Print Friendly, PDF & Email

Rörelsen för demokratiska och sociala rättigheter i den arabiska delen av världen har en större betydelse än vad Vietnamkriget hade när det gäller kamp mot imperialistiskt förtryck och nyliberal högerpolitik. Händelseutvecklingen innebär en möjlighet att vända trenden. För de som anser sig vara socialister innebär detta en möjlighet att kasta av sig den cyniska uppgivenhet som präglat både fackföreningar och politiska partier – som upplevde sin storhetstid på 1970-talet. Men frågan är om fackledarna – och 70-talsvänstern – ens förstår vad de ser?

En första utvärdering av hur olika socialister har reagerat är förödande. De allra flesta påminner om före-dettingar som skräms av att verkligheten kräver av dem att de ska behöva gå en ny match – och ställa sig på de revolutionära rörelsernas sida. Många förnekar den väldiga styrkan som redan idag finns i den all-arabiska rörelsen. Än fler verkar skrämmas av den styrka som denna all-arabiska rörelse skulle kunna utveckla – i morgon. Och då det gäller Libyen verkar ytterst få vilja släppa allt vad de har för händerna och sätta striden mot diktatorn Khadaffi högst på dagordningen – och detta med varje till buds stående medel. Var är bössinsamlingarna till rebellerna?

Gamla vänstergamar, vars vingar slutat flaxa, inser inte att striden i Libyen handlar om en demokratisk revolution – som med rätt politiskt program skulle kunna övergå i en demokratisk socialistisk revolution. Detta eftersom kampen mot Khadaffi inte kan lyckas utan att regimens statsapparat krossas och den oljebaserade ekonomin tas över under demokratisk kontroll av arbetare och bönder. För första gången, på oändligt många årtionden, skulle en verklig demokratisk socialism kunna förverkligas. Och detta i en omgivning av en all-arabisk resning som kan skydda en libysk socialism från imperialismens isolering och militära angrepp. Tvärtom skulle det libyska exemplet, sporrat av exemplen från Tunisien och Egypten, i sin tur kunna ge impulsen till arbetarna och facken i dessa båda länder att föra den demokratiska revolutionen vidare – och ta itu med de statsapparater som fortfarande spärrar vägen för en fortsatt utveckling i både Egypten och Tunisien.

Men denna, svindlande och revolutionära, möjlighet definieras bort. Inte i Pentagon. Där är man med största sannolikhet medvetna om detta hot. Men bland den övervägande delen av olika socialister definieras denna demokratiskt revolutionära möjlighet bort. Istället väljer dessa, de trötta föredettingarna, att vägra se de nya möjligheterna. Deras metod är skamlig. De undviker att stödja de unga rebellernas kamp mot den blodtörstige diktatorn Khadaffi.

Istället för att stödja rebellerna hittar de en annan, gammal och välkänd, konflikt, den mellan USA och Khadaffi. Och här kan de ta ställning för Khadaffi. Istället för att ta vara på den öppning som lämnas av den just nu pressade USA-imperialismen väljer ”socialisterna” att, i praktiken, agera till förmån för den libyske diktatorn. Deras praktik blir: Tillsammans med Khadaffi – mot rebellerna och den all-arabiska rörelsen. Den 19 mars höll det nämligen inte att föra fram parollen ”Störta Khadaffi – USA ut ur Libyen”. Den dagen dög bara ”Stöd rebellerna mot Khadaffi – även med hjälp av USA:s bomber”.

Det som sker inför våra ögon kan vara den största revolutionära förskjutningen på årtionden. Spridningseffekterna kan bli enorma och beröra både USA, Europa, Kina, Iran och Latinamerika. På vad satsar då det gamla gardet från 70-talet? Ställer de sig på de unga libyska rebellernas sida i deras kamp mot Khadaffi? Nej. De överger tacksamt rebellerna. Argumentet för detta monumentala svek är att rebellerna begärde hjälp – för att överleva. Från USA. Och detta anser det gamla gardet från 70-talet vara en oförlåtlig synd. De undervisar oss om att USA alltid agerat i eget oljeintresse. USA agerar naturligtvis i eget intresse. Men just nu är det inte USA som, ensamt, bestämmer vad som är deras eget intresse. Sanningen är att styrkan i de all-arabiska rörelserna har pressat USA till att bryta med sin allierade. Detta av rädsla för att hamna på den, av hela arabvärlden, hatade Khadaffis sida.

Det hela är absurt. Den all-arabiska rörelsens kraft skrämmer t.o.m USA att distansera sig från Khadaffi. Då – och just då av alla tänkbara tillfällen i historien – rycker det gamla vänstergardet fram och tar i praktiken ställning – emot rebellerna och för Khadaffi! Först dömer de rebellerna till döden genom att motsätta sig en flygförbudszon. Sedan förnekar de denna handling. Slutligen kräver de garantier för rebellernas genuina läggning samtidigt som de alltmer glider i armarna på ”anti-imperialisten” Khadaffi. Dessa socialister känner inte längre igen en revolution. Eller ännu värre: de känner igen den – och flyr ifrån den.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here