Print Friendly, PDF & Email

Hotet mot välfärden …
Om bevarade band till fackföreningarna utgör den ena ödesfrågan för socialdemokratin så handlar den andra frågan om förmågan att utforma ett handlingsprogram för bevarad välfärd, med jobben i centrum, i en global ekonomi. Detta kräver ett handlingsprogram mot den kris som kan beskrivas på följande sätt: Sverige hotas av en avindustrialisering. Antalet industrijobb ökar i ”svenska” företag men de minskar i Sverige. Detta krymper skattebasen. Och pengarna till vård-skola-omsorg minskar – med ytterligare nedskärningar som följd. Bemanningsföretag tvingar ned löner samtidigt som arbetsrätten luckras upp.

… kräver ett krisprogram
För att möta dessa hot mot välfärden krävs ett krisprogram. Varifrån ska då arbetarna – och alla lågavlönade tjänstemän liksom andra låginkomsttagare – hämta styrka för att stoppa avindustrialiseringen, nedskärningarna inom vård-skola-omsorg samt hotet från bl a bemanningsföretag när det gäller löner och anställningstrygghet?

Försvaret av industrin, jobben och välfärden kommer att föras via facken. Eller inte alls. Under 70-talet genomfördes en rad arbetsrättsreformer, som lagarna om medbestämmande och anställningsskydd. Kronan på 70-talets fackliga offensiv var löntagarfonderna. Fonddebatten gav en insikt. De som kontrollerar företagens vinster styr samhällsutvecklingen: var ska investeringarna göras – i Kiruna eller Kina; vad ska produceras – vapen eller snabbtåg? Fonderna är döda. Men kampen, klasskampen, för kontroll över vinster, investeringar och löneavtal måste åter upp på dagordningen – fast denna gång på internationell nivå. Arbetsrätten kan inte göra halt vid nationsgränsen som på 70-talet. Klarar dagens fackföreningar denna uppgift? Nej. Inte utan ett verkligt arbetarparti.

Arbetarmakt mot avindustrialisering
Under hela valrörelsen undvek alla partiledare frågan om den hotande avindustrialiseringen. Detsamma gäller i diskussionen kring vem som skulle bli ny partiledare inom S. Istället talas det ständigt om den s k höger-vänster skalan. Detta är en fördummande diskussion. Striden inom S har stått mellan de som vill kapa banden LO – och de som inte vill göra detta. Framledes borde striden stå mellan de som vill stoppa avindustrialiseringen – och inte. För finansfurstarna flyttar dels jobben utomlands, dels missköter de företagen. Under åren 2002 – 2006 delade tjugo granskade industriföretag ut 352 miljarder till sina ägare. Samtidigt uppgick investeringarna, i samma företag, endast till 312 miljarder. Trenden förstärks dessutom. I slutet på den undersökta perioden var utdelningarna dubbelt så stora som investeringarna! Detta visar på behovet av verklig arbetarmakt över vinsternas användning.

Nytt arbetarparti och kämpande fack
För att stoppa avindustrialiseringen krävs att fackföreningarna tar kamp för ett demokratiskt ägande av, och kontroll över, bankerna och storföretagen. De enorma vinsterna måste investeras i produktionen: för fler jobb, bättre arbetsmiljö och miljövänlig produktion – exempelvis nya transportsystem. En sådan politik skulle även skapa de nödvändiga resurserna till vård-skola-omsorg. Men verklig kamp kräver att Socialdemokraternas dominans över facket bryts. Detta kräver i sin tur ett nytt arbetarparti som ställer sig uppgiften att omvandla facket till en verklig kamporganisation.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here