Print Friendly, PDF & Email

Nicolas Pelham, som skriver för tankesmedjan Middle East Research and Information Project beskriver situationen i Tripoli: ”Känslan av lokalt ägande av revolutionen är viktig: ingen har tagit ned elledningarna från sina stolpar för att komma åt koppar, som irakierna gjorde efter att USA invaderade deras land och avsatte Saddam Hussein. Libyerna…odlar sina kolonilotter, driver sina butiker, sopar gatorna och hjälper till som frivilliga på sjukhusen. Husägare med egna brunnar öppnar sina dörrar för de som är utan…Boende i områden som knappt talade med varandra under Khadaffi har skapat områdeskommittéer…Inom en vecka erbjöd dess underkommittéer bättre service än stadens femstjärniga hotell…Ironiskt nog har Tripoli-borna, i överstens frånvaro, skapat det sociala system som han lärde ut men aldrig förverkligade – ett jamahiriyya, ett decentraliserat nätverk av folkliga rättvisa gräsrotskommittéer.” Beskrivningen avfärdar de vänstergrupper som hävdat att revolutionen i Libyen inte längre är folkets, utan tagits över av USA och Nato.

Soumaya Ghannoushi i The Guardian beskriver den folkliga rebellarmén som en av två maktpoler i dagens Libyen.  Den ena polen är Övergångsrådet som ”har stöd från Nato och kan härleda sin nuvarande makt och inflytande till uppbackningen från huvudstäder i Väst”. Den andra polen ”består av politiska och militära lokala ledare som spelade en avgörande roll i frigörelsen av flera libyska städer från Khadaffis brigader. De tusentals rebeller och aktivister som står under dessas befäl har nu samlats i lokala ’soldatråd’. Ett exempel är Tripolis råd som bildades efter befrielsen av huvudstaden och som nyligen valde Abdul Hakim Belhaj som sin ledare”. Belhaj tillhörde tidigare en islamistisk gerillagrupp som tog upp vapen mot Khadaffi redan på 90-talet.

Ett uttryck för otålighet vad gäller förändringar är den s.k. 17 februari-koalitionen. Koalitionen, som idag är en av få organiserade politiska oppositioner mot Övergångsrådet, bildades i Misrata i början av revolutionen och deltog tidigt i organiserandet av demonstrationer. Under inbördeskriget har koalitionen förlorat mycket förtroende då man uppmanade att inte ta till vapen mot Khadaffi.

En representant för 17 februari-koalitionen från Misrata hävdar att Övergångsrådet ”medvetet fördröjer bildandet av en övergångsregering med ursäkter och ursäkter. Vi måste vara fasta i försvaret av vår revolution och stoppa folk som försöker kidnappa den eller vända den tillbaka”.

Motsättningarna handlar till stor del om vilka personer som ska utses till den nya statsapparaten. Kravet från många av de som kämpat och dött inom rebellarmen är ”ett nytt Libyen med nya ansikten”. Ambitionerna från gräsrötterna går rakt emot de planer som imperialismen smider. Med hänvisningar till kollapsen av Irak efter krossandet av Saddams Baath-parti vill man inkludera Khadaffi-trogna i den nya statsapparaten. Väst hoppas på så sätt kunna återupprätta en del av det inflytande man hade under Khadaffiregimen.

Övergångsrådet har å ena sidan sagt att man vill ”inkludera tidigare regimtrogna i den politiska planeringen”. Å andra sidan har rådet sagt att inga Khadaffitrogna ska få finnas inom statens väpnade grenar. Troligen finns ett reellt behov för det sargade landet att utnyttja sig av specialkunskaper från tjänstemän som arbetade inom Khadaffis apparat – exempelvis inom sjukvårdsministeriet.

Laddningen i frågan blev tydlig när Övergångsrådet utsåg Khadaffiofficeren Albarrani Shkal till polischef i Tripoli. Shkal var länge en av de högsta befälhavarna inom den 32:a elitbrigaden, som spelade huvudrollen i grymheterna mot Misrata. Utnämningen av Shkal ledde till demonstrationer i Misrata. Man krävde ett stopp för utnämningen samt att Khadaffianhängare skulle ställas inför rätta.

I en formell protest lovade Misratas lokala råd att rebellenheterna från staden, inte skulle lyda order från Övergångsrådet – om utnämningen blev verklighet. Att utnämningen av Shkal drogs tillbaka visar vilken tyngd de tiotusentals beväpnade rebellerna har i det libyska samhället. Detta trots att många av dessas blickar fortfarande riktas mot att slutgiltigt besegra de Khadaffitrogna i Sirte och i den södra delen av landet.
– Först ska vi ta hand om Khadaffi. Sedan vänder vi hemåt för att ta itu med de andra problemen, sammanfattar en rebell sin inställning till Nya Arbetartidningens medarbetare.

Trycket underifrån har gjort det omöjligt för Övergångsrådet att acceptera ett erbjudande från FN om ”fredsbevarande styrkor” i landet. Ett förtäckt försök från Västmakterna att med vapenmakt kidnappa den libyska revolutionen. Man har också sagt nej till Västs begäran om att utlämna Khadaffi till den internationella brottsmålsdomstolen i Haag. Istället vill libyerna att Khadaffi och hans söner ska dömas och straffas i Libyen.

Att libyerna själva, via rebellarmén, avsatt sin diktator gör att imperialismen har mycket svårt att återupprätta den kontroll man hade över landet under Khadaffi-eran. Rörelsen gör också att sönderfallstendenserna inte har samma styrka som i Irak. Det sex månader långa befrielsekriget har skapat en stark känsla av solidaritet mellan rebellerna i Misrata, Benghazi, Nafusabergen. En solidaritet som går över etniska och klanmässiga gränser och som det krävs starka krafter för att slå sönder. Kaoset, som olycksfåglar bland borgerliga bedömare och Khadaffivänstern varnat för, har än så länge uteblivit.

Segern över Khadaffi innebär inte att problemen är över för det libyska folket. Kampen för demokratiska rättigheter är inte slutförd och striden för att folket ska få del av landets oljerikedomar är knappt påbörjad. I den fortsatta kampen är klan- och etniska motsättningar en viktig motståndare. Men med Khadaffi borta och imperialismen på reträtt är möjligheterna att vinna striderna betydligt bättre. Med kvarterskommittéer och soldatråd måste man bygga vidare på det ”lokala ägandet” av revolutionen.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here