Print Friendly, PDF & Email

Den s k ”vänstern” hittar hela tiden nya sätt att ta ställning för Khadaffi – mot rebellerna. Nu träder en ny falang fram – ”Fredsvännerna”. Dessa kräver fred och slut på våldet. Kravet på fred gör att fredsvännerna slipper välja sida mellan Khadaffi och rebellerna. Khadaffi mötte de fredliga protesterna för frihet och demokrati med flygbombningar mot bostadsområden. Kravet på ett slut på våldet innebär att man jämställer det besinningslösa våldet från en mordisk diktator – med våldet från ett folk som tvingas försvara sig mot en 42-årig diktatur.

Fredsvännerna väljer, hur som helst, att hålla sig neutrala. Ta Ung Vänster (UV), som reducerar rebellerna till en simpel ”opposition”, och beskriver dem som ett lika stort hot mot civila som diktaturens våldsapparat! UV kräver omedelbar vapenvila och ”omfattande humanitära insatser”. En sådan neutral hållning innebär i praktiken att Khadaffi, som styrt Libyen sedan 1969, ska fortsätta att sitta kvar.

Men det kan bli värre – i form av ett direkt stöd för Khadaffi. I en debattartikel (SvD 29/5) framställer representanter för Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, Svenska Kvinnors Vänsterförbund (SKV), Feministiskt Initiativ och Sveriges Fredsråd den libyska revolutionen som ett inbördeskrig med rötter långt bak i tiden! Inte ett ord av kritik riktas mot Khadaffis barbari. Men rebellerna, däremot, utmålas som styrda av ”dunkla krafter”.

Fredsvännerna kräver sedan ett slut på Natos bomber! Konkret betyder detta bl a att Khadaffi ges möjlighet att återuppta flygbombningarna mot rebellkontrollerade städer som Misrata och Benghazi. Ropen på fred döljer ett direkt stöd för Khadaffi! Detta är föga förvånande med tanke på fredsvännernas stalinistiska historia. I paraplyorganisationen Sveriges Fredsråd ingår bl a Svenska Fredskommittén och Gröna Korset. Den första föreningen startades år 1949 som en gren av en sovjetisk frontorganisation. Den andra startades av sovjetledaren Gorbatjov. Även SKV har sedan 1940-talet kopplingar till stalinismen.

Stalinismens tradition är att dölja sin agenda bakom ordet Fred. Men deras ”dunkla arbete” har aldrig gått ut på att stödja en verkligt folklig rörelse. Istället har stalinisterna alltid stött en förtryckarregim – mot en annan. Man tillvaratog Sovjets intressen mot USA. Men inte de sovjetiska oppositionellas. Låt oss dock avsluta där vi började – i Libyen. Ska fred, utan våld, uppnås måste Khadaffi bort. Dessa organisationer försöker dölja detta. Genom sina rop om fred stöder de Khadaffi mot rebellerna.

Den underliggande logiken i alla olika fredsvänners resonemang är att det hade varit bättre om det libyska folket fortsatt att finna sig i Khadaffis diktatur. För om inte människor hade börjat demonstrera, hade Khadaffi aldrig behövt ta till våld, vilket i sin tur inte hade inneburit att det fredliga upproret tvingades övergå i ett inbördeskrig. Hur vi än vrider och vänder på fredsvännernas resonemang så landar det, i slutändan, i att Khadaffi sitter kvar – och att stridigheterna är rebellernas fel.

Fredsvännerna, som vid en ytlig anblick står neutrala, visar sig vara Khadaffivänner.

Eller Khadaffi-kramare.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here