Print Friendly, PDF & Email

Söndagen den 23 oktober avslutades officiellt den militära delen av revolutionen i Libyen. Khadaffis brutala regim var slutgiltigt besegrad. Människor samlades och firade på Martyrtorget Tripoli. Krigsskadade libyer jublade på militärsjukhus i Tunisien. I Syrien bar demonstranter plakat med texten ”Bashar, det är din tur nästa gång”. I Jemen fick protesterna mot diktatorn Saleh nya krafter.

Samtidigt måste kriget mot arvet efter Khadaffi fortsätta. Det är ett krig, med fredliga medel, mot de motsättningar och spänningar som 42 år av diktatur lämnat efter sig. Frånvaron av grundläggande trygghetssystem, som exempelvis arbetslöshetsersättning, gjorde att människor tvingades lita till sina släktingar för att överleva. På så sätt kunde de uråldriga klanstrukturerna upprätthållas – trots att 90 % av landets befolkning numera bor i städer. För Khadaffi blev klanstrukturerna ett, av flera, sätt att kontrollera landet. Vissa klaner gynnades på andras bekostnad. Khadaffi byggde till och med en modellstad [Sirte] i ett tidigare nästan obebott område till sin egen klan.

Motsättningar mellan olika klaner är bara ett av flera problem som det nya Libyen måste överkomma. Kraften att göra detta finns att hämta i den folkliga rörelse som till slut nedkämpade Khadaffi. Det åtta månader långa kriget har fört samman de unga libyer från olika klaner som deltog i den gemensamma kampen mot diktatorn. Unga rebeller från Benghazi har riskerat sina liv i Nafusabergen – tillsammans med den berbiska lokalbefolkningen. Det var rebeller från Misrata, tillsammans med trupper från Nafusabergen, som befriade Tripoli – samtidigt som stadens invånare reste sig i ett uppror. I de avslutande striderna i Sirte deltog rebeller från hela landet. Nya Arbetartidningens kontakter bland rebellerna säger också att den allmänna stämningen inom rebellstyrkorna är att man idag uppfattar sig som libyer – inte som medlem i en viss klan. Revolutionen har enat – inte splittrat.

Men arven från Khadaffi är fler. Fattigdom och klassklyftor är två problem. Utbildningsväsendet måste moderniseras. Universitet och sjukvård behöver byggas upp. Ett blygsamt trygghetssystem för sjuka och arbetslösa har föreslagits av Övergångsrådet. På lite längre sikt måste ekonomin bryta med det ensidiga beroendet av olje- och gasexport. Helt nya industrigrenar och en infrastruktur måste byggas från grunden.

Blickarna riktas därmed mot frågan om vad oljepengarna ska användas till. Vi kan se två tydliga aktörer i den dragkamp som kommer att uppstå. Å ena sidan stora delar av det libyska folket som fyllts av självförtroende i och med segern över Khadaffi och som kräver ett bättre liv. Å andra sidan västmakternas oljebolag och regeringar som vill fortsätta att exploatera oljefälten på samma sätt som under Khadaffi. Dessa krafter har troligen redan försäkrat sig om stöd från krafter inom det Nationella Övergångsrådet (NTC).

De inneboende motsättningarna har redan fått tydliga uttryck. Rebellstyrkorna i Misrata är ett exempel. Till skillnad från i östra Libyen bildades ingen reguljär armé i Misrata. Istället inkorporerades avhoppade militärer i rebellstyrkorna. Det var dessa styrkor från Misrata som mot alla odds stod emot Khadaffis belägring av den egna staden, som sedan var en avgörande kraft i befriandet av Tripoli och som till sist tillfångatog Khadaffi själv. När rebellstyrkorna i östra Libyen samarbetade nära med NTC:s armé, deklarerade Misratas rebeller att de inte tog order av någon. När NTC ville tillsätta en av Khadaffis män som polischef i Tripoli sa Misratarebellerna stopp – vilket fällde polischefen.

Ett annat exempel är de 80 oljearbetare på oljebolaget Waha som nu strejkar för att bli av med den företagsledning som tillsattes under Khadaffi. Oljearbetarna vill ”återuppbygga landet på ett nytt sätt och vill inte se samma namn och personer som under Khadaffis regim”. NTC, å sin sida, vill återinsätta Khadaffitidens företagsledning.

Förväntningarna på ett bättre liv är stora efter 42 år av diktatur. När allt fler rebellförband nu upplöses krävs fler jobb snabbt. Behoven är stora efter åren av misskötsel och efter inbördeskriget. Samtidigt finns stora rikedomar i form av naturtillgångar. Arbetarna och folket i övrigt måste delta i utformningen av en handlingsplan för återuppbyggnad. För att detta ska förverkligas krävs nya demokratiska organisationer och institutioner, bl a fackföreningar och arbetarpartier. Via dessa kan lärare, sjukvårdspersonal, m fl, kartlägga behoven inom samhällets olika sektorer. Oljearbetare, tekniker och valda ekonomiska experter måste samtidigt kartlägga tillgångar och beräkna framtida inkomster. Oljearbetarna utgör en nyckelgrupp. Ingen libysk regering eller västerländskt oljebolag skulle idag kunna gå emot ett starkt och demokratiskt oljearbetarfack som sade: ”Libyens oljepengar ska gå till att bygga upp vård, utbildning och infrastruktur”. Khadaffi är borta. Nu måste en målmedveten kamp föras mot diktatorns arv genom att befolkningen deltar i återuppbyggnaden genom folkligt förankrade organisationer.

Libyens framtid är också beroende av utvecklingen i Egypten, Tunisien, Algeriet och i andra stater. En frivillig socialistisk federation vore det bästa skyddet mot nya imperialistiska framstötar och skulle också bidra till att de väldiga naturrikedomarna möjliggjorde en snabb och rättvis utveckling av hela regionen.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here