Print Friendly, PDF & Email

Många inom den s k vänstern lever kvar i en föråldrad värld när det gäller den väpnade kampens villkor. De har inte fattat de genomgripande förändringar som ägt rum. De vägrar begripa vilka enorma svårigheter som drabbar bl a rebellrörelsen i Libyen om man jämför med den situation som rådde för befrielserörelserna under 70-talet.

Men förändringarna har ägt rum och dessa har skapat nya problem när det gäller den väpnade kamp som krävs för att störta diktatorer som Khadaffi. Dessa nya problem kommer att göra sig gällande, igen och igen. Sammantaget understryker detta behovet för frihetsrörelser som tvingas till väpnat kamp att ta vara på motsättningarna mellan de olika imperialistiska makterna – exempelvis mellan USA/EU/Nato och Khadaffis regim. Detta kallar vi för ”revolutionär diplomati”. Men en sådan diplomati är möjligt bara om rörelsen menar allvar med att fälla diktaturen, och genomföra en demokratisk revolution (t ex i Libyen), samt att ledarna för rebellerna är ärliga nog att, klart och tydligt, erkänna att en uppgörelse med imperialismen har två sidor. I detta läge är metoden, att lägga korten på bordet och förklara vad man gör, alltid den bästa.

Det är inte principiellt felaktigt med överenskommelser med delar av imperialismen – om det är nödvändigt för att överleva. Det är tvärtom en orimlig inställning att avstå ifrån att utnyttja sprickor i det imperialistiska lägret för att försöka uppnå – för sig själv fördelaktiga – uppgörelser. Återigen: Detta innebär en kompromiss – och kompromisser kostar. Men alla krig har ett högt pris. Detsamma gäller anskaffande av vapen och sprängkraft. Detta gällde även förr – på 60-talet. Det pris många befrielserörelser då tvingades betalade var att de påtvingades ett samhälle med Sovjets enpartidiktatur som modell.

Vissa s k vänsterorganisationer anser sig kunna säga nej, i förväg, till alla former av uppgörelser med imperialismen. Dessa skrivbordgeneraler säger nej a) utan en analys av hur överenskommelsen ser ut, b) utan att ta hänsyn till under vilka förhållanden uppgörelsen kom till. Denna s.k vänster visar ett dubbelt förakt för rebellrörelsen i Libyen. Dels dömde man rörelsen till döden – tillsammans med 10 000-tals civila – samtidigt som man börjat smutskasta rebellerna för att de inte kunde segra på egen hand. Dels utgår denna s.k vänster ifrån att rebellerna automatiskt kommer att gå i USA:s ledband – utan att redovisa några bärande argument för att så måste bli fallet. Denna vänster är lyckligt okunnig om de av oss redogjorda förändringar som idag gäller för väpnad kamp. Samtidigt glider delar av denna s.k vänster alltmer mot att hylla Khadaffi som anti-imperialist och överse med hans 40 år av mördande.

Rebellerna utgör framtiden – inte Khadaffi. Den mot imperialismen så ”principfasta” s.k vänstern dömde alltså rebellrörelsen till döden, den 19 mars, tillsammans med 10 000-tals civila. Detta genom att förklara att det var ett otillåtet förräderi att be om en flygförbudszon. Men varför kunde en sådan zon inrättas trots att detta innebar att USA blev tvungna att vända sig mot sin mångåriga partner Khadaffi. Jo, därför att styrkan från den all-arabiska rörelsen var så stark att t o m USA tvingades att ta avstånd från sin allierade diktator, när han planerade en massaker i Benghazi. Även styrkan från opinionen i Väst spelade en viktig roll för att USA och EU skulle distansera sig från sin, tidigare, libyske vän. Och vilka kliver fram, i just detta ögonblick, och ställer upp FÖR Khadaffi. Jo, den s.k vänstern – en vänster som utgör en av de mest konservativa krafterna på hela världsarenan.

Vi som stöder rebellerna i Libyen inser farorna med att ingå en kompromiss med imperialismen. Den kanske största faran är att den leder vidare till ett större intåg av marktrupper från USA/EU m fl i Libyen. Men det är inte är mycket som pekar på att USA skulle våga sig på ett sådant drag (de får nöja sig med obsevatörer och rådgivare). Vi vill understryka följande: kampen mot imperialismens dominans i Libyen underlättas om Khadaffis regim fälls. Segrar rebellerna så har de lyckats krossa Khadaffis mördarmaskin till statsapparat. Även om krossandet delvis sker genom att USA förstör regimens tunga vapen, så har rebellrörelsen själva möjligheten att segra i markstriderna. En sådan seger skulle vara rebellrörelsens egen – i dess egna ögon och i den libyska befolkningens.

Kampen mot imperialismen gynnas av en demokratisk revolution. Dels kommer befolkningen att ha tillkämpat sig gryende rättigheter, som facklig och politisk organisering, yttrande- och pressfrihet och fria val. Dels kommer dessa rättigheter att vara resultatet av en verkligt heroisk kamp. Den libyska befolkningen kommer aldrig att ge upp dessa rättigheter till USA frivilligt. Istället kommer oljan, med all säkerhet, att fördelas långt mer rättvist än vad som sker idag.

De nya demokratiska rättigheterna i Libyen – i kombination med den all-arabiska rörelsen och en ny nedgång i världsekonomin – skulle även kunna leda till att den demokratiska revolutionen omvandlas till en demokratisk socialistisk samhällsomvandling. Detta på basis av den nya statsapparat som rebellerna skapat genom att krossa Khadaffis regim; en demokratisk kontroll över oljeinkomsterna och en fortsatt all-arabisk revolution.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here