Print Friendly, PDF & Email

Krisens första fas 2008 slog till hårt och snabbt. Ett exempel är Volvo Group. Företaget gjorde ett rekordresultat under andra kvartalet 2008 men fick sedan dra ned produktionen med mer än 50 % på mycket kort tid. För många av de som drabbades av krisen var det en chock.

Nedgången uppfattades nästan som en naturkatastrof – inte som ett resultat av en felaktig politik eller ett orättvist ekonomiskt system. Detta gjorde också att man i första hand tittade på om de politiska ledarna framstod som kunniga och trovärdiga. För alliansregeringen blev det ett triumfkort att Reinfeldt och Borg framstod som mer trovärdiga än Sahlin, Ohly och de båda MP-språkrören. Politikens innehåll, att alliansen stod helt svarslös inför krisen, kom i skymundan. Detta förstärktes ytterligare av att Sahlins rödgröna samarbete misslyckades med att redovisa ett alternativt krisprogram.

Många borgerliga ledarskribenter räknar nu med att den nya fasen i den ekonomiska krisen ska ge Alliansregeringen en ny knuff uppåt i opinionssiffrorna – precis som 2008. I DN:s mätning från augusti så ökade också Moderaterna med 4,5 %. Men många faktorer talar emot en långvarig uppgång för alliansen. Till skillnad från efter valet 2006 så utgör Alliansen nu en minoritetsregering med tendenser till inre motsättningar. Väldigt få kommer dessutom att överraskas av den nya krisfasen. Tvärtom talar ett utdraget krisförlopp för att allt fler kommer att fundera över om regeringen vidtar några politiska åtgärder för att försvara jobben. Dessutom kommer det, i den här fasen av krisen, att handla om att de skulder som staterna tagit över från företagen ska vräkas över på medborgarna – i form av nedskärningar på pensioner, skolor och sjukvård. Många kommer att vilja ställa de europeiska, och svenska, politikerna till svars.
Att Mona Sahlin tvingats bort från ordförandeposten inom S är en annan faktor som talar emot Alliansen. Men frågan är om valet av Juholt räcker ända fram för att fälla Reinfeldt 2014. Den nya S-ledningen har nämligen ännu inte kunnat presentera något eget alternativt krisprogram. I en debattartikel (DN 26/8-11) talar Juholt diffust om investeringar i utbildning, infrastruktur och bostäder. Men samtidigt vill S ha en större samordning av finanspolitiken inom EU än M, något som på sikt riskerar leda till större nedskärningar.

Att, likt Alliansen, gång på gång upprepa att man är ”ansvarsfull” räcker inte långt mot den historiska ekonomiska krisen. Arbetarrörelsen behöver ett handlingsprogram som bland annat handlar om att bekämpa avindustrialiseringen; om att försvara vård-skola-omsorg samt om att ta itu med hotet från bemanningsföretagen när det gäller löner och anställningstrygghet.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here