Print Friendly, PDF & Email

Efter diktaturerna i Egypten och Tunisien verkar turen ha kommit till arabvärldens mest långlivade diktator Muammar al-Khaddafi i Libyen. Khaddafi, som suttit vid makten sedan 1969, har alltmer styrt Libyen som sin privata egendom. När en av Khaddafis söner för några år sedan arresterades i Schweiz för att ha misshandlat personal på ett hotell vidtog pappa Khaddafi genast motåtgärder. Han tog ut statliga oljepengar från schweiziska banker och avbröt oljeleveranser till Schweiz. Dessutom tog han två schweiziska affärsmän som gisslan. Till slut var Schweiz, efter att inte fått något stöd från EU eller USA, tvungna att släppa sonen utan rättegång.

På samma sätt har Khaddafis personliga galenskap färgat statens agerande mot proteströrelsen. Efter att först ha kommenderat stridsflyg och artilleri mot demonstranterna förklarade Khaddafi i ett direktsänt TV-tal att de som marscherade på gatorna i hela landet var påverkade av al-Qaida, som skulle ha blandat hallucinogena droger i deras mjölk och snabbkaffe.

Det politiska förtrycket
Även om revolutionen i Libyen verkar bli betydligt blodigare än i Egypten och Tunisien är orsakerna till upproret liknande. Det handlar om protester mot det politiska förtrycket. Partier är förbjudna i Libyen sedan 1952. Fria fackföreningar finns inte. Istället har regimen skapat s.k. yrkessammanslutningar som är helt integrerade i statsstrukturen – och som ej har strejkrätt. Politiska fångar som hålls i många år utan anklagelse eller rättegång. Rättsväsendet kontrolleras av Khaddafis eget parti och det finns ingen rätt till en offentlig rättegång. Libyens flyktingläger är ökända och har  liknats vid koncentrationsläger. Många flyktingar har dödats i lägren. Under det nu pågående upproret har rykten gjort gällande att flyktingar tvingats skjuta demonstranter på gatorna.

Klyftorna
Protesterna handlar också om de ökande klyftorna i det libyska samhället. En anledning till ökande klyftor är den ekonomiska nyorientering mot mer av marknadsekonomi, där landet ansökt om medlemskap i WTO och genomfört en rad privatiseringar. Dessutom minskade man subventioner på basvaror som tidigare gjorde livet för de fattiga lättare. Så sent som i november 2010 hyllade tidningen The Economist Libyen genom att jämföra det med Dubai.

Med en genomsnittlig arbetslöshet i landet på ca 30 % drabbas ungdomen hårt. Idag är uppåt 50 % av landets befolkning under 15 år. Ungdomar har varit drivande i den pågående revolutionen och utnyttjat exempelvis Facebook för att organisera sig.

Klanerna
En grundpelare i Libyens stadsapparat är landets klaner. Khaddafi fördelar viktiga poster inom flygvapnet, armén, oljeindustrin och statsförvaltningen bland de egna klanfränderna. Eftersom klanen ofta den enda källan till trygghet och försörjning i ett land utan moderna institutioner blev de också ett sätt att kontrollera de fattiga. Genom att bilda allianser och fördela inkomsterna från landets oljetillgångar bland de rikaste klanerna har Khaddafi länge lyckats vända dessa mot de fattigare klanerna i östra Libyen. Denna feodala struktur är oförenlig med ett industrisamhälle eller med de miljoner unga som växer upp i landets storstäder.

Rörelsen
Tidigare uppror har varit små och isolerade – och därför lätta att krossa. Men denna gång möter Khaddafi ett segervisst folk som sett hur diktaturerna fallit i Egypten och Tunisien. Trots brutala attacker från Khaddafitrogna styrkor har upproret, i skrivande stund, kontroll över hela landet utom huvudstaden Tripoli. I de östra delarna av landet ställs redan Khaddafitrogna inför rätta. Mycket talar för att den gamle blodtörstige diktatorn får det slut han förtjänat.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here