Riskerar brytas upp? Ett desperat tonfall präglar debatten om eurons framtid.
Riskerar brytas upp? Ett desperat tonfall präglar debatten om eurons framtid.
Print Friendly, PDF & Email

Debatten om framtiden för den gemensamma valutan förs i ett helt nytt och desperat tonfall. För flera av debattörerna är det inte längre en fråga ifall antalet euroländer ska minskas – det handlar om hur många som ska lämna skutan och på vilket sätt: En ordnad minskning av antalet medlemmar i eurozonen – eller ett kaotiskt sönderfall.

Bakom desperationen finns ett växande hot av bankrutter, för banker och övriga  kreditsektorn, men också för stater som Grekland, Irland och Portugal – i en första vända. Samtidigt växer oron för att även Spanien och Italien ska tvingas ställa in betalningarna. Allt inom ramen för en nedåtgående spiral vars drivkrafter är en kombination av låg tillväxt, som försvårar avbetalningar på skuldberget, samtidigt som skulderna ytterligare bromsar tillväxten. Detta i Europa. Utvecklingen i USA, och för världsekonomin i stort, kan på det stora hela taget beskrivas på samma sätt. Detta ökar i sin tur de politiska spänningarna. Dels mellan USA och Kina, dels inom USA och inom Europa. Växande politiska motsättningarna bland världens politiska ledare blir en tredje faktor  – förutom den låga tillväxten och skuldbergen.

George Soros, en av 90-talets stora ekonomiska gurus, anser att det krävs tre stora åtgärder för att lösa eurokrisen: förutom en större andel ägarkapital i bankerna och utgivning av euroobligationer vill han även öppna för att länder ska kunna lämna eurosamarbetet under ordnade former. Soros nämner Grekland som exempel. Därmed har möjligheten att ”träda ur” satts på dagordningen som en metoderna att rädda euron. Hellre färre men bättre verkar vara Soros tanke (DN 19/8).

Johan Norberg slår fast att statsbankrutterna inte går att stoppa. Därmed går Norberg, Senior Fellow vid Cato Institut i Washington, betydligt längre än Soros. Vad som nu gäller är att genomföra reträtten på ett ordnat sätt. Metoden är att separera stater som i praktiken redan befinner sig i konkurs från dem som bara har tillfälliga svårigheter. Samtidigt är Norbergs problembeskrivning så pessimistisk att det är svårt att hitta länder med endast tillfälliga svårigheter. Pessimismen gäller även för kreditsektorns sätt att fungera. ”Bankerna gjorde svindlande affärer för att staten skulle ta förlusterna och euroländerna lånade billigt därför att alla räknade med att Tyskland skulle lösa ut dem”. Men inte ens Tyskland orkar med detta i längden.

Norberg redovisar en rad intressanta siffror. Europas 90 största banker måste förnya lån på 5 400 miljarder euro under de två kommande två åren. Det motsvarar 45 procent av EU:s samlade BNP. Bankerna har även lånat ut mer än 750 miljarder euro till de fem mest utsatta – Grekland, Irland, Portugal, Spanien och Italien. Då franska banker tillhör de stora långivarna riskerar även Frankrike att drabbas hårt. Och med låg tillväxt blir skuldbergen svåra att beta av.

Den slutsats som finns inbyggd i Norbergs resonemang är att situationen ger anledning till en stor och väl grundad oro. Detta skulle kunna leda till räntehöjningar vilket skulle leda till bankrutter för redan hårt pressade banker och stater. Norberg varnar även för att centralbankerna, som en sista utväg, kan komma att trycka pengar i massiv skala för att via ökad inflation krympa skuldbergen men på samma gång även radera ut folks besparingar och pensioner. Norberg avrundar med orden: ”Vi kan förlora ett decennium ekonomiskt och socialt, det europeiska samarbetet kan slitas sönder och vissa stater kollapsa på ett sätt som hotar själva demokratin”. DN 23/8.

Antingen får man skapa Europas förenta stater eller upplösa unionen”. Klas Eklund, senior ekonom på SEB, utrycker sig mest polariserat. Men Eklund är väl medveten om att ”man” inte kommer att ta några steg i riktning mot ett Europas förenta stater. I praktiken sällar han sig därmed till den långa raden av pessimister när det gäller den nuvarande eurozonens framtid. DN 9/8.

För arbetarrörelsen innebär detta en helt ny situation. Frågan som ställs på dagordningen är om fackföreningar, och även partier, ska retirera till nationalistiska ståndpunkter; förespråka egna valutor för att kunna devalvera och exportera sig ur krisen underborgerlighetens ledning – något som är omöjligt om marknaden saknas. Eller ska allvarliga försök göras för att ta internationella initiativ för att försvara pensionssystem, löner och andra arbetsvillkor? Det kan bli nödvändigt att besvara denna fråga snabbare än vad någon trodde, för bara en månad sedan.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here