Åsa Romson och Gustav Fridolin. Foto: Miljöpartiet/Fredrik Bjerling
Print Friendly, PDF & Email

Miljöpartiets hunger efter makt gör att partiet är beredda att ge upp tidigare lojaliteter. Efter misslyckandet för det rödgröna samarbetet har därför MP istället börjat öppna allt fler dörrar för samarbete med Alliansen.

När Miljöpartiet bildades år 1981 var partiet på många sätt ett gräsrotsparti, sprunget ur folkrörelsen mot kärnkraften och andra miljörörelser. Under lång tid var dock partiet förknippat med frågor som för många framstod som orealistiska, som införandet av en medborgarlön och tron på ett samhälle utan tillväxt.

I takt med att partiet fått komma in i värmen i riksdagen samt kommuner och landsting har partiföreträdarna fått smak på livet vid köttgrytorna. Samtidigt har de olika miljörörelserna minskat i styrka – och därmed även deras inflytande inom Miljöpartiet. År 1998 blev MP stödparti åt Göran Perssons regering. Efter valet 2002 hoppades de nyvalda språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson att åren som stödparti nu skulle ge dem möjlighet att få sitta med i en regering. Men Göran Persson sa nej. Att S skulle samregera med något annat parti var helt otänkbart och hade aldrig tidigare hänt i historien.

Efter Socialdemokraternas valnederlag och historiskt dåliga valresultat år 2006 ändrades dock detta. Göran Persson avgick och ersattes av Mona Sahlin. I oktober 2008 lanserade Sahlin det rödgröna samarbetet. För första gången någonsin skulle S dela regeringsmakten med MP, och senare även V. Genom det rödgröna samarbetet ville Sahlin vinna insteg hos medelklassen och samtidigt slå mot facket. Detta genom att ta med det i grunden borgerliga MP i samarbetet. För MP:s del innebar detta ett enormt lyft. Partiet, som av många inte tagits på allvar pga en rad orealistiska politiska förslag, fick nu en legitimitet man aldrig tidigare haft. Det rödgröna samarbetet slutade dock i fiasko. Men det makthungriga gröna partiet gav sig inte.

Valet 2010 blev MP:s bästa val någonsin. Tack vare S upphöjande av MP till regeringsdugliga, kombinerat med en bredare medvetenhet om miljöfrågorna de senaste åren, blev partiet riksdagens tredje största parti. Med detta i bakfickan har MP, sedan valet, gjort framstötar mot Alliansregeringen. Och Alliansen har inte varit avvisande. Redan i våras ingick regeringen och MP en uppgörelse om flyktingpolitiken. Under sommaren gick de nyvalda MP-språkrören ut i en debattartikel om att de ville göra upp på fler områden – och Svenska Dagbladet kunde påpassligt avslöja att samtal fördes, under täcket, mellan MP och regeringen. I sin regeringsförklaring i september pekade Reinfeldt ut MP som det parti hans minoritetsregering främst ska söka uppgörelser med i olika frågor.

”Problemet” för MP är att stora delar av partiets väljarbas ser sig själva som ”vänster”. Därför är det osannolikt att partiet kommer att ingå ett mer formaliserat samarbete annat än i enskilda frågor. Samtidigt har partiet i praktiken agerat stödparti åt Alliansen i viktiga frågor, exempelvis i frågan om sänkt restaurangmoms. Detta genom att MP inte röstade emot Alliansens förslag utan istället valde att lägga ned sina röster. Genom denna maskerade lojalitet lägger MP en grund för en plats i en alliansregering efter valet 2014. De radikala idéerna slängs överbord för en plats vi köttgrytorna – det är MP:s melodi. Det är även detta som gör MP till ett av riksdagens mest makthungriga partier.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here