Print Friendly, PDF & Email

liksom drogproblem och gängkriminalitet

Från högern och det politiska etablissemanget har svaret på kravallerna varit hårda ord och lika hårda repressalier. Men när glassplittret sopats upp och vardagen återvänder till Tottenham och andra utsatta områden kan inte ”hårda tag” från polisen lösa de grundläggande problemen med arbetslöshet, fattigdom och utanförskap. Istället finns risken att motsättningarna kommer att växa ytterligare mellan invånare i de utsatta områdena och polisen.

Det är inte svårt att årtionden av utanförskap vad gäller arbetslöshet, nedlagda ungdomsgårdar och idrottsanläggningar (eller uteblivna löften om sådana), polistrakasserier och en växande känsla av att vara icke-önskvärd  förr eller senare kommer att leda till en explosion.

Det är inte heller svårt att förstå att arbetare som fått sina bilar uppeldade, sina hem förstörda eller sina barn misshandlade under kravallerna med skärpa ställer frågan hur nya upplopp ska kunna undvikas. Hos många av dessa kommer Cameron-regeringens tal om hårdare tag att vinna ett visst gehör. Men ”hårda tag” från polisen kommer inte att kunna stoppa kravaller eller kriminalitet. Att stoppa nyrekrytering till gängen kommer aldrig att vara en polisiär angelägenhet. Istället handlar det om att rusta upp skolorna; om att skapa jobb med ordentliga löner och arbetsvillkor samt en meningsfull fritid utan rädsla och trakasserier. Samhället måste på allvar kunna visa att det finns vettiga framtidsutsikter. Även för de som redan fastnat i droger och kriminalitet måste det finnas en väg tillbaka.

Den brittiska högern pratar om ”det moraliska förfallet” som en orsak till kravallerna. De försöker indirekt, och direkt, att skuldbelägga alla boende i fattiga områden. Men på många håll försökte boende, både äldre och unga, att försvara sina bostäder och närbutiker. En del riskerade till och med livet i försök att stoppa kravallerna. Detta kan knappast ses som ett utslag av moraliskt förfall.

Från vänstern finns en, till synes, genetisk ovilja att tala om problemen i dessa utsatta områden. Spaltkilometrar har skrivits – utan att ta upp drogmissbruk och gängbildningar. ”Om vi talar om problemen så är vi illojala mot de som bor i områdena” tycks vänsterns logik vara. Men man kan inte vinna förtroende hos en arbetare som just fått sin bil uppbränd genom att säga ”det finns inga problem här i förorten”.

Arbetarrörelsens uppgift är att ärligt peka på de problem som finns och att sedan försöka hitta lösningar. En del av lösningen finns i de utsatta områdena själva. Under kravallerna fanns individer och grupper som försökte stoppa vandaliseringen. De misslyckades. Men om dessa initiativ hade understötts av fackföreningar och arbetarpartiet – och kanske t o m någon vettig vänsterorganisation – hade man kanske kunnat bli så många att  vandaliseringen kunnat stoppas. Men inte bara det: i bästa fall hade det även varit möjligt att inleda en organiserad dialog i syfte att formulera vettiga krav för bostadsområden, arbetslivet, fritiden och livet i allmänhet.  Efter kravallerna har invånarna spontant gått ut på gatorna för att städa upp sina stadsdelar. Denna självorganisering borde arbetarrörelsen bygga vidare på och koppla samman med nya protester mot regeringens nedskärningspolitik och för satsningar mot ungdomsarbetslösheten.

Utsatta områden måste försvaras – i Storbritannien och i Sverige. Främst mot etablissemangets politiker som genomför nedskärningar och skapar arbetslöshet – och mot poliser som trakasserar områdets unga. Men arbetarrörelsen har också en uppgift att bekämpa det sociala förfallet.

Här finns en hårfin balansgång som måste klaras. Bakgrunden till problemen är att kapitalismen inte klarar av att erbjuda jobb och göra alla delaktiga i samhället i övrigt. Men reaktionerna mot detta  – gängbildning, kriminalitet och vandalisering – är oacceptabla uttryck för arbetare, för deras barn och för deras pensionerade föräldrar.

En bra början är att erkänna att dessa problem existerar. Frågan får inte överlämnas varken till etablissemangets polis och hysteriska media. Eller till rasistpartier och nazistgäng. Det är dags att bryta med vänsterns ”vända-bort-huvudet-attityd”. Och arbetarrörelsen måste sätta dagordningen för vad som ska göras.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here