Print Friendly, PDF & Email

Statsskulden har blivit ett vapen som används av finansvärldens toppskikt och den politiska eliten mot allt den arbetande befolkningen kämpat sig till. Statsskulden får motivera nedpressning av löner, pensioner och andra ersättningar; den får motivera nedskärningar i utbildning och sjukvård; att underhållet eftersätts i transportsystem samt utförsäljning av lönsamma företag. Men statsskulden döljer ett enormt bedrägeri.

Under de senaste 30 åren har lönernas andel minskat, sett i förhållande till den totala samhällsekonomin. Samtidigt har inkomsterna för kapitalägarna ökat. De politiker som gick i spetsen för detta var Margaret Thatcher i Europa och Ronald Reagan i USA. Detta genom sina angrepp på fackföreningar, löner och sociala rättigheter. Sedan slutet av 70-talet har enorma summor överförts från arbete till kapital. Överföringen har skett bl a genom minskade arbetsgivaravgifter, lägre företagsskatt och lägre skatt på inkomster från kapital. Resultatet har blivit att en allt större andel av samhällets tillgångar har koncentrerats i händerna på de allra rikaste. Den andra sidan av myntet är att detta samtidigt minskade statens inkomster, varvid väldiga underskott skapades i statens affärer. I USA ökade dessa statliga underskott genom gigantiska kostnader för nya vapensystem och krigen i Irak och Afghanistan. Grovt sett var detta innehållet i fas I: ökade klyftor mellan samhällets sociala klasser samt stora, och växande, statliga budgetunderskott. I land efter land.

Fas II: i detta läge måste politikerna låna mer och mer för att täcka de växande underskotten i offentliga sektorn. Och överklassen, som fått rejäla påfyllningar i kassakistorna, på övrigas bekostnad, kan låna ut pengarna. Detta sker genom att de rika köper statsobligationer – vilket innebär att de får allt större fordringar på staten och därigenom makt över de ständigt allt mer skuldsatta regeringarna. I detta läge förkunnar de ledande politikerna, oavsett färg, att ”vi” levt över ”våra” tillgångar och nu måste dra åt svångremmen. I Sverige skedde detta på ett sällsynt brutalt sätt under 90-talet. I en rad länder pågår dessa nedskärningar för fullt idag. Exempelvis i Grekland, Spanien och England. Och statsskulderna fortsatte växa, liksom regeringarnas ekonomiska beroende av de rika, som de lånade mer och mer ifrån.

Fas III: Det finansiella systemet kollapsar hösten 2008. Storbanken Lehman Brothers tvingades göra konkurs. Detta avslöjade att banker och andra kreditinstitut runt om i världen riskerade att dras med i en jättelik tsunami av konkurser. Deras finansiella ställning avslöjades plötsligt som enormt bräcklig då de lånat ut pengar hej vilt, utan säkerhet, både till andra företag och privatpersoner. Mest känt blev bostadslånen i USA. Massor av amerikaner med dålig ekonomi hade övertalats att försätta sig i skuld för att förverkliga drömmen om ett eget hus. Nu kunde alla dessa inte betala sina skulder. Inför risken av en världsomfattande finansiell härdsmälta hade politikerna i USA och Europa inget val. De tvingades pressa fram väldiga ekonomiska räddningspaket till spekulanterna i bank- och den övriga finansiella sektorn.

Världens regeringar befann sig i ett påtagligt beroendeförhållande till de rika. Detta satte ett extra tryck på politikerna när det gällde att rädda spekulanterna från ekonomisk ruin. De enorma stödåtgärderna till finanssektorn som blev resultatet av finanskrisen 2008 innebar att statsskulderna tog ytterligare ett jättekliv uppåt. Men låt oss stanna upp ett tag och se vad som hände. Regeringarna köpte ofta upp finansjättarnas osäkra fordringar på skuldsatta företag och, via företag, även på skuldsatta personer. I utbyte mot att staten tog över bankernas och övriga kreditinstituts osäkra fordringar (osäkra värdepapper) fick finanssektorn statsobligationer, dvs. fordringar på staten. Statens värdepapper är säkra papper – till en viss gräns.

Finanssektorn räddades genom att regeringarna tog över förlusterna. Exempelvis aktier i företag som gjorde konkurs, eller vars skulder måste skrivas ned. Räddningsaktionerna innebar givetvis väldiga förlustaffärer för staten och kom att öka deras lånebehov än mer. För banker och försäkringsbolag var det tvärtom. De fick byta sina ofta värdelösa fordringar på konkursmässiga företag till säkra statsobligationer och fick därmed ännu mer inflytande över statens affärer!

Bankerna plundrar sina räddare: fas IV! När så vissa stater – låt oss säga Grekland, Portugal och Irland – har gett ut för många statsobligationer och har fått för stora skulder i förhållande till förväntade framtida inkomster så uppnås den gräns då även en stats värdepapper inte är säkra fordringar längre. Precis som för ett företag så minskar deras kreditvärdighet. Detta betyder bl a att dessa länder måste betala högre ränta på de pengar som de lånar i framtiden och att de kan tvingas återbetala sina skulder i snabbare takt än vad de annars skulle behöva göra. Och till vem betalar dessa länder den högre räntan; till vem återbetar länderna sina skuldberg i snabbare takt? Jo, bland annat till de banker och försäkringsbolag som regeringarna just tvingats rädda pga dessa finansinstituts oansvariga och halv- eller helkriminella spekulationsvansinne. För bara 2½ år sedan.

Men varifrån ska då den grekiska staten, den portugisiska och irländska staten, få dessa extra pengar som gör att de kan betala sina skulder, ofta till dem de just räddat, till sämre villkor? Just precis: genom ett nytt varv av angrepp på löner, antal anställda inom skola, vård och omsorg; genom att sälja ut vinstgivande statliga företag och samtidigt låta vägar, järnvägar och tunnelbanesystem förfalla ännu mer. Och härmed är cirkeln sluten.

De gångna 30 åren började med Thatcher och Reagans angrepp på fackföreningarna. Syftet var att öka klassklyftorna, vilket även lade grunden till ökade statliga skulder. Och idag är statsskulden det argument som gör att Europas och USA:s
politiker, tillsammans med finansdirektörer, angriper alla sidor av välfärden.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here