycka åt sig initiativet och föra fram sin kandidat. Man kan kalla valet av Juholt, och avpolleteringen av Östros, för en revansch för den fackliga delen av S-ledningen.

För att Mona Sahlin representerar en antifacklig del av S-ledningen står utom varje tvivel. Det var Sahlin som, under sin tid som arbetsmarknadsminister, personifierade dåvarande s-regeringens försök att införa något som i praktiken var ett två-årigt strejkförbud – direkt riktat mot de lågavlönade kvinnorna inom Kommunal. Sahlins kuppartade försök att bilda en allians inför valet 2006, enbart med det antifackliga Miljöpartiet, utgjorde en del i partihögerns plan på att frigöra sig från fackets inflytande inom S. Men Sahlin, och kretsen kring henne, misslyckades. Banden till facket finns ännu kvar. Och nu görs alltså räkningen upp. Detta innebär dock inte att striden inom S skulle vara över. Partihögern kommer inte att ge upp och bryta sig ut och bilda ett eget parti. Nej. De kommer att bida sin tid. Sedan kommer de att återkomma med argument som ”globaliseringen kräver”. Den antifackliga flygelns program är en, mer eller mindre, direkt EU-anpassning i form av lägre skatt, högre arbetslöshet och slopad välfärd. Och de har inte gett upp sin strid för att kapa banden till facket och omvandla S till ett rakt igenom borgerligt parti. Men de tvingas ligga lågt en tid.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here