Print Friendly

Valet av Håkan Juholt till partiledare för Socialdemokraterna satte punkt för den uppslitande striden om vem som skulle ersätta Mona Sahlin. Men de djupa motsättningar och upplösningstendenser inom S, som blottlades av partiledarstriden, riskerar åter att komma upp till ytan. Detta så länge Juholts socialdemokrater saknar en politik för att försvara välfärden och ta kamp mot massarbetslösheten.

Juholts första tid som partiledare har inte övertygat. I ett av sina första utspel bjöd Juholt in LO, TCO och Saco till samtal för att diskutera pensionerna. Inbjudan var dock inte förankrad i förväg – och både TCO och Saco tackade nej. Juholt tvingades då backa från inbjudan och menade att han egentligen inte ville ha några större förändringar av pensionssystemen. Valet av Tommy Waidelich som ekonomisk-politisk talesman signalerade att de antifackliga fortsatt skulle ha stort inflytande över S-politiken. Waidelich vill ha kvar RUT-avdraget för hushållsnära tjänster, vinster i välfärden samt är neutral till nya jobbskatteavdrag. När Juholt presenterade en idé om en förmögenhetsskatt fick han mothugg av S nya partisekreterare, Carin Jämtin, som hävdade att detta var omöjligt i en globaliserad ekonomi.

I opinionsmätningarna har S återhämtat sig något. I Sifos april-mätning får S 31,2 %, vilket är en ökning sedan bottennoteringen 26,9 % i december 2010 – men lika dåligt som i katastrofvalet 2010. Det är tveksamt om ökningen kan förklaras med en Juholt-effekt. Uppgången beror snarare på katastrofen Mona Sahlins avgång, samt att partiet inte längre befinner sig i öppet inbördeskrig. Denna blygsamma ”återställare” av opinionssiffrorna måste dock jämföras med S toppnoteringar på över 40 % år 2007, när Alliansen suttit vid regeringsmakten i några månader.

Krisen inom socialdemokratin fortsätter. Detta så länge partiet saknar ett politiskt program. Juholts linjetal på extrakongressen var kryddat med citat av Olof Palme, Tage Erlander och August Palm. Detta gav säkert ett visst hopp åt de socialdemokrater som tittar tillbaka och minns historien med stolthet. Juholts problem är att de är ganska få. De – ytterst få – konkreta politiska förslag som Juholt presenterat har dock inte motsvarat de stora orden. Den vårbudgetmotion som S presenterade i början av maj kallade man ett första steg mot full sysselsättning. Den innehåller bland annat förslag om att skrota det hårt kritiserade FAS 3, mer pengar till sommarjobb för ungdomar samt utbildningsinsatser för arbetslösa. 25 miljoner ska satsas på forskning inom bl a fordonsindustri, gruvindustri, förnyelsebar energi, m.m. Totalt handlar det om satsningar på 485 miljoner kronor mer än Alliansen – vilket motsvarar promille i statsbudgetsammanhang.

Socialdemokratins framtid hänger på förmågan att formulera en politik mot avindustrialiseringen, för arbete åt alla och för stärkt arbetsrätt. Tanken är att S ska ta beslut om sitt politiska program på nästa ordinarie kongress – som infaller först år 2013! Juholt har dock inte två år på sig att presentera ett politiskt program. Han må just nu ha en smekmånad inom partiet, men till hösten – i samband med att regeringen lägger fram sin höstbudget – är det upp till bevis. De antifackliga krafterna inom S ligger för tillfället lågt. Men vid första möjlighet kommer de att försöka återta initiativet inom partiet. Kan inte Juholt presentera en politik till hösten 2011 riskerar de centrifugala krafterna och upplösningstendenserna inom socialdemokratin återigen att komma upp till ytan. S vårbudgetmotion och radarparet Juholt-Jämtins mindre lyckade utspel sedan extrakongressen understryker detta.

Frågan om rekordvinster, investeringar och löneavtal måste åter upp på dagordningen. Detsamma gäller frågan om den hotande avindustrialiseringen. De finansfurstar som idag kontrollerar vinsterna flyttar jobben utomlands. Men inte nog med detta. Under åren 2002-2006 delade 20 granskade industriföretag ut hela 352 miljarder till sina ägare, medan investeringarna endast uppgick till 312 miljarder! Att Juholts nya partiledning inte vågat ta tag i frågan om avindustrialiseringen, och därmed hotet mot välfärden, visar på behovet av ett nytt arbetarparti. Detta parti måste utarbeta ett krisprogram för industriella investeringar och arbetarkontroll över vinsterna. Ett sådant programarbete måste förankras på arbetsplatserna och i lokala fack.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here