Print Friendly

Under revolutionen i Libyen mot diktatorn Khadaffi har det funnits en  obalans i rapporteringen. Man skildrar enbart den rent militära sidan av revolutionen.

Detsamma gäller för ”vänstergruppers” fördömanden av rebellerna. Detta för rebellernas begäran att USA/Nato skulle beskjuta Khadaffis stridsvagnar, flygplan och artilleri som diktatorn fått köpa av bl a samma Natoländer – för de oljemiljarder som diktatorn stulit av libyerna.

Men man har inte rapporterat  om det heroiska modet i kampen mot Khadaffis styrkor – trots väldig militär underlägsenhet. Man har inte belyst den otroliga initiativkraft som rebellerna, i samarbete med befolkningen, utvecklat för att skydda civila från det flera månader långa och hänsynslösa bombardemang som diktatorn utsatt Misrata för.

För att uppväga denna obalans publicerar vi här ett utdrag ur artikeln ”När intigheten talar” skriven av Göte Kildén, mångårig facklig aktivist, här i egenskap av ”fri bloggare”. Kildén är medlem i Socialistiska Partiet.

”Jag ska illustrera med ett lika viktigt som övertydligt exempel. Från den vänster – vilken motsätter sig all FN/NATO-intervention – har jag, vare sig i Sverige eller i så gott som alla andra länder (på de språk jag kan hantera), sett en enda artikel eller ens ett enda ord om Khaddafis tio veckor (!) långa försök till militär våldtäkt på halvmiljonersstaden Misrata. Befolkningens episka motstånd och seger mot stridsvagnar, GRAD-raketer, klusterbomber, krypskyttar och försåtsmineringar kommer att tillhöra modern revolutionshistoria – men ändå har de som säger sig ”försvara den revolutionära kampen i Libyen” varit mol tysta om den självorganisering på alla livets områden som nu verkar ha resulterat i en avgörande seger. Vare sig det gällt den oerhörda omflyttningen av människor från stadsdel till stadsdel; distributionen av mat och vatten; sjukvård; barnafödande och barnomsorg; kommunikation och information; vapenproduktion och militär organisation.
På rebellsidan har över tusen människor dödats i striderna. Många andra har sårats. Lasarettsfartyg har evakuerat flera tusen svårt skadade.
I Libyen tillät aldrig diktaturen att människor på ett fredligt sätt skulle erövra sin frihet. För på samma sätt som kungafamiljen Khalafi i Bahrein och familjen Assad i Syrien besvarade familjen Khaddafi där befolkningens krav på demokrati med ursinnigt våld och inhyrda bärsärkar. Libyerna kunde inte skapa sig sitt eget Tahrirtorg (Även om den centrala mötesplatsen i Benghazi nu fått detta namn) . I Libyen är det i stället Tripoli Street som vi kommer att minnas. Det var där Khaddafis långa kolonn med stridsvagnar garnerad med infanteri och hundratals krypskyttar rullade in med sitt dieselvrål och försökte lamslå upproret med terror. Det var också på denna centrala aveny, vilken skär genom hela City, som Khaddafi fick sitt ”Stalingrad”. …

Om detta heroiska motstånd och denna kanske avgörande militära seger är det mol tyst från den vänster som sagt nej till all intervention från NATO. För mig är detta en öronbedövande tystnad och denna talande intighet är naturligtvis kopplad till att frihetens Misrata vare sig överlevt eller segrat utan flyginsatser och marint stöd från NATO. ”Seger eller död” är motståndets ledord i Misrata och utan den seger som nu kommit närmare hade döden för länge sedan kommit i kapp upproret. Tusentals människor hade avrättats på fläcken eller torterats för att kastas ner i Khaddafis fängelsehålor.
Stadens innevånare har varit beredda att offra allt. Rebellerna har okuvligt gått in i närstrider. Stadens mekaniker har byggt om pickupfordon till pansarbilar. I andra verkstäder har man haft egna vapenfabriker. Lokalradion som organiserats av revolutionen har dag som natt hjälpt till med att vägleda all logistik. Men utan NATO-insatsen hade man ändå givetvis inte klarat sig undan de tunga vapen, de stridsvagnar och de raketramper som oavbrutet försökt förvandla människorna och deras stad till en enda stor grusad begravningsplats. Under två långa månader har dessutom den enda humanitära hjälpen under belägringen kommit in sjövägen, Vare sig det gällt mat, mediciner eller evakuering av svårt sårade…..
Utan NATO:s intervention med flygangrepp, ständiga marina eskorter och minröjning hade det episka dramat Misrata handlat om revolutionens sammanbrott i stället för dess seger.”

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here