Print Friendly

Männen och kvinnorna som bodde och arbetade längs Malmbanan mellan Kiruna och Narvik på 1930-talet och de närmast följande årtiondena var pionjärer i flera avseenden. De röjde bokstavligen ny mark i byggandet av de små men moderna stationssamhällena längs banan. Utan deras hårda slit hade inte malmtågen, fullastade med det svarta guldet från Kiirunavaara och Luossavaara, kunnat nå den isfria hamnen i Narvik för vidare transport ut på världsmarknaden.

Om dessa vildmarkens betvingare och stolta arbetare berättar Karl Lindqvist, Lars Lundgren och Bo-Göran Windoff i boken ”Livet längs linjen. Minnen och människoöden längs malmbanan 1930-1970” (Linjen förlag, 2010).

Den 17 november 1902 avgick det första malmtåget från Kiruna till Narvik. Tio år senare uppgick den svenska malmexporten, varav malmfälten i norr stod för huvudparten, till 8,5% av det totala svenska exportvärdet. Så avgörande var rollen som arbetarna längs linjen spelade att närmare en tiondel av Sveriges export var direkt avhängigt deras slit och uppoffringar. Det är således ingen överdrift att beskriva dem som avgörande kuggar i den industriella utvecklingen i Sverige.

Boken, som är en både fascinerande och viktig dokumentation av en svunnen tid i den svenska arbetarhistorien, bygger på intervjuer med några av de närmare 400 banvakterna, tågklarerarna, elektrikerna och andra yrkesgrupperna som efter malmbanans elektrifiering på 1920-talet under några intensiva årtionden befolkade de snabbt framväxande samhällena längs linjen.

Inflyttningen av folk söderifrån till Framtidslandet, som norra Sverige i allmänhet och malmfälten i synnerhet kom att kallas, var stor. På bara några år i början av 1900-talet ökade befolkningen med smått otroliga 75%. Karl-Oskar och Kristina emigrerade från sitt stenrike i Småland till det förlovade landet Amerika. Många andra höll sig inom Sveriges gränser och styrde kosan norrut i stället.

Livet längs linjen präglades av hårt slit och klasskillnader men också sammanhållning och klasskamp. Tågen skulle till varje pris fram, oavsett väder och vind. Ett tröstlöst snöröjningsarbete i mörker och kyla var vardagsmat för banvakterna längs linjen. Hierarkierna var glasklara och uppdelningen mellan chefer i granna uniformer och underlydande i grå vadmal strikt. Lägst i rang stod ungkarlarna med tillfälliga anställningar som bodde i dragiga bostadsvagnar med fyra järnsängar i varje vagn.

De tuffa arbetsvillkoren och den ständigt pågående kampen mot naturen skapade en gemenskap som fungerade som moteld till klassuppdelningen. Arbetarna längs malmbanan organiserades tidigt. Redan 1904 bildades Svenska Järnvägsmannaförbundet avd. 86 i Kiruna med säte i Abisko. Fackklubbarna längs linjen var stridbara. Solidaritet var en självklarhet. Den som av en eller annan anledning inte ville delta i kampen för bättre villkor ”hängdes ut” inom glas och gula ramar i Folkets Hus i Abisko. Rädslan att bli stämplad som ”guling” bidrog säkert till den höga organisationsgraden. Förstatligandet av enskilda järnvägar, som inleddes på 1940-talet, gillades skarpt av arbetarna längs linjen.

När andra världskriget bröt ut och permittenttågen med tyska soldater började rulla längs linjen var det många som knöt näven i byxfickan. De radikala facken hade skapat en känsla för rättvisa och den svenska eftergiftspolitiken, som visserligen höll Sverige utanför kriget men strök nazityskland medhårs, ogillades av många. Samtidigt gjorde de allra flesta plikttroget sitt arbete fastän det främjade något så avskyvärt som nazismens krigshärjningar. I boken berättas en liten anekdot om hur några arbetare lättade på sitt skuldtyngda samvete genom att sticka till utmärglade ryska och polska krigsfångar på väg till koncentrationslägren i Tyskland några korvmackor när de tyska vakterna tittade åt ett annat håll.

Det är mest män som kommer till tals i boken men författarna lyfter ändå på ett förtjänstfullt sätt fram kvinnornas roll. Det var vid denna tid helt naturligt att männen lönearbetade meden kvinnorna tog hand om hem och hushåll. Livet längs linjen var inte annorlunda men det fanns kvinnor som parallellt med hemarbetet jobbade som exempelvis eldare av kokspannorna i stationshusen eller på någon av poststationerna längs linjen. Lägenheterna och husen i de nybyggda vildmarkssamhällena var förhållandevis moderna men vedermödorna var ändå många för kvinnorna, inte minst vid barnafödande.

På 1960- och 70-talen tömdes stationssamhällena längs linjen lika fort som de en gång vuxit fram. Tågtrafiken började dirigeras från en enda trafikledningscentral i Kiruna. Banvakternas och tågklarerarnas arbeten blev överflödiga och den epok som startade på allvar med elektrifieringen av malmbanan på 1920-talet var därmed över. Stationshusen och transformatorpalatsen reser sig i dag som spöklika monument över de vindpinade fjällbjörkarna. Malmbanans betydelse för svensk industri är fortfarande stor men i egenskap av arbetsgivare har dess lyskraft bleknat.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here