Print Friendly, PDF & Email

Kärnkraftsfrågan har varit en het potatis för det politiska etablissemanget i Sverige under 40 år.

Under hela 1970-talet pågick en het debatt om kärnkraften. I valet 1976 kom kärnkraften att utgöra en av de största frågorna. Centerpartiets kärnkraftsmotstånd blev en avgörande orsak till att de borgerliga vann valet och bröt 44 år av oavbrutet socialdemokratiskt styre i Sverige. Detta visar vilken laddning frågan hade. Efter valet bildade C en koalitionsregering med M och FP. Dessa två partier var positiva till kärnkraft. Snart nog uppstod slitningar mellan partierna i just kärnkraftsfrågan. Dessa slitningar fick sin kulmen 1978 och regeringen tvingades avgå. När olyckan i Harrisburg inträffade år 1979 tog kärnkraftsdebatten ytterligare fart. Folkomröstningen 1980 utlystes delvis för att överbrygga motsättningarna mellan de borgerliga. Men även inom SAP rådde oenighet.

Den slutliga folkomröstningen kom att bestå av tre ”linjer”. Linje 1 och 2 var i praktiken identiska, så när som några formuleringar om att stat och kommun skulle äga anläggningar för produktion av elenergi. Dessa tillkom eftersom det var otänkbart för SAP och LO att driva kampanj tillsammans med M (som stödde Linje 1). Genom att lägga till formuleringarna om ägandet tvingade man fram en ytterligare ”linje” i omröstningen. Alla tre linjer förespråkade dock, i grunden, en avveckling av kärnkraften. Det fanns ingen Linje som innebar ett klart Ja till kärnkraft.

I praktiken kom dock Linje 1 och 2 att uppfattas som Ja-linjer, och Linje 3 som Nej-linjen. Omröstningen slutade med 18,9 % av rösterna för Linje 1, 39,1 % för Linje 2 och 38,7 % för Linje 3. Efter omröstningen tog riksdagen beslut om att de 12 reaktorer man planerat för skulle vara i drift fram till år 2010. Inga nya reaktorer skulle byggas. Många kärnkraftsmotståndare var missnöjda med folkomröstningen och det efterföljande beslutet i riksdagen. Vissa menade att S och FP splittrade kärnkraftsmotståndet genom att skapa Linje 2. Ett yttryck för missnöjet var bildandet av ett helt nytt parti år 1981 – Miljöpartiet, med den avhoppade folkpartisten Per Gahrton i spetsen.

Det största sveket i kärnkraftsfrågan har Centerpartiet stått för. På 1970-talet var C, under ledning av Thorbjörn Fälldin, de största kärnkraftsmotståndarna. Men under ledning av Maud Olofsson, har C kastat kärnkraftsmotståndet på sophögen. År 2009 ingick C en energiuppgörelse med övriga allianspartier. Uppgörelsen innebar att man gick med på en utbyggnad av kärnkraften. År 2010 röstades en proposition på samma tema igenom i riksdagen. Flera centerpartister gick emot sitt parti och hela alliansen i omröstningen. Solveig Ternström, som toppat C:s riksdagslista i Stockholms stad i valet 2006, valde att gå ur partiet eftersom hon ansåg att ledningen svikit sina ideal och sina väljare.

Men C är inte ensamma om att byta spår. Inom ramen för det rödgröna samarbetet svängde både V och MP (!) om kärnkraften. Istället för omedelbar avveckling gick man med på något som liknar gamla Linje 2:s ”avveckla – med förnuft”.

Folkomröstningen 1980 stod mellan tre ”linjer”

Linje 1: Kärnkraften skulle avvecklas ”i den takt som är möjlig”. Endast de 12 reaktorer som då var i drift eller höll på att byggas skulle användas. Ingen ytterligare kärnkraftsutbyggnad skulle få förekomma. Denna linje företräddes av M.
Linje 2: I stort sett identisk med Linje 1. Innehöll dessutom, bl a, skrivelser som slog fast att stat och kommun skulle äga alla framtida anläggningar för produktion av elenergi. Under själva kampanjen växte dock idén med en bortre parentes, att kärnkraften skulle avvecklas till år 2010, fram. Denna linje företräddes av S och FP.
Linje 3: De sex reaktorer som var igång vid tidpunkten för folkomröstningen skulle avvecklas inom tio år. De reaktorer som var under uppbyggnad och som ännu inte laddats skulle aldrig tas i bruk. Linje 3 företräddes av C, VPK (nuvarande V) och KDS (nuvarande KD).

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here