Print Friendly, PDF & Email

Då den politiska tradition vi en gång kom ifrån, men som vi bröt med i mars 2010 då vi bildade nuvarande Arbetarpartiet, beskrev sitt politiska program så var detta alltid kopplat till en huvudparoll med följande lydelse: ”förstatliga banker och storföretag under arbetarnas demokratiska kontroll och styre”. Denna paroll gäller inte längre för Arbetarpartiet. Det kanske viktigaste beslutet på vår första kongress var att lämna detta krav bakom oss. ”Förstatligandekravet” var både förvirrande och förrädiskt. Vi ska förklara detta närmare.

Först vill vi understryka två saker. Först: denna viktiga politiska förändring (att lämna ”förstatligandekravet”) innebär inte någon förändring när det gäller vår kamp för mer resurser till vård-skola-omsorg. Denna kommer vi att fortsätta. Sedan: vår strid för att ekonomins nervcentra [banker och storföretag] ska ägas kollektivt och styras demokratiskt kommer att fortsätta med samma kraft. Det är bara på grundval av kollektivt ägande och demokratisk planering som företagens gigantiska vinster kan fördelas, och kapitalströmmarna styras, bort från spekulation och till produktiva investeringar: en ny industriella generation; upprustning av nedslitna bostadsområden; mer miljövänliga transportsystem samt vård-skola-omsorg.

Tillbaka till ”förstatligandekravet”. Inom arbetarrörelsen har kunskapen, särskilt efter Andra Världskrigets slut, varit bristande när det gällt statens natur. ”Staten det är ju vi” har varit en vanlig inställning hos många svenskar, som då tänkt på utbyggnaden av barn- och äldreomsorg. Men Staten är inte vård-skola-omsorg. Med Staten menar vi den s k ”nattväktarstaten” – den hårda kärnan av polis, militär, hemliga polisens åsiktsregistrering, m.m – vars grundläggande uppgift det är att bevara makten i samhället åt den lilla men ekonomiskt mäktiga borgerligheten; en borgerlighet som kan symboliseras av ett litet antal finansfamiljer med Wallenberg i spetsen.

Skotten i Ådalen, då fem arbetare mördades, var ett verk av Staten. Övergreppen på fattiga kvinnor, och arbetslösa män, som utsattes för tvångssterilisering och lobotomi under 40- till 60-talen var ett verk av Staten. De s k arbetskompanier som upprättades under Andra Världskriget – dit kommunister, vänstersocialdemokrater och ”Spanienfrivilliga” sattes bakom murar och taggtråd – var ett verk av Staten.

Denna förtryckarstat är det vår uppgift som socialister att upplösa, i begreppets mest bokstavliga bemärkelse. Efter det att kapitalismen avskaffats ser vi en helt ny typ av stat, och den har inget gemensamt med den gamla förtryckarstaten. Denna helt nya typ av stat gör inte ens skäl för namnet utan borde kallas för något annat – typ ”halvstat” – vars enda uppgift består i att bokföra samhällets inkomster och utgifter. ”Halvstaten” kommer att vara en civil inrättning och skulle kunna kallas för en ”förvaltning av bokhållare”.

Formuleringen av ”förstatligandekravet”, som så länge utgjort grunden för vårt politiska program, har byggts på den bristande kunskapen om förtryckarstatens sanna natur. Istället för att klargöra det djupt odemokratiska i dagens förtryckande statsapparat har ”förstatligandekravet” hjälpt till att skyla över dessa odemokratiska drag.

För att tala klarspråk: vårt program har aldrig (före kongressen i nov 2011) varit tydligt när det gällt behovet att upplösa dagens förtryckarstat – och ersätta den med en demokratisk civil inrättning (med uppgift att hålla reda på samhällets inkomster och utgifter). Då vi, i bästa välmening, fört fram ”förstatligandekravet” har vi i realiteten förespråkat att förtryckarstatens makt i samhället skulle utökas – och det dramatiskt. Staten skulle expandera från att besitta våldsmonopolet [polis, militär, tvångssteriliseringar] till att även dominera det ekonomiska livet!

Tittar vi tillbaka i tidningar från 70-talet kan vi läsa paroller om att förstatliga varvsindustrin, tekoindustrin, o s v. Det är omöjligt att förneka att kraven syftar till att den nuvarande ”förtryckarstaten” ska ta över dessa verksamheter. Det är likaså uppenbart att, då Staten verkligen tagit över, detta inte har lett till att arbetare och andra löntagare erhållit någon kontroll över företagen. I modern tid kan vi se detta i bl a Venezuela. Hugo Chavez har förstatligat avgörande delar av landets viktiga oljeindustri. Men detta har inte ökat arbetarnas makt. Istället har det hjälpt Chavez att behålla makten samt bidragit till en allt större byråkrati.

Vi har anledning att vara självkritiska över alla dessa år då ”förstatligandekravet” utgjort centrum för vårt socialistiska program. Å andra sidan kan vi vara stolta över att vi brutit med den politiska tradition vi kom ifrån; en tradition som inte klarade av att se skillnaden mellan dagens förtryckarstat och den framtida civila ”halvstaten” som vi socialister kämpar för.

I och med kongressen lade Arbetarpartiet ”förstatligandekravet” bakom sig. Samtidigt påbörjade vi två diskussioner av väldig vikt. Den första handlar om att formulera en paroll som ger verklig vägledning när det gäller kampen om makten över banker och storföretag. Den andra handlar om hur vi ska öka förståelsen inom arbetarrörelsen för behovet att upplösa förtryckarstaten. Som socialister är vi för arbetarnas och övriga löntagares kontroll över vinster och investeringar, men vi bekämpar även förtryckarstatens tillväxt. Förstatligandekravet innehöll två helt oförenliga sidor: en tillväxt av förtryckarstaten och samtidigt löntagarkontroll av banker och storföretag.

Arbetarpartiets viktigaste kongressbeslut var att undanröja denna gigantiska självmotsägelse. Egentligen handlar det om något så enkelt som att vi, socialister, är förtryckarstatens fiender. Men ibland kan en tradition vara svår att besegra. Efter 38 år lyckades vi. Innebörden är att vi idag är ett nytt parti.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here