Print Friendly, PDF & Email

Statliga utredningar som berör mordet på Olof Palme

Utredningen av mordet på Olof Palme har granskats av flera kommissioner. Den senaste och mest omfattande granskningen utfördes av Granskningskommissionen (GK), som i sitt betänkande (SOU 1999:88) också redovisade vad som framkommit i tidigare granskningar. Sedan betänkande lades fram har inget hänt när det gäller mordutredningen, som kommit till allmänhetens kännedom.  Den senaste granskningen beslutades 1993. Birger Hagård, som förekommit i många högerextrema sammanhang motsatte sig i konstitutionsutskottet (KU) beslutet och fick stöd av övriga moderater utskottet.

I GK:s uppgift ingick inte att ägna sig åt operativ verksamhet för att finna gärningsmannen. Inte heller skulle GK överpröva åklagares eller domstols beslut eller göra ställningstaganden som åligger de rättsliga instanserna. GK pekade på förhållanden som ansågs otillräckligt utredda. Detta förefaller dock inte ha föranlett några åtgärder från vare sig regeringens, riksdagens eller polisens sida. Bland de motivbilder/brottshypoteser som GK ansåg otillräckligt utredda var: ”Det s.k. palmehatet, inte generellt, men i förening med politiska motiv”.

Hovrätten, som friade Christer Pettersson, ansåg i sitt domslut att det inte var bevisat att Christer Pettersson befunnit sig utanför biografen Grand vid 23-tiden. Lars-Erik Eriksson väntade på sina föräldrar utanför biografen och var ett av de vittnen som pekade ut Christer Pettersson med i det närmaste 100-procentig säkerhet. Men enligt hovrätten kunde det ha varit en person som var lik Christer Pettersson. Lisbeth Palme pekade också ut Christer Pettersson. Men hennes iakttagelser avfärdade hovrätten som otillförlitliga, trots att hon på nära håll sett mördaren.

Enligt hovrätten ingav det betänkligheter att det saknades teknisk bevisning. Det fanns inte belägg för att Christer Pettersson skulle haft tillgång till vapen. I övrigt anförde hovrätten: ”Det måste också tillmätas betydelse att det inte visats, eller ens gjorts antagligt, att Pettersson haft motiv för att mörda statsministern.”

Palmehatet

Mordet på Olof Palme ägde rum på kvällen den 28 februari 1986. Det inträffade i en situation då oenigheten om såväl inrikes- som utrikespolitiken var stor och tonen i den politiska debatten var hög. Nu tävlar alla politiska partier om att ta avstånd från Sverigedemokraterna. Vid tidpunkten för mordet var det annorlunda. Då fanns ingen tydlig gräns mellan höger och extremhöger. Artiklar av liberalen och palmehataren Sven Rydenfelt förkom i flera tidningar på högerkanten, men också i högerextrema tidningar som Contra, Opertion Sverige och Fritt Militärt Forum och även i nazisttidningen Fria Ord. När den borgerliga regeringen tillträtt 1991 var en av regeringens första åtgärder att hedra Rydenfelt genom att tilldela honom professors titel. Margaretha af Ugglas höll föredrag hos Ungsvenska klubben 1985. Hon blev utrikesminister 1991. I klubben samlades gamla nazister. Ordförande var Clas af Ugglas som var redaktör för nazisttidningen Fria Ord. Han var också medlem i Stockholms rotaryklubb och den exklusiva herrklubben Sällskapet. I Fria Ord medverkade palmehataren Christopher Jolin. Han hyllades på 1970-talet från högerhåll för sina böcker ”Vänstervridningen – hot mot demokratin” och ”Sverige nästa”. I Fria Ord förnekade han judeutrotningen. När BSS (Bevara Sverige svenskt) bildades 1979 var han en av nyckelpersonerna. Tommy Hansson, redaktör för tidningen Contra ansåg att Pinochets kupp i Chile hindrade en kommunistisk diktatur. Han var inte ensam om den uppfattningen. Nu är Hansson redaktör för Sverigedemokraternas tidning SD-Kuriren.

Olof Palme framställdes som en psykiskt defekt person på väg att omvandla Sverige till en kommunistisk diktatur. I kampanjerna ”Rösta botgerligt” och ”4 oktoberrörelsen” som finansierades från näringslivshåll användes östatadsargumentet.

Den 10 november 1985 intervjuades 12 marinofficerare i Svenska Dagbladet (SvD). Örlogskapeten Leif Nylander uttalade: ”Jag litar inte på Olof Palme”. Det gjorde inte heller kapten Peter Nyrén. Flera av de intervjuade ville inte svara på frågan om de litade på Olof Palme. Ulf Adelsohn antecknade i sin dagbok 17 december 1982: ”Många säger att han (Olof Palme, min anteckning)  är något till schizofren. Gösta Boman utkom 1983 med sin memoarbok Så var det. I boken framställdes Olof Palme som en gåta och dubbelnatur. Moderata Ungdomsförbundets (MUF:s) ordförande Gunnar Hökmark sände 1983 ut ett pressmeddelande: ”Var och en som sett ’Myteriet på Cain’ kan se hur Olof Palme håller på att utvecklas till en svensk politiks Captain Queeg”. Bertil Östergrens bok ”Vem är Olof Palme” utkom på Timbros förlag 1984. Boken kan betraktas som en hatbok. I Operation Sverige medverkade bl.a. Alf Enerström, Göran Englund som var Per Engdahls påtänkte efterträdare i Nysvenska rörelsen, advokat Lennart Hane bl.a. aktiv i Sverige-Chilesällskapet och Europeiska arbetarpartiet, Birger Hagård, Tommy Hansson, Hugo Hegeland, Gustaf Petrén och Sven Rydenfelt. Den gemensamma nämnaren förefaller ha varit palmehat.

Vid husrannsakan hos Christer Petterson hittades boken ”Land du förskingrade”. Pettersson vägrade att svara på frågan hur han fått boken. Boken gavs ut av BSS och var mycket palmefientlig. På insidan av boken finns en nidbild av Olof Palme. På Palmes skjortkrage är ritat en liten djävul. Längre fram i boken står: ”nu spelar det väl ingen roll vad Olof Palme säger, ty hans tid är snart ute.”

Författare till boken var Carl Göran Edqvist, som hade ett långt förflutet som nazist och brottsling. Som 16-åring var han 1931 med vid ett attentat mot tidningen Ny Dag. På 1930-talet var han med i Nationalsocialistiska blocket. 1940 deltog han i finska vinterkriget. År 1941 var han ombudsman i Nysvenska rörelsen (Svensk Opposition). 1944 angav han en dansk motståndsman till tyskarna och flydde till Norge och ägnade sig tydligen åt underrättelseverksamhet för tyskarnas räkning. 1945 återfanns han i ett allierat fångläger och återfördes till Sverige där han dömdes till straffarbete. När han kom ut från fängelset fortsatte han sin brottsliga verksamhet, bl.a. bedrägeri, häleri och urkundsförfalskning. Genom sina kontakter med rättsväsendet fick Edqvist tydligen en viss juridisk kompetens och och biträdde bl.a. den för mord två gånger dömde Olle Möller. När Expressen 1964 avslöjade Carlbergska stiftelsen som en nazistcentral blev Edqvist juridiskt ombud åt stiftelsens föreståndare Björn Lundahl och övertog ledningen av stiftelsen. Slutresultatet av Expressens avslöjande blev att Lundahl dömdes för olaga vapeninnehav. Med hjälp av Edqvist krävde Lundahl ett antal tidningar på skadestånd för förtal. Med pengarna som flöt in startade Eqvist och Lundahl porrklubbar på Hornsgatan. År 1968 dömdes Edqvist för bl.a. misshandel och anstiftan till mened. På 1970-talet ägnade sig Edqvist åt tidningsutgivning. Pressextra var ett sådant alster. År 1976 gav Edqvist ut en falsk valtidning, som syftade till att misstänkliggöra socialdemokraterna.

Christer Pettersson, Lars Tingström och Carl Göran Edqvist

I november 1978 anmälde Edqvist chefsåklagare Sigurd Denckert för förtal. Bakgrunden var att Edqvist 1975 av tingsrätten i Handen och Svea Hovrätt dömts till fängelse för anstiftan till grov stöld. I sin resningsansökan till HD framhöll Edqvist att vissa vittnen ändrat sina berättelser. Detta bemöttes av Denckert med att: ”det på goda grunder kunde antagas att vittnenas ändrade uppgifter är ett resultat av påtryckningar.” Med anledning av detta yttrande stämde Edqvist Denckert för förtal. Men tog senare tillbaka anmälan.

Christer Pettersson och Lars Tingström träffades på Kumlaanstalten 1980. Christer Pettersson avtjänade straff för det s.k. bajonettmordet och Lars Tingström bl.a. för ett brevbombsattentat. Tingström, som var teletekniker och sprängkunnig, greps 1979 och dömdes i tingsrätten till fem års fängelse, vilket av hovrätten ändrades till fyra år, för bl.a. grov misshandel (brevbomben). Åklagare var Denckert. När Tingström var frihetsberövad inledde Denckert ett förhållande med Tingströms sambo, som var ett av de vittnen som åberopades mot Tingström.

Tingström påstod sig vara oskyldigt dömd och att åklagaren i målet genom sitt förhållande med Tingsströms tidigare sambo varit jävig. För detta fick Tingström gehör bland annat hos Christer Pettersson och sin tidigare arbetsgivare Hannu Hyttinen. Som juridiskt ombud använde sig Lars Tingström av Carl Göran Edqvist. Båda var hatiska mot samhället och Olof Palme De hade en gemensam fiende i Sigurd Denckert. Tingström frigavs hösten 1981. Tingström hade också kontroverser med skattemyndigheterna och kronofogdemyndigheterna.

Den 16 juli 1982 exploderade en sprängladdning på altanen utanför Denckerts villa. Bomben utlöstes när en pojkvän till Denckers dotter öppnade altandörren. Pojkvännen omkom och villan totalförstördes. Den 22 februari 1983 exploderade en sprängladdning i skattehuset. En väska med en bomb hade placerats i ett kafferum och utlöstes när en kvinna skulle flytta väskan. Kvinnan omkom. Den 8 augusti 1983 upptäcktes en väska utanför entrén till Kronofogdemyndighetens i Nackas lokaler. Personalen misstänkte att det rörde sig om en bomb och tillkallade polisen. Polisen lät utrymma lokalerna och när väskan besköts utlöstes bomben och åstadkom stor förödelse. Den 22 december 1983 sprängdes Hannu Hyttinens lägenhet varvid Hyttinen omkom. De fynd som gjordes tydde på att Hyttinen hållit på med att konstruera en bomb.

I varje fall hade bomberna vid Denckerts villa och i Skattehuset en likartad konstruktion. För bombdåden blev i ett tidigt skede Lars Tingström och Hannu Hyttinen misstänkta. Båda hade tvister med myndigheterna och Tingström hade dessutom gjort uttalanden som hade uppfattats som hot. De två var under lång tid föremål för polisens spaning och polisen spanade mot Hyttinens lägenhet när explosionen där inträffade.

Tingström dömdes i mars 1985 av tingsrätten till livstids fängelse för medverkan i bombdåden och från den tidpunkten var han fram till sin död frihetsberövad. Han överklagade tingsrättens beslut och inför hovrättsförhandlingarna inträdde Per (Pelle) Svensson som Tingströms advokat. Domen om livstids fängelse stod emellertid fast.

Enligt de uppgifter som Pelle Svensson lämnar i sin bok Sanningen om mordet på Olof Palme och som han säger sig ha fått från Tingström så skulle Christer Pettersson vara Olof Palmes mördare. GK framhåller i sitt betänkande att flera av de uppgifter som Pelle Svensson lämnade till mordutredningen vinner stöd av annat material. Petterssons och Tingströms vänskap är omvittnad. En av Tingströms söner berättade att Pettersson ofta besökte Tingström i hans bostad på Ingarö och fungerade som ett slags livvakt. Pelle Svensson uppger att när polisen en gång uppsökte Tingström i hans bostad smet Christer Pettersson ut och gömde den pistol han anskaffat från Sigge Cedergren. Av polisens dokumentation från besöket framgår att Christer Pettersson smet ut och gömde något. Pelle Svensson uppger vidare att vid anskaffningen av pistolen åkte både Tingström och Pettersson till Tegnérgatan där Cedergren hade sin bostad. Tingström väntade i bilen medan Pettersson gick upp till Cedergren. Att Christer Pettersson och Lars Tingström besökte Cedergren vid den tidpunkt som kan ha varit aktuell vinner enligt GK stöd av spaningsanteckningar hos polisen. Anledningen till polisens spaning var att Cedergren var känd som knarklangare. Cedergren förhördes ett stort antal gånger och lämnade skiftande och många gånger oförenliga uppgifter beträffande vapenfrågan. Att det hos Cedergren förekom vapen och även så kallade magnumrevolvrar får dock betraktas som klarlagt. Den 6 december 1991 lämnade Cedergren plötsligt en helt ny uppgift. Han sade sig då ha en minnesbild av att han hösten/vintern före mordet gett Christer Pettersson en revolver Smith & Wesson. 357 och att det var troligt att han även fått ammunition. Vid nästa förhör fyra år senare var Cedergren döende och sade sig inte vilja ta med sig några hemligheter i graven. Han upprepade då med något större detaljrikedom uppgifterna från det föregående förhöret.

Det framstår som anmärkningsvärt att åklagarna vid rättegångarna mot Christer Pettersson inte redovisade något tänkbart motiv för Christer Pettersson att mörda Palme. Vänskapen med Tingström och dennes koppling till Edqvist måste varit välkänd. Boken Land du förskingrade som hittades hos Christer Pettersson skulle ha kunnat vara ett tydligt tecken på att Pettersson inspirerats till dådet av högerextremister/palmehatare. Länken mellan Pettersson och högerextremisterna/palmehatarna skulle då ha varit Tingström och Carl Göran Edqvist. Edqvist skulle ha kunnat vara pådrivande även när det gäller attentaten mot åklagare Denckert, skattehuset och kronofogdemyndigheten i Nacka.

Efter att jag 1998 på Carlssons förlag gett ut boken Överklass, nazism och högerextremism och tillsammans med min fru och två barnbarn varit ute och promenerat stod Lars Hultén och väntade utanför vårt hus i Täby. GK benämner Lars Hultén för Lars H, mest känd är han som ”führen på häktet” och som ledare för 30-novemberföreningen. Han var missnöjd över att han omnämnts i boken utan att vara tillfrågad. Samtalet flöt emellertid lugnt och eftersom jag visste att Hultén i nazisttidningen Fria Ord skrivit om Carlbergska stiftelsen frågade jag vad som hände med stiftelsen efter Expressens avslöjande. Han sade sig inte veta detta. Däremot talade han om att han kände Carl Göran Edqvist och varit hemma hos denne och ätit middag. Han sade sig också vara upphovsman till beteckningen BSS (Bevara Sverige Svenskt). Kontakten mellan Edqvist och Lars H liksom att BSS gav ut Edqvists bok visar att Edqvist hade kontakt med högerextremister. Och han måste ha känt många från sin tid i Nationalsocialistiska blocket, Svensk opposition (Nysvenska rörelsen) och från Carlbergska  stiftelsen.

Det måste betraktas som anmärkningsvärt att Carl Göran Edqvist och boken Land du förskingrade inte omnämnts vare sig vid rättegångarna eller i GK:s betänkande. Det är också anmärkningsvärt att motivbilden/brottshypotesen palmehat inte blev tillräckligt utredd. Åklagarnas brottshypotes om att Christer Pettersson upptäckt makarna Palme vid biografen Grand och därefter anskaffat ett vapen och väntat utanför biografen när föreställningen var slut kan vara felaktig. Vapnet kan Pettersson ha haft sedan tidigare. Han kan av palmehatare via Carl Göran Edqvist utsetts att bli den som skulle röja Palme ur vägen och blivit tillkallad att utföra dådet när någon noterat att makarna Palme gick på bio utan vakter.

Tage G. Peterson nämner i sina memoarer att han den 6 mars 1986 sammanträffade med Korsnäschefen Nils Landqvist. Denne berättade då att han i industrikretsar före mordet hört rykten om att Olof Palme skulle”knäppas”. Vilka ingick i den krets Landqvist avsåg? Vilka i kretsen kring Ulf Adelsohn ansåg att Palme var schizofren? Det finns sannerligen mycket att nysta i för den som vill utreda motivbilden/brottshypotesen palmehat.

Lars Tingström fick med Pelle Svensson som advokat resning i brevbombsmålet och blev frikänd, men då satt han redan i fängelse för andra bombdåd. Han dog 1993. Carl Göran Edqvist avled 1995, då hade han hunnit med att även vara juridisk expert åt den så kallade obducenten. Christer Pettersson dog 2004.

Det är särskilt anmärkningsvärt att så få politiker ägnat mordet uppmärksamhet. Detta är skadligt för såväl demokratin som rättssamhället.

Karl N. Alvar Nilsson är född 1934 och har skrivit flera böcker om nazism och högerextremism i Sverige. Nya Arbetartidningen rekommenderar ”Ondskan, Hatet, Mordet” som handlar om mordet på Olof Palme.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here