Print Friendly

I Tunisien avsattes den hatade diktatorn Ben Ali efter 24 år vid makten. I Egypten fick Mubarak avgå trots decennier av ekonomiskt och militärt stöd från USA. På ett sätt som är oemotsvarat i historien skakar de arabiska revolutionerna eliterna i Nordafrika och Mellanöstern. Rörelserna har också lyckats rubba imperialismens grepp över regionen. Men runt om i regionen reorganiserar sig nu kontrarevolutionen för att försöka rulla tillbaka upprorens framsteg. I Tunisien och Egypten har de hatade  säkerhetstjänsterna åter inlett fängslanden och tortyr. Återigen har demonstranter dödats. Nya kraftmätningar mellan revolution och kontrarevolution återstår.

I Tunisien har protesterna tagit nya steg – även efter diktatorn Ben Alis avgång. Från den 18 januari (då Ben Ali flydde) till den 4 mars, hölls dagliga protester på Casbahtorget i Tunis, för att förhindra att regimen skulle återta kontrollen. Protesterna organiserades av en gräsrotskoalition bestående av fackföreningar,  vänstergrupper, människorättsgrupper samt anhängare till ”islamiska” partier. I februari lade koalitionen fram ett förslag på att bilda ett ”Nationellt råd för revolutionens försvar” som skulle ha makt över lagstiftning, utnämningar till statsapparaten samt annan beslutsfattning. Rådet skulle övervaka den nytillsatta interrimsregeringens arbete. Förslaget skulle ha inneburit att de krafter som lett revolutionen, på ett organiserat sätt, hade utmanat den gamla statsapparaten om vem som verkligen hade makten i samhället. Förslaget förverkligades dock aldrig.

Revolutionen har inneburit en explosion av facklig och politisk aktivitet. Ett 50-tal nya partier har bildats i landet. Nya fackföreningar har växt fram.  Sophämtarna vann höjda löner och fasta anställningar efter att ha strejkat i en vecka. Den traditionella fackliga centralorganisationen UGTT:s 500 000 basmedlemmar spelade en avgörande roll i revolutionen, samtidigt som dess ledning hade samarbetat med Ben Ali. I protest mot UGTT:s ledning har två nya fackliga centralorganisationer bildats.

Protesterna på Casbah-torget har fått två interrimsregeringar samt de provinsguvernörer som utsetts av Ben Ali att avgå. Dessutom tvingades det gamla maktpartiet RCD att upplösas. Staten pressades till och med att lova att den hatade säkerhetspolisen skulle läggas ned. Ben Ali och hans fru har dessutom åtalats för dödsskjutningar mot demonstranter och man har bildat en speciell kommitté för att återta nationella tillgångar som stals av Ben Ali.

Den 3 mars gav regeringen efter för demonstranternas huvudkrav: ett val till en konstituerande församling utlystes till den 24 juli. Den nya konstituerande församlingen ska utarbeta en ny konstitution samt förbereda parlaments- samt presidentval.

Egypten

Inte heller i Egypten blev Mubaraks avgång slutet på revolutionen. Bara några veckor efter Mubaraks avgång tvingades premiärministern att avgå. Den nya ministern Essam Sharaf såg sig tvingad att besöka Tahrirtorget, och inför tusentals demonstranter svära sin trohet till ”revolutionens principer”.

Per Björklund, som följt de egyptiska facken på nära håll, menar att revolutionen inneburit en ny våg av facklig organisering.
– Efter Mubaraks fall har vi sett en ny våg av organisering. I slutet av januari bildades en ny facklig centralorganisation till vilken ständigt nya fack ansluter sig. Speciellt inom textilindustrin, som misskötts eller privatiserats under Mubarak, har viktiga strejker organiserats.
– I Nildeltat har arbetarna strejkat och krävt åternationalisering av en fabrik som privatiserats av Mubarak. Inom kollektivtrafiken har personalen strejkat för högre löner och bättre arbetsvillkor. Också läkarna har strejkat för högre löner och för satsningar på den offentliga sjukvården. På universiteten organiserar sig studenterna.
– Man måste komma ihåg att bara för några månader sedan var det förbjudet att ens organisera ett möte. Nu föds nya fackföreningar, studentorganisationer och partier varje dag.

Den 7 maj samlades också 3-5 000 aktivister till en nationell konferens på temat ”Folket försvarar revolutionen”. Ämnen som diskuterades var införandet av en anständig minimilön samt den kommande veckans läkarstrejk för mer resurser till offentlig sjukvård.

Samtidigt med den fortsatta organiseringen av revolutionernas kärntrupper har även kontrarevolutionen, staten, trappat upp sin verksamhet. I både Tunisien och Egypten fortsätter de grundlösa fängslandena. Enligt TV-kanalen Al Jazeera har över 5000 egyptier fängslats och dömts för deltagande i protester efter Mubaraks fall. Efter rykten om en militärkupp skakades Tunis återigen av protester i början av maj. Den utlösande faktorn var rykten om att landets elit planerade en militärkupp om det islamiska partiet Ennahda vinner det kommande valet. Protesterna möttes av statligt våld. Svartklädda män från den ”upplösta” säkerhetspolisen sattes in i hundratal i centrala Tunis. Demonstranter misshandlades och greps. Den nya premiärministern Sebsi, som har ett förflutet som minister under den förre diktatorn Bourghiba, antydde den 9 maj att valet kan komma att skjutas upp.

Den egyptiska regimen försöker spela på etniska skillnader för att försvaga revolutionen. Mycket talar för att element från säkerhetstjänsten och/eller armén varit inblandade i två uppmärksammade attentat där grupper av salafister (en extrem variant av islam) angripit kristna kopter och dödat sammanlagt över 20 människor. Vid attentatet i Kairo den 7 maj rapporterar ett ögonvittne om scener som kan tyda på ett nära samarbete mellan militären och en grupp civilklädda plundrare – varav endast ett fåtal var klädda som salafister.

Under proteströrelsens första fas öppnade Mubarak fängelserna i ett försök att sprida kaos och därmed försvaga revolutionen. Denna taktik verkar användas även efter att diktatorerna avsatts. I Tunisien varnar premiärministern att landet förlorar ”8000 jobb per dag” om inte strejkerna avbryts. I Egypten försvårar den ökade brottsligheten vardagslivet.

De initiala framgångarna för revolutionen, där två hatade diktatorer avsattes, har avlösts av en situation där revolution och kontrarevolution väger mot varandra. Diktaturens statsapparat finns kvar men har inte styrkan att slå till för att avskaffa demokratin. För den revolutionära rörelsen är vägen framåt att bygga upp alternativa strukturer som kan ersätta denna statsapparat. Det handlar i första hand om att påskynda organiseringen av fackföreningar på arbetsplatserna. Men det handlar också om att återuppliva eller förstärka de kvarterskommittéer som bildades under revolutionernas första veckor. Fackföreningar och kommittéer skulle tillsammans kunna organisera ett försvar mot etniskt betingat våld, mot brottslighet och mot säkerhetstjänsternas trakasserier. Både i Tunisien och Egypten väntar nya kraftmätningar mellan revolution och kontrarevolution. Bara en sak är säker: Ingenting blir någonsin som förut.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here