Mona-Wanja
Print Friendly, PDF & Email

Inför valet 2014 måste Socialdemokraterna ta revansch i sina, historiskt sett, viktigaste grenar: Jobben och Regeringsdugligheten. Redan inför valet 2006 kunde alliansen rycka åt sig initiativet när det gäller Jobben. Den viktigaste anledningen var S eget agerande.

Göran Persson hävdade, i sitt 1 maj-tal 2006, att jobben inte skulle vara ”en valfråga”. Samme Persson sa några månader senare att ”jobben skulle komma av sig själv”. Logiken var att regeringen inte skulle behöva vidta några åtgärder för att bekämpa arbetslösheten – utan att marknaden själv skulle kunna lösa problemen.

Samtidigt kunde Alliansen presentera siffror som visade att massarbetslösheten hade tagit ett fast grepp om landet. Värst var det bland ungdomar och invandrare. Detta gjorde att Alliansen fick övertaget i debatten. Det faktum att borgarnas enda recept mot arbetslösheten var att angripa de arbetslösa kom i skymundan.

Ända sedan 1930-talets arbetslöshetsköer har kampen mot arbetslösheten varit Socialdemokraternas starkaste kort. I debatten mot borgarna hävdade S ”den fulla sysselsättningens politik”. Borgarna framhöll det hot som infalationen var mot ”småspararna”. 1950, 60 och 70-talens goda ekonomiska tillväxt gav utrymme för en utbyggnad av den offentliga sektorn, vilket både gav jobb åt tusentals arbetarkvinnor och (pga förskoleutbyggnaden) möjlighet att ta jobben.

Till ambitionen om full sysselsättning kopplades också en aktiv arbetsmarknadspolitik. Tanken var att omskola anställda som förlorat sina jobb i omoderna företag så att de snabbt skulle kunna få jobb inom nya branscher. Stora flyttbidrag betalades ut för att få människor att flytta från arbetslöshet i glesbygd till jobben i storstadsområdena. Men företag styrdes också, via skattelättnader, att investera i delar av landet där arbetslösheten var stor. Volvo Umeverken är ett exempel på detta. Stora offentliga investeringar i bostäder och infrastruktur var en annan åtgärd som minskade arbetslösheten. Ett exempel var det s.k. Miljonprogrammet där Socialdemokraterna byggde en miljon bostäder på tio år fram till 1975.

På detta sätt spelade den socialdemokratiska regeringens satsningar en stor roll i strukturomvandlingen av svensk ekonomi. Stora företag ersatte små och nya branscher ersatte gamla, samtidigt som arbetslösheten hölls på en låg nivå. Allt baserades på att världsmarknaden växte och att svenska industriföretag hade en unikt stark roll globalt med en stark inriktning på export.

Denna politik gav Socialdemokraterna en unik ställning i svensk politik. Partiet blev hos många arbetar- och tjänstemannaväljare intimt sammankopplat med låg arbetslöshet. Åren 1932 till 2006 satt socialdemokraterna vid makten under 65 av 74 år. Med tiden blev Socialdemokraterna Det Statsbärande Partiet – vars regeringsduglighet ingen kunde ifrågasätta. Partiledare som  Per-Albin Hansson och Tage Erlander fick ställning som landsfäder.

90-talets nedskärningar och privatiseringar blev början på slutet för S unika ställning i svensk politik. Under åren 1994-1998 beslutade S-regeringen om budgetåtstramningar på 126 miljarder kronor. (114 av dessa stöddes av V). Nedskärningarna bidrog till att massarbetslösheten bland unga permanentades. Av 700 000 jobb för ungdomar som funnits i början av 1990-talet fanns bara 400 000 kvar i slutet av årtiondet. Allt färre kopplade samman S med reformer eller full sysselsättning.

I valet 2006 hann slutligen den egna politiken ikapp den socialdemokratiska partiledningen. Kombinationen av en Allians som utmanade i frågan om arbetslösheten och en S-partiledning som öppet erkände att partiet inte längre prioriterade kampen för jobben, blev för mycket för väljarna.

Om Göran Persson betydde slutet för S som ”Jobbpartiet” så innebar Mona Sahlins tid som partiledare att också Regeringsdugligheten ifrågasattes. Under hösten 2008, när världen skakades av finanskrisen, kom nämligen Sahlins inbjudan till Miljöpartiet att ingå i en rödgrön regeringskoalition. Tanken från Sahlins sida var troligen tvåfaldig: dels att kopiera borgarnas allians, dels att använda MP som ett slagträ mot S-partiets kopplingar till fackföreningarna. Åtgärden ledde till ett uppror inom partiet. Den fackliga falangen krävde, och fick igenom, att även V skulle ingå i den rödgröna uppgörelsen – för att balansera MP:s inflytande.

Sammantaget blev den rödgröna koalitionen en katastrof för S. Mitt i en galopperande finanskris skulle partiet samarbeta med det fackförenings- och industrifientliga Miljöpartiet. De rödgröna skakades dessutom av inbördes gräl om vem som skulle samarbeta med vem, istället för att diskutera vad som hände med världsekonomin och jobben. Detta gjorde att Borg och Reinfeldt kunde framstå som långt mer trovärdiga ledare för landet än Sahlin och Östros. En säker valseger för S, två år innan valet, förbyttes till katastrof.

Läget förvärrades av att Sahlin, och hennes antifackliga fraktion, klamrade sig kvar vid partiledarposten efter katastrofvalet 2010. Situationen ledde till öppna strider och smutskastning mellan de olika falangerna inom partiet. Mona Sahlin tvingades till slut bort från partiledarposten i ett parti som i januari 2011 hade historiskt låga 28% i opinionsundersökningarna.

För att utmana Alliansen är den nye partiordföranden Juholts uppgift att ta fram en trovärdig politik för jobben samt att restaurera bilden av S som ett regeringsdugligt parti. Än så länge har han misslyckats. I båda grenarna. På fråga efter fråga har partiet förlamats av inre motsättningar. Ett exempel är Juholts krav på en ny modell för fastighetsskatten som senare avfärdades av partiets verkställande utskott. Samma öde mötte frågan om att återinföra förmögenhetsskatten. Denna idé lanserades först av Juholt men sablades sedan ner av partisekreteraren Carin Jämtin. Bråket kring skuggbudgeten är ytterligare ett exempel.

Motsättningarna inom S, mellan Sahlins antifackliga fraktion och de som fortfarande inser fackens värde, har bidragit till att S-ledningen inte kunnat formulera något verkligt politiskt alternativ. I längden är detta en ohållbar situation. Under trycket av den globala ekonomiska krisen och valnederlagen blir uppgiften att ena partiet kring ett program för jobben än svårare – istället kan frågan om en splitting av S att komma att ställas på dagordningen.

Krisen inom Socialdemokratin visar på behovet av ett nytt landsomfattande arbetarparti. Ett verkligt arbetarparti skulle ta hotet om avindustrialisering på allvar och dra in både fackföreningar och konsumentorganisationer i utarbetandet av ett krisprogram där en av grundpelarna innebär av demokratisk kontroll över vinsterna så att omfattande investeringar kan styras till industri, infrastruktur, bostäder, offentlig sektor och grön produktion. Kontrollen över vinster och investeringar utgör grunden för ett demokratiskt socialistiskt samhällsbygge.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here