Print Friendly, PDF & Email

Händelserna i Egypten har hittills spelat den viktigaste rollen för den allarabiska revolutionära rörelsen. När Mubarak tvingades att avgå var det, utan tvekan, rörelsens största seger dittills. Alla förstod att en revolutionär rörelse som kan tvinga bort Mubarak (USA:s viktigaste allierade i Mellanöstern efter Israel) har en enorm kraft. De förtryckta i hela regionen inspirerades till nya steg. Bara fyra dagar efter Mubaraks avgång startade protesterna i Libyen – något vi ska återkomma till.

Händelserna i Tunisien visar hur imperialismen tvingats backa. Under den första fasen av protesterna planerade Frankrikes inrikesminister att sända franska poliser till Tunis för att slå ner upproret. Detta bedömdes dock som omöjligt och genomfördes aldrig. När Ben Ali till sist tvingades att fly fick han inte ens inresetillstånd då han ville ”hoppa av” till sina gamla vänner i Frankrike.

I Jemen har den USA-stödda presidenten Ali Abdullah Saleh hållit sig kvar vid makten, trots två månader av omfattande protester. Att Saleh varit en av USA:s favoritdiktatorer i regionen behöver ingen tvivla på. Bara under 2011 skulle Saleh ha fått 300 miljoner dollar i militärt ”bistånd” från USA. Under början av proteströrelsen märktes det också på USA:s inställning. Den 13 mars sa USA:s Jemen-ambassadör: ”Om Saleh avgår nu, vad ska då jemeniterna göra? Hans avgång är inte lösningen” (Executive Magazine 2/4-2011). Men efter att protesterna mot Saleh fortsatt att växa, och att sammanlagt över hundra demonstranter dödats, har imperialismen tvingats retirera från Saleh. Frankrikes utrikesminister har sagt att Salehs avgång är oundviklig. Även USA har tvingats att, åtminstone i ord, ta avstånd från regimens våld.

Lojal mot revolutionens principer
Men även i Egypten har revolutionen tagit ytterligare steg framåt. Den tredje mars tvingades premiärministern Shafiq, som tillsats av Mubarak, att avgå. Pressad av fortsatta protester tillsattes Essam Sharaf som ny premiärminister. Sharaf hade avgått från Mubaraks regering i protest mot korruptionen och till och med deltagit i protesterna på Tahrirtorget. Den fjärde mars besökte han återigen torget och svor, inför en miljon människor, att vara ”lojal med revolutionens principer”.

Samma fredag omringades säkerhetsstyrkornas högkvarter i Alexandria av uppretade människomassor. Orsaken var rykten om att säkerhetsstyrkorna förstörde bevis om sin inblandning i brott begångna under Mubaraktiden. Protesterna spreds och till slut blev den nya regeringen i Kairo tvungen att deklarera att man upplöst säkerhetspolisen.

Samtidigt har studenter ockuperat sina universitet och krävt att rektorer som utsetts av Mubarak skall avlägsnas. I staden Mahalla har 24 000 anställda på textilföretaget Misr strejkat, med krav på att stora delar av företagsledningen ska avgå, dels för att få bilda en legal fackförening och dels få den lagstadgade minimilönen på 1 200 egyptiska pund per månad (1 440 kr). Även oljearbetare och anställda vid Suezkanalen har strejkat.


Men militären måste upplösas…

Utvecklingen har skakat västmakterna och den egyptiska eliten. ”Armén måste använda ett starkare språk mot folket” sa Hanfy, representant för Metallföretagen i Egypten. Den egyptiska statsapparaten, som ju finns kvar trots att Mubarak är borta, har också försökt slå tillbaka. Den nye premiärministerns prat om lojalitet med revolutionen har visat sig vara värdelöst.

Enligt Al Jazeera har över 5 000 personer fängslats och dömts för deltagande i protester efter Mubaraks fall. På internationella kvinnodagen attackerades demonstranter på Tahrirtorget av armén tillsammans med civilklädda råskinn. Den 8 april sköts demonstranter åter till döds på torget. I mars attackerades en koptisk kyrka i Helwan i ett tydligt försök att återuppväcka religiös sekterism. Detta möttes dock av en stor protest med både kristna och muslimer i Kairo. Den 23 mars föreslog armén en ny lag som skulle kriminalisera ”strejker, protester, demonstrationer och sittstrejker som stör privata eller statliga företag eller påverkar ekonomin på något sätt.”

Men trots detta rullar den egyptiska revolutionen vidare. Samma dag som armén ville genomföra förbudet mot strejker bildade ett nytt nationellt transportarbetarfack vid ett möte med hundratals transportarbetare i Kairo. Diskussioner har också förts om att lansera ett ”demokratiskt Labourparti”.  Protesterna har tvingat regimen att avsätta en rad guvernörer som tillsattes under Mubarak. Dessutom har riksåklagaren tvingats kalla Mubarak och hans söner till förhör, rörande våldet mot demonstranterna på Tahrirtorget, samt förskingring av statliga medel.

…och makten över ekonomin erövras
Imperialismen räds revolutionens fördjupning. I Egypten har spontana demonstrationer blivit inledningen till organisering. Protester som tidigare samlade tiotusentals individer samlar idag kollektiv – i form av fackföreningar och grannskapskommittéer. Demonstranternas krav på demokratiska rättigheter har kompletterats med strejker för sociala förändringar. Imperialismen har ännu hittat något medel för att kväsa revolutionen. Brutala attacker har hittills lett till att proteströrelsen stärkts, samtidigt som varje eftergift verkar föda nya krav på förändringar från massorna. Reträtt har hittills varit den enda möjliga vägen för imperialismen och dess lakejer bland härskarna regionen.

EN KOMMENTAR

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here