Print Friendly

Då finanskrisen slog till under hösten 2008 förekom ytterst få protester. Krisen var så djup att fackföreningar, och andra grupper, lamslogs. Den stora skillnaden idag är att vi kan se en trend mot en ökning av organiserade protester. Dessa riktar sig i ökande omfattning mot hela etablissemanget.

Idag handlar det inte om att fälla en regering till förmån för en annan. Det växer istället fram en fördjupad misstro mot toppolitiker och kapitalägare som inte bara angriper t ex löner eller A-kassa, utan som slår till mot välfärden på bred front, genom att hänvisa till statsskulden.

Internationell kamp eller nationell uppslutning bakom egna borgare: det är denna fråga som måste få ett svar. Den växande kampvågen kan nu ta två vägar. Nationalister som Jonas Sjöstedt (v), betonar att man nog, kanske, eventuellt, borde dra sig ut ur euro-samarbetet. Tanken hos nationalisterna är att ”våra” egna kapitalister ska kunna återinföra och devalvera den egna valutan, för att sedan exportera sig ur krisen.

Det finns minst tre problem med denna metod:

  1. kapitalisterna håller i taktpinnen – inte radikala fackföreningar, studenter eller pensionärer
  2. importerade varor blir dyrare då värdet på den egna valutan minskar
  3. andra länder kommer också att devalvera, vilket skulle tvinga t ex Grekland och Portugal att devalvera igen, och igen, och …

Arbetarpartiet stöder varken EU eller euro-samarbetet. Detta har udden riktat mot arbetare, arbetslösa och pensionärer. Men vi är också helt emot att den kamp som nu börjar växa fram i Europa ska avledas, in i nationalistiska och parlamentariska banor, istället för att utvecklas till en internationalistisk och gränsöverskridande proteströrelse baserad på radikala fackföreningar. Vi ser nu en första, men med all säkerhet inte den sista, verklig möjlighet till gemensam kamp mot exempelvis försämrade pensionssystem, i alla betydande länder, i Europa efter finanskrisen för tre år sedan.

Skulle debatten komma att handla om rätten till en egen valuta och därmed om möjligheten för Grekland och Portugal att devalvera så innebär detta att proteströrelsen blir nationalistisk och borgerlig. Budskapet kommer att låta så här: vi måste devalvera vår valuta och exportera oss ut ur krisen. Bättre att arbetare i andra länder förlorar sina jobb än att vi gör det. Men de grekiska och portugisiska arbetarna får inte spelas ut mot varandra i kapitalägarnas intresse.

Ett internationalistiskt program för Europa är vad som behövs. Några exempel:

  • Överallt används statsskulden som ett slagträ mot välfärden. Men det är inte arbetare och arbetslösa som ska betala. Det är spekulanterna som orsakat statsskuldens enorma tillväxt, och som därför ska betala räntor och amorteringar. Detta kräver att bank- och kreditsystemet socialiseras.
  • Pensionssystemet angrips över hela Europa: Nej till minskade ersättningar och höjd pensionsålder.
  • Löner och anställningsvillkor måste försvaras: Detta innebär att anställda i bemanningsföretag måste vara fackligt anslutna och jobba under samma villkor som andra.

Det finns ett akut behov av organiserade protester. De fackliga organisationerna skulle kunna samordna kampen över nationsgränserna genom att sätta ett datum för en alleuropeisk protestdag, till försvar av jobb och trygghetssystem. Angela Merkel anser att de grekiska arbetarna är lata. Men vi anser att de skulle kunna spela en ledande roll i den framtida, alleuropeiska kamprörelsen för ett demokratiskt och socialistisk Europa.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here