Libyens folk jublar över segern

Varför gick nästan hela vänstern emot rebellerna?

Detta är den första artikeln i en serie av tre, om varför så många inom vänstern hamnade i knäet på Khadaffi när det gällde revolutionen i Libyen.

I. En vänster som straffat ut sig

I Nordafrika och Mellanöstern jublar hundratals miljoner människor åt slutet för Khadaffis diktatur. Inom Arbetarpartiet delar vi den glädjen. Men det råder en nederlagsstämning inom den s k vänstern – exempelvis i Sverige, Europa och USA. Begränsar vi oss till Sverige så kan vi höra bittra kommentarer från Kommunistiska Partiet och dess ungdomsförbund RKU. Vi kan läsa undanglidande, respektive sura, kommentarer från Rättvisepartiet Socialisterna och Socialistiska Partiet. Dessa och andra vänstergrupper har nämligen, direkt eller indirekt, hamnat på Khadaffis sida. I KP/RKU:s fall försvaras Khadaffi uttryckligen. När det gäller RS och SP innebär deras ställningstagande (som vi ska återkomma till) att de, indirekt, manövrerat sig in i rollen som Khadaffi-kramare.

Vänstergrupperna är idag, med mycket få undantag, inte bara oförmögna att jubla åt diktaturens fall. Dessa grupper har dessutom sannolikt straffat ut sig från möjligheten att delta i den nya fasen i Libyen. Den fas som handlar om kampen för att befästa demokratiska fri- och rättigheter för att, exempelvis, omfördela landets väldiga oljeinkomster till förmån för befolkningen, på bekostnad av oljebolagen; om kampen mot splittring mellan klaner, etniska grupper och libyer kontra gästarbetare. Skälet till att vänstern, med få undantag, sannolikt straffat ut sig är det historiska misstaget att dra tillbaka sitt stöd till revolutionen för att fälla Khadaffi. Vänstern ansåg nämligen att rebellerna – Free Libya Armed Forces, Nationella Övergångsrådet, de civila i Benghazi – hellre skulle låta sig utplånas i en massaker än begära hjälp av Nato.

Efter rebellernas seger över Khadaffi kräver nu ärligheten att denna vänster antingen erkänner att de hade fel, eller hävdar att det hade varit bättre om Khadaffi hade segrat. Något tredje alternativ existerar inte – om man är ärlig. Men ärlighet är inte vad som präglar alla dessa grupper. Trots att de krävde att rebellerna skulle låta sig förintas den 19 mars deltar både RS och SP nu i diskussionen och har synpunkter på utvecklingen i Libyen. Detta utan att varken erkänna att de hade fel, eller genom att förklara att utvecklingen i Libyen skulle ha varit bättre om Khadaffi fortfarande styrde, även efter massakrer i Benghazi, Misrata och en rad andra städer.

Det är tur för denna vänster att de inte för debatten om Libyens framtid i exempelvis Benghazi eller Misrata. Det är tur för dem att de inte börjar med att förklara att om de fått bestämma så skulle den civilbefolkning de då skulle diskutera med både vara våldtagen och död. Om denna ”vänster” förde diskussionen på dessa platser, utan att erkänna att de hade fel, så är sannolikheten stor att denna ”vänster” skulle få frågan om vilken moralisk rätt den har att nu komma med synpunkter på de ”dödas” fortsatta agerande. Därför har ”vänstern” sannolikt straffat ut sig då det gäller möjligheten att ingripa i Libyens framtida utveckling.

II. Libyens utveckling påverkar rörelsen i Nordafrika och Mellanöstern

Det finns en rad omedelbara problem som måste lösas i Libyen. Behovet av sjukvård och rent vatten är fortfarande akut. Akut är också behovet av att bygga upp politiska och fackliga organisationer. Både rebeller och civila har blött och dött för att vinna demokratiska fri- och rättigheter. Men också för att använda dessa rättigheter till en rättvisare fördelning av Libyens väldiga oljeinkomster. Pengar från utlandet behövs till den akuta hjälpen. Samtidigt behöver landet, på längre sikt, en modernare infrastruktur och en allsidigare utveckling av ekonomin än vad Khadaffis regim mäktade med. Det behövs en omfördelning av inkomster, från oljebolag, till den libyska befolkningen. I processen av omfördelning, återuppbyggnad och utveckling kommer fackföreningar och arbetarpartier att spela en viktig roll. Uppbygget av fackföreningar och arbetarpartier kommer även att vara avgörande för att upprätthålla enigheten, exempelvis mellan libyer och de tidigare två miljoner gästarbetarna.

Revolutionen i Libyen hämtade inspiration från upproren i Egypten och Tunisien. På samma sätt kommer rebellernas seger över Khadaffi att inspirera arbetare och bönder i Egypten, Tunisien och Algeriet. Samtidigt sänder Khadaffis nederlag ett budskap till militärer och diktatorer i hela regionen, men även etablissemanget i Europa, och budskapet lyder: ”ingen regim sitter för evigt”. Utvecklingen Libyen kommer att påverka hela regionen.

III. De vände sig bort från rörelsen i Libyen och bort från arbetarrörelsen

Varför vände sig den s k vänstern emot rebellerna? Somliga inom vänstern kallade rebellerna för ”quislingar” (förrädare). Andra talade föraktfullt om rebellerna som en ”trashanksarmé” – som om dålig utrustning skulle förminska modet hos de stridande? Under revolutionen/inbördeskriget försökte hela högen påvisa Khadaffis folkliga stöd. Detta som ett desperat argument mot de, enligt samma vänstergrupper, Natostyrda rebellerna.

Svaret på varför den s k vänstern vände sig bort från rebellerna, och därmed manövrerade in sig i positionen av Khadaffi-kramare, är att samma vänster stegvis vänt sig allt längre bort från fackföreningar och arbetarpartier (arbetarrörelsen). Stora delar av vänstern har avskrivit arbetarklassens organisationer som instrument för att försvara löntagarnas intressen. Vänstern har inte klarat det tryck som inleddes i början av 1980-talet då Ronald Reagan valdes till president i USA och Margaret Thatcher till premiärminister i Storbritannien. Valet av dessa aggressiva högerledare markerade inledningen på en ny period. I USA och Storbritannien angrep borgerligheten fackföreningarna på ett brutalare sätt än på decennier. Hårdare metoder och tonfall kom även till användning i en rad länder, bl a i Sverige, om än med en viss fördröjning. I USA och Storbritannien användes statsapparatens resurser – lagar från 1300-talet, kravallpolis och militär – mot arbetarna. Ledare inom fackföreningar och socialdemokratiska arbetarpartier sveptes, med något undantag, med av högervågen. I Sverige försökte en S-regering 1990 t o m införa vad som i praktiken var ett tvåårigt strejkförbud. Arbetarpartier och fackföreningar gav upp försvaret av sina egna välfärdssystem. Under 90-talets andra halva genomfördes de mest omfattande nedskärningarna mot vård, skola, barn- och äldreomsorg samt pensionssystemet i modern svensk historia. Bakom stod Socialdemokraterna, aktivt uppbackade av Vänsterpartiet, och i viss mån Centern.

Under 1970-talet, då socialdemokratin och LO rörde sig vänsterut, så skapades ett politiskt klimat som gynnade även sekteristiska vänstergrupper. En av många politiska svagheter med dessa vänster-sekterister var att deras lilla framgång just vilade på den socialdemokrati som de föraktade så. Dessa grupper hamnade i en djup kris då socialdemokratin, och facken, i stora stycken övertog borgerlighetens politik. Samhällsklimatet förändrades och vänstergruppernas små framgångar byttes mot stora bakslag. Under 30 år har dessa grupper nu befunnit sig på reträtt. De uteblivna framgångarna på arbetsplatserna och i fackföreningarna har fått många av dem att tvivla, inte bara på fackföreningarna, utan även på arbetarklassen. Stalinismens sammanbrott i Sovjet och Östeuropa samt utvecklingen i Kina, med maoismens död och kapitalismens frammarsch, gjorde vänsterns kris än djupare.

I detta läge tvingades dessa grupper att stödja sig på nya hjältar och söka sig nya arbetsfält. Ett exempel är Rättvisepartiet Socialisterna. Deras förankring på arbetsplatser och inom facken krympte dramatiskt under 90- och 00-talen. Med tanke på angreppen mot facken borde det ha skett en satsning på att återta förlorad mark. Men RS är uppbyggt så att organisationen, alltid, måste framstå som vardande på frammarsch för att motivera sina medlemmar. Det går snabbare att värva nya medlemmar med ett arbete som, på vissa orter, var nästan helt baserat på konfrontationer med nazister och rasister. Antirasistiskt arbete är viktigt. Men den alltför stora fixeringen vid detta ledde till att den nödvändiga satsningen på att återta förlorad mark på arbetsplatser och inom fack uteblev. Själva orienteringen mot arbetarklassen omvandlades till att RS ”orienterar sig mot kamp”. Detta betyder att RS nu kan ses på Youtube i samarbete med våldsfixerade grupper som exempelvis AFA och RF, grupper som man tidigare förnekat allt samröre med.

Om byte av arbetsfält blev en del av lösningen för vissa vänstergrupper så blev jakten på politiska ”frälsare” till en sorts krycka, eller rullator, för andra. Många grupper använde sig av både och. Inom vänstern har det visserligen funnits en lång tradition av att söka efter ”frälsare” utomlands. Maoismens och stalinismens personkulter är kända men omöjliga idag. Kubas Fidel Castro har dock varit en krycka för vissa inom vänstern, t ex Lars Ohly, och verkar kunna fortsätta hur länge som helst med rullator. På senare år har Hugo Chávez i Venezuela seglat upp. Och det är i detta, allt mindre nogräknade, sammanhang som Khadaffi dyker upp som vänster-krycka.

Det går utmärkt att beskriva många vänstergruppers stöd för ledare och länder på följande sätt: min fiendes fiende är min vän. USA har varit den ledande imperialistiska makten i världen sedan 50-talet. Därför är det ett säkert kort att leta ledare som kastat ur sig någon anklagelse mot USA och där hitta en ”frälsare”. Detta även om utfallet mot USA skett av inrikespolitiska skäl, och inte varit allvarligt menat, som i Khadaffis fall. Om Nato skulle ha avbrutit sina bombningar av Khadaffis tunga vapen skulle han inte haft ett ont ord att säga om USA och Nato.

En av ”frälsarna”, Chávez från Venezuela, tillämpar själv metoden ”min fiendes fiende är min vän”. Därför är relationerna goda mellan Chávez och Vitrysslands diktator, trots den vitryska regimens förtryck av fackligt aktiva, andra oppositionella och befolkningen i övrigt. För Chávez blev fiendens, USAs, fiende en vän. Detta i Vitryssland, men också när det gällde Khadaffi, i Libyen.

Vänstergruppernas vändning, till att visa allt mindre intresse för att organisera strider på arbetsplatser och i facken, till mer av samarbete med nya grupper som våldsbenägna anarkister utgör en del av vänsterns försök att stå emot det hårdare politiska klimatet sedan 80-talets början. Ett desperat sökande efter politiska frälsare, som styr ett helt land, är en annan ”lösning” för att hålla modet uppe. Detta sökande efter politiska ”frälsare” är en av de viktigaste faktorerna bakom ”vänsterns” stöd till Khadaffi. Men det gäller att blunda för vad din fiendes (USA) fiende gör på hemmaplan. Khadaffi hängde oppositionella studenter offentligt under mer än tio år. Fackligt arbete var belagt med dödsstraff under Khadaffi. Vänsterns vändning bort från arbetarrörelsen i Sverige, bl a för att söka frälsare, hjälpte till med vändningen bort från den folkliga rörelsen i Libyen. Ett historiskt svek.

IV. Konsten att missa en revolution när den utspelas framför ens ögon

Efter att det grundläggande draget i samhällsutvecklingen präglats av reaktion i Europa slår så pendeln om, alldeles in på knutarna, i den arabiska delen av världen. En väldig proteströrelse äger rum i Nordafrika och Mellanöstern och hyllas nästan unisont av hela vänstern. Men i Libyen övergår protesterna till en väpnad revolution. Denna började bara fyra dagar efter att folkets protester i Egypten tvingade bort Mubarak. Kampen mot Khadaffis regim var från dag ett en del av den all-arabiska rörelsen. Men i Libyen fanns det viktiga särdrag. Det fanns ingen som helst tradition av arbetarpartier eller fackföreningar. Khadaffis diktatur hade omöjliggjort sådana organisationer och även de olika regimer som föregick Khadaffi.

Ett annat särdrag i Libyen var att Khadaffis regim var organiskt sammanvuxen med statsapparaten. Här fanns ingen möjlighet att, som i Tunisien och Egypten, offra en ledare, för att ett militärstyre med ekonomiska intressen i oljeindustrin skulle kunna bestå. Därför blev repressionen mycket mer brutal. Den rörelse som i Egypten hade sin bas på torgen, och kunde sprida sig bl a i form av en begynnande facklig organisering, bemöttes i Libyen med stridsvagnar och artilleri mot obeväpnade civila. Efter att initialt ha tagits på sängen av kraften i de folkliga protesterna runt om på torgen i Libyen, talade de tunga vapen mot sattes in mot de folkliga protesterna ett otvetydigt språk. Ge upp eller dö. Därmed ställdes frågan om att krossa den statsapparat, som sedan lång tid tillbaka vuxit samman med familjen Khadaffi, på dagordningen.

Den all-arabiska proteströrelsens uttryck i Egypten och Tunisien stannade inom för militärregimen acceptabla ramar (då rörelsen stod på sin höjdpunkt) och strukturen i Tunisien och Egypten var sådan att både Ben Ali och Mubarak kunde offras utan att regimerna tappade kontrollen. Men säregenheterna i Libyen, i kombination med det ursinne som regimens brutalitet skapade, tvingade fram en konfrontation mellan rörelsen och statsapparaten. Detta gjorde att upproret övergick i en revolution för att krossa statsapparaten.

Vilken karaktär hade revolutionen och vilka var dess mål? Återigen måste den totala avsaknaden av arbetartraditioner understrykas. Det var en folklig rörelse för demokratiska fri- och rättigheter, men som alltid är fallet med demokratiska revolutioner, de rättigheter rörelsen slåss för är inte en abstraktion utan också ett medel för att förbättra libyernas liv. Och oljan fanns som ett medel för att åstadkomma detta.

V. En folklig revolution för demokratiska fri- och rättigheter som krossade statsapparaten

Kan det verkligen vara en revolution om rörelsen inte syftar till att avskaffa kapitalismen, frågar vissa av fienderna till de libyska rebellerna. Låt oss påminna om den ryska revolutionen. Under två årtionden arbetade de två riktningar inom den ryska socialdemokratin som sedan kom att gå till historien som bolsjeviker (majoritet) och mensjeviker (minoritet) för en revolution som var borgerligt demokratisk. Detta innebar att de kämpade för en revolution som skulle förverkliga bland annat en demokratiskt vald lagstiftande församling, ett avskaffande av utländskt förtryck, att införa rättigheter för nationella minoriteter (inklusive rätten att bilda en egen stat) samt för genomförandet av en jordreform där godsägarnas jord delades ut till bönderna. Det var, till avgörande del, för mål som dessa som rebellerna kämpade för i sin kamp för en revolution i Libyen.

Låt oss ta en titt på den ryska revolutionen i februari 1917. Den skedde spontant, utan ledning av något socialistisk parti, och dess syfte var inte att avskaffa kapitalismen utan att erövra demokratiska fri- och rättigheter – som givetvis inte heller då var en abstrakt fråga. Första Världskriget hade rasat i tre år, förtrycket av de nationella minoriteterna bestod, soldaterna dog i miljoner och bönderna skrek efter jord. De politiska aktiviteterna sjöd i städerna och slutligen ledde alla dessa uppdämda motsättningar till en konfrontation med Tsarregimen. Under processen återuppstod Sovjeterna från 1905 och den avgörande delen av militären gick över till revolutionens sida. Tsarens statsmaskineri föll samman och han tvingades att avgå. Även om revolutionens mål i februari inte var att störta kapitalismen har ingen ifrågasatt att det inte skulle ha handlat om en revolution.

Skillnaden mellan mensjeviker och bolsjeviker handlade under denna tid om vem som skulle leda revolutionen. Mensjevikerna ansåg att revolutionen skulle ledas av demokratiskt sinnade borgare. Arbetarna och bönderna skulle underordna sig borgerligheten. Bolsjevikerna, å sin sida, insåg att kampen för att störta tsarismen måste ledas av de arbetande klasserna – arbetarna och, främst, fattigbönderna – och avvisade att den skulle ledas av borgerligheten, även den s k liberala borgerligheten. Bolsjevikerna höll dock dörren öppen när det gällde hur långt revolutionen skulle gå. Detta berodde på styrkeförhållandet mellan arbetarklassen och bönderna. Lenin ansåg att den förkrossande majoriteten av bönder, representerade av ett eget kraftfullt parti, innebar att frågan om revolutionen skulle stanna vid dess borgerliga fas, där erövrandet av demokratiska rättigheter spelade en viktig roll, eller om revolutionen skulle kunna föras längre, mot socialismen, måste hållas öppen. Men återigen, ingen har ifrågasatt att störtandet av tsaren och hans statsapparat inte var en revolution. Vi använder detta exempel för att begreppet revolution inte är identiskt med kapitalismens avskaffande utan att krossandet, sammanbrottet, för tsarens statsapparat i form av militären som gick över till upprorets sida, konstituerade en revolution i sig.

I Ryssland 1917 uppstod en situation av dubbelmakt. Den Provisoriska Regeringen, som tog över efter det att tsaren hade störtats, hade inte kontroll över statsmakten. En stor del av militären, och övriga samhällsangelägenheter kontrollerades och kunde inte verkställas utan Sovjeternas godkännande. Någon motsvarighet till denna ”organiserade” situation finns inte i Libyen 2011. Detta p g a avsaknaden av arbetarrörelsens traditioner och organisationer, som kunde växa fram under den sammanfallande tsarismen men inte under Khadaffis järnhäl. Å andra sida saknar idag det Nationella Övergångsrådet, som tidigare satt i Benghazi, en egen statsapparat. I Libyen är den enda beväpnade styrkan de unga rebellerna i Free Libya Armed Forces.

VI. Vänstern undervärderar ytterligare kraften hos en folklig rörelses styrka

SP var en av de vänstergrupper som påstod att det var oundvikligt att Nato, när de väl börjat bomba Khadaffis (av dem själva till stor del utrustade) militära formationer, även skulle gå in med marktrupper och i praktiken ta över markkriget. Och därmed också kontrollen över händelseutvecklingen. Men detta har visat sig ligga oerhört långt borta från verkligheten. USA, och Nato i övrigt, varken kunde eller ville gå in med markstyrkor. Bakom ligger en rad faktorer, kända för alla dem som vill öppna ögonen. Låt oss nämna några: a) upplåsningen i, och erfarenheterna från, krigen i Afghanistan och Irak, b) den inhemska opinionen i USA mot ett nytt markkrig där amerikanska soldater riskerar att stupa i tusental, c) den ekonomiska situationen som var dålig för USA redan före krisen, d) det kanske starkaste hindret för USA att sända in markstyrkor var samma mäktiga stämning i den arabiska världen som tvingade USA att byta sida – och överge Khadaffi – till förmån för rebellerna. Den all-arabiska rörelsens kraft tillät inte att USA/Nato, efter att först ha hjälpt Khadaffi att rusta upp, bara skulle stå och se på medan Khadaffi genomförde en massaker på rebellerna och på civilbefolkningen i Benghazi. Samma stämningar i den arabiska världen, så även i Libyen självt, accepterade inte att USA/Nato gick in och tog över markkrig och kontroll över händelseutvecklingen i Libyen mot libyernas och den all-arabiska rörelsens vilja.

Här kan det vara på sin plats med en liten utvikning. USA/Nato gick med på att överge sin kompis Khadaffi. De gick med på att utgöra rebellernas flygvapen – vilket var av avgörande militär betydelse för rebellerna. Men händelserna kunde ha utvecklats annorlunda. Under hela inbördeskriget upprätthölls ett vapenembargo mot båda sidor i konflikten. Det innebar att varken Khadaffi eller rebellerna gavs möjlighet att köpa vapen. På så sätt kunde inte rebellerna köpa och få utbildning på avancerade vapensystem, så att de kunde klara av Khadaffi själva. Detta hade naturligtvis inte varit realistiskt den 19 mars då Khadaffis stridsvagnar rullade in i Benghazis förstäder för att jaga rebellerna ”från hus till hus” för att utrota all opposition.

Men däremot så hade det varit möjligt för Väst att utrusta, och utbilda, rebellerna under de månader som sedan följde. Kriget varade i ett halvår. Och kunde Väst utrusta Khadaffi med vapen – så varför inte rebellerna? Skälet är att USA/Nato tänker mer politiskt än, till exempel, vänstern. En sådan utveckling skulle ha stärkt självförtroendet och självständigheten hos de stridande unga männen i Free Libya Armed Forces än mer. Detta både i förhållande till Övergångsrådet och i förhållande till Västmakterna. Alltså: USA/Nato kunde pressas till att överge Khadaffi och tjänstgöra som rebellernas flygvapen. Men de ville inte beväpna rebellerna. Detta då USA m fl redan hade Libyens framtid i tankarna.

VI. Frågan om Libyens framtid är inte avgjord – den har gått in i en ny fas

Vår slutsats av detta är att det som ägt rum i Libyen verkligen är en revolution där Khadaffi och hans statsmaskineri – polis och militär samt legosoldater – har krossats. De rebeller som stått för striderna på marken har genomgått en förändring. Dels i form av ökat självförtroende. Dels genom den enighet som växer fram under en sex månader lång period av revolution och inbördeskrig. Men rebellerna som stått för striderna på marken saknar arbetarrörelsens traditioner av organisation och demokrati. När de återvänder hem till sina nära och kära så gör de detta som enskilda individer. Det Nationella Övergångsrådet består av individer som står de stridande nära, men också av affärsmän med kontakter i Väst och gamla medarbetare till Khadaffi. Detta råd saknar dock en statsapparat som kan tvinga igenom sina beslut.

En utveckling äger rum, där folket börjar utnyttja sina nyvunna fri- och rättigheter. En snabb utveckling pågår vad gäller organisering av politiska partier. Även fackliga organisationer bildas, exempelvis bland sjukvårdspersonal och bland lärare. Samtidigt växer en flora av olika politiska tidningar fram, både på arabiska och på minoritetsfolket berbernas språk, tamazight. Samtidigt framträder behovet av att omfördela inkomsterna från oljan allt tydligare. Nationella Övergångsrådet har inte antytt någon vilja att utmana oljebolagen. Istället har man gjort antydningar om att samma generösa oljekontrakt som gällde under Khadaffi-tiden ska fortsätta gälla.

Vi vill sammanfatta situationen på följande sätt: revolutionen har krossat Khadaffis statsapparat och ett politiskt liv, med partier, tidningar och fackföreningar växer fram. Nationella Övergångsrådet har den formella makten, men det finns en latent konfrontation i den ökade möjligheten att diskutera behovet av, och rättvisan i, att omfördela inkomsterna från oljan. Samtidigt är självförtroendet fortsatt stort hos de unga män som verkligen utkämpade kriget och som fortfarande är beväpnade. Övergångsrådet verkat vilja gå tillbaka till en situation av ”business as usual”. Rådet har en auktoritet efter segern men kan inte tvinga igenom några beslut, varken av politiska eller ”militära” skäl. Vi vet inte heller hur många inom Övergångsrådet som, vid växande spänningar, har sina sympatier hos de stridande och hos de som kräver sociala förändringar.

Det är där vi står nu. Kampen för sociala förändringar tar sin början, efter det att revolutionen har krossat Khadaffis regim, vilket gett de demokratiska förutsättningarna för organisering och politisk och facklig kamp.