Print Friendly, PDF & Email

Det USA-ledda militära ingripandet mot Muammar al-Khadaffis styrkor i Libyen har orsakat politisk härdsmälta inom vänstern. Tre läger har utkristalliserat sig.

Den röda tråden för två av dessa läger består i att de, på olika sätt, förnekar verkligheten. Det första lägret består av grupper som jublar och påstår att västmakterna ingriper till stöd för revolutionen. Dessa grupper använder ingripandet för att kasta all anti-imperialism överbord. Deras verklighetsförnekelse består i att ”glömma bort” den roll Västmakterna spelat för att förtrycka den arabiska världen i 150 år. Ett exempel på denna linje är V:s Jonas Sjöstedt.

Det mest högljudda lägret består dock av den ”vänster” som motsatte sig västmakternas bomber mot Khadaffi. Genom att kombinera ett aggressivt förnekande av verkligheten, med glidande lögner och ytliga antiimperialistiska slagord, försöker dessa grupper dölja de egentliga konsekvenserna av sitt ställningstagande.
Den 17-18 mars 2011 stod rebellrörelsens överlevnad stod på dagordningen. Detta då Khadaffis tungt beväpnade armé, med bombplan, artilleri och attackhelikoptrar, stod på tröskeln till rebellfästet Benghazi. Att en blodig massaker planerades underströks av Khadaffi i ett radiotal: ”Vi ska spåra upp dem, och leta fram dem – gränd för gränd, gata för gata”. I detta läge påbörjade USA, med allierade, bombardemangen mot Khadaffis tunga vapen – och massakern undveks. Det är uppenbart att utan västmakternas bomber skulle den libyska rebellrörelsen ha massakrerats, tillsammans med 10 000-tals civila.

Här inträder ”vänsterns” första förnekande av verkligheten. För att rättfärdiga sitt eget ställningstagande försöker man ”bevisa” att det nog inte alls var säkert att Khadaffi skulle ha intagit Benghazi. Den mest oärliga av dessa grupper, Rättvisepartiet Socialisterna (RS), baserar sina ”bevis” på ett uttalande från TV4-reportern Lottie Cronstrand. Men inte ens denna militära ”auktoritet” kan sudda ut verkligheten: Den 19 mars stod Khadaffis trupper i förorterna till Benghazi och flygbombningar hade inletts – samtidigt som människor i panik började fly staden.

Allvarligt var att Khadaffis styrkor hade säkrat den strategiska staden Ajdabiya. Härifrån kunde man rikta ett anfall direkt mot Benghazi. Men dessutom skicka trupper längs ökenvägen till staden Tobruk, för att på så sätt skära av rebellernas förbindelselinjer österut i syfte att inringa och svälta ut Benghazi. Denna metod, av att inringa och svälta ut, använde sig Khadaffi redan av – brutalt och effektivt – mot den rebellkontrollerade staden Misrata i västra Libyen. Och samma metod har använts tidigare, av andra brutala regimer i Mellanöstern. Ett exempel är massakern i staden Hama i Syrien 1982, där 30 000 människor miste livet när regimen slog till för att krossa ett uppror i staden.

Konfronterade med den brutala verkligheten glider andra ur ”vänstern” vidare till att föreslå att väst skulle ha gett rebellerna egna vapen – istället för att bomba Khadaffi. Givetvis är även Arbetarpartiet för vapen till rebellerna. Men sanningen är att det inte skulle ha räddat rebellerna den 17-18 mars. De moderna vapen (stridsflyg och avancerat luftvärn) som krävts för att besegra Khadaffis stridsvagnar kräver nämligen flera års utbildning. De som skulle ha kunnat bistå rebellerna med vapen – dvs USA, Frankrike och Storbritannien, osv – skulle dessutom ha vägrat. Detta eftersom egna vapen skulle ge rebellerna större självständighet gentemot väst i framtiden. Att sända vapen var heller ingen lösning på den akuta frågan: hur skulle rebellrörelsen undvika att utplånas den 19 mars?

För att överleva var rebellrörelsen tvungen att göra en kompromiss. Detta genom att be om västmakternas militära hjälp – även om ingripandet skedde utifrån Västs egna intressen. Kompromissen innebär å ena sidan att USA-imperialismen riskerar att få politiskt inflytande över rebellrörelsen. Men å andra sidan innebar bomberna mot Khadaffi att det överhuvudtaget finns en rebellrörelse att influera. Arbetarpartiet anser att det var rätt av rebellerna att ingå en kompromiss – det är nämligen bättre för revolutionen i Libyen, och för revolutionerna i hela Mellanöstern, om rebellerna lever än om de är döda.

I detta läge begår den s.k ”vänstern” sitt största svek. De börjar leta ”fel” på rebellrörelsen. Tidigare nämnda RS är det värsta exemplet. I en artikel den 4 mars hyllar man den rebellrörelse som ”förkastar utländskt ingripande”  och som gör ”stora uppoffringar”. Men, bara en månad senare, när Khadaffi återtagit initiativet och rebellerna tvingats be om hjälp, är det helt annat ljud i skällan. De 7 april ifrågasätter RS hur genuin rörelsen egentligen kan anses vara, eftersom den inte klarar sig utan hjälp från Nato. Ytterligare två veckor senare beskriver RS/CWI rebellerna som ”trashankar” (rag tag) finansierade ”av den autokratiska feodala regimen i Qatar”. RS bedömer uppenbarligen rebellerna inte utifrån deras heroiska kampvilja – utan utifrån styrkan hos Khadaffis inhyrda armé…

Genom att ifrågasätta rörelsens äkthet glider ”vänstern” bort från att stödja rörelsen, mot en neutral position. Men i ett krig, i ett läge när rebellerna hotas av utplåning, går det inte att vara neutral. Den som inte stöder rebellernas krav på att amerikanska flygplan skulle bomba bort Khadaffis tunga vapenarsenal kan inte undgå att istället stödja Khadaffis planerade massaker. ”Vänstern” dömde, i praktiken,  rebellerna till döden – men vägrar samtidigt att ta ansvar för detta. Ett agerande som för tankarna till Dante: ”De hetaste platserna i helvetet är reserverade för dem som i tider av stor moralisk kris behåller sin neutralitet”.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here