Industriförfall
Print Friendly, PDF & Email

Arbetarpartiet kommer att arbeta för att fälla Reinfeldts regering i valet 2014. Vårt arbete för att fälla alliansen kommer att vara viktigt. Men i slutänden är det styrkan hos den samlade arbetarrörelsen, främst fackföreningarna och S, som avgör om det blir ett regeringsskifte. Kampen inom S berör därför långt fler än partiets ledning och medlemmar.

Låt oss ta tjuren vid hornen direkt. S har halkat ned på 25,5 % i väljarstöd (Sifo)! Samtidigt föredrar 68 % Reinfeldt som statsminister. Är loppet redan kört inför valet 2014? Vårt svar är nej – under vissa förutsättningar. Vi lyfter blicken till några övergripande frågor.

Låt oss börja med att angripa ”medelklassanalysen”. Denna borgerliga problemformulering dominerar den politiska debatten. Medelklassen förutsätts betrakta samhället utifrån ett konsumentperspektivet (inte från den arbetande producentens). Medelklassen förutsätts också vara enhetlig (inte uppsplittrad i skikt av löntagare med olika lönenivåer och arbetsförhållanden) samt ha borgerliga värderingar. Medelklassanalysen understryker hur få arbetarna blivit. Slutsatsen blir att för att vinna val måste partierna vinna medelklassen, vilket kräver att partierna vrids år höger. Högerfalangen inom S stöder sig på denna analys.

Mot ”medelklassanalysen” ställer vi beskrivningen av industrins betydelse. Det handlar om industrins betydelse för ekonomin, dess koppling till övriga samhället samt om behovet av kontroll över industrin. Några siffror:

  • Värdet av exporten motsvarar idag ca 50 % av BNP [dubbelt mot 1970] och är bland de högsta i världen,
  • Tillverkningsindustrin svarar för ca 30 % av det förädlingsvärde (nyskapade värde) som räknas in i BNP,
  • När det gäller forskning och utveckling (FoU) inom landet står företagen för 65 % (staten 25 %); huvuddelen ligger inom el-, optik-, transport- och läkemedelsindustri,
  • Värdet av varuexporten ökade fyra gånger från mellan åren 1965-2005.

Slutsats: Sveriges välfärd har med tiden blivit allt mer beroende av utvecklingen inom export och industri. Den som kontrollerar industrin kontrollerar också landets utveckling.

Arbetarrörelsen kan återta det politiska initiativet. Men detta kräver en strid för att frågorna om industrin, och vem som ska kontrollera dess utveckling, ersätter ”medelklassanalysen” som huvudfråga i samhällsdebatten. Faktum är att det var industrins styrka som la grunden till tre avgörande delar i välfärden: a) trygghetssystemen vid bl a sjuk- och ålderdom, b) utbyggnaden av vård-skola-omsorg, c) möjligheten till arbete åt alla. Och välfärden bygger på industrins styrka än idag – mer än någonsin. Försvinner industrin dras mattan undan för välfärden. Denna grundläggande insikt saknas i dagens samhällsdebatt. Inget parti för fram dessa insikter. Därför har en sorts fördumning skett. Denna har drabbat arbetarrörelsen hårdast. Alltså: spräng ”medelklassanalysen” med hjälp av industrin.

Men genast reser sig invändningarna: ”arbetarna är ju så få – vi får inte stöta bort medelklassen!” Då industrin sätts i centrum visar det sig att arbetare och tjänstemän har ett gemensamt intresse: de alla är producenter. Tvärtemot ”medelklassanalysen” visar det sig att producenterna både är uppdelade i många olika skikt – och samtidigt har ett starkt inbördes beroende där industrin utgör den gemensamma nämnaren.

Industrins styrka utvecklas i ett samspel med övriga producenter. Dagens industri bygger på utbildning samt FoU (forskning och utveckling). Industrirobotar kräver kunskaper om datorer, instruktioner kräver ofta kunskaper i engelska. Sambandet mellan arbetare/tekniker inom varuproduktion och lärare, som producerar utbildning, är uppenbart. Dessa olika producenter behöver varandra. Utan export inga pengar till utbildning och FoU. Utan utbildning och FoU hänger inte industrin med. Såväl producenter av varor och utbildning blir sjuka. Vård krävs för att komma tillbaka i arbete. Dessutom blir alla äldre och behöver omsorg, precis som då vi var små. Varor, utbildning, vård och omsorg – allt hänger ihop.

Producentperspektivet spränger den konsumentbaserade ”medelklass-analysen” i bitar. Men binder sedan ihop dessa bitar genom att visa på det ömsesidiga beroendet producenterna/arbetarna emellan. Detta öppnar för allianser mellan varuproducerande arbetare och arbetare som producerar utbildning, vård och omsorg. Men för att detta ska kunna göras tydligt måste insikten till om att industrin utgör den gemensamma nämnaren. Kunskapen måste spridas om hur alla yrkesgrupper är ekonomiskt beroende av, och samtidigt bidrar till, industrin. Vill S återta initiativet i debatten kan inte banden till LO kapas. Istället bör de utökas till TCO. Och även till grupper inom SACO. Istället för en passiv anpassning till en abstrakt medelklass som borgerligheten påstår kräver högerpolitik behövs en aktiv allians producenter emellan. Istället för att kapa banden till facket krävs allianser över ofta konstlade fackliga gränser.

För det finns behov av allianser – Sverige håller nämligen på att avindustrialiseras. Och detta är alltså inte bara en fråga för LO:s medlemmar utan för alla producenter. År 2008 fanns det 1,6 miljoner anställda i de svenska storföretagen (oftast industriföretag). Detta är en ökning med 30 procent på drygt 20 år. Men jobben ökade utomlands! I Sverige däremot minskade jobben inom industrin med 270 000 under samma period. Frågorna reser sig med våldsam kraft: vem ska bestämma var investeringarna ska göras: i Sverige för att utveckla nästa industriella generation, miljövänligare transportsystem och för att rusta upp nedgångna bostadsområden. Eller i en diktatur med låg lönenivå där facket krossats?

Nästa problem handlar om investeringarnas storlek jämfört med aktieutdelningen. Tidningen Dagens Arbete kartlade utvecklingen inom tjugo av de största svenska industriföretagen åren före krisen 2008. En skrämmande förändring uppdagades. År 2002 var investeringarna dubbelt så stora som utdelningarna. Bara fem år senare var aktieutdelningen nästan dubbelt så stor som investeringarna. Löntagarna måste ta strid om makten över vinsterna – mot ägare som missköter företagen.

Idag vet ingen om det är möjligt att besegra Reinfeldt i valet 2014. Men arbetarrörelsen kan komma igen. Detta kräver dock att den höger inom S som vill kapa banden till facket slås tillbaka. Istället måste facket sätta tonen. Arbetarrörelsen måste återta initiativet i debatten genom att visa på producentperspektivet och att industrin är den gemensamma nämnaren för: a) arbete åt alla, b) finansieringen av trygghet för arbetslösa, sjuka och gamla, samt c) kvaliteten inom skola-vård-omsorg. Alla är beroende av industrins styrka men bidrar även till dess utveckling. De privata ägarna missköter industrin och därmed riskeras hela välfärden. Precis som på 70-talet måste frågan ställas: vem ska kontrollera vinster och styra investeringarna – vem ska äga och kontrollera banker och storföretag.

Vi socialister anser att ekonomins nervcentra [banker och storföretag] ska ägas demokratiskt och styras av producenterna – arbetare och tjänstemän. Det är vår övertygelse att ett politiskt program, baserat på detta, utgör en grund för kraftfulla och breda allianser. S och V har tappat denna industri- och arbetarklassanalys – de hukar under medelklassanalysen. Detta understryker behovet av ett nytt landsomfattande socialistiskt arbetarparti.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here