Print Friendly, PDF & Email

Sverige står inför ett vägval. Å ena sidan har vi en regering som värnar näringslivets behov av högre vinster genom lägre skatter, lukrativa privatiseringar och mer makt genom sämre arbetsrätt. Å andra sidan har vi en chans att under avtalsrörelsen flytta hela samhällsdebattens fokus till arbetarklassens ”berättelse” om Sverige 2012.

Det är en ”berättelse” om ökade klyftor, otrygga sms-anställningar, deltidsanställningar, löner som inte går att leva på, arbeten i bemannings- eller entreprenadföretag vars existens är underbudskonkurrens och skriande underbemanning i vård och omsorg.

LO måste sätta ner foten!
För att avtalsrörelsen ska kunna bli början på arbetarrörelsens motoffensiv, både fackligt och politiskt, krävs det att LO-förbunden sätter ner foten. Facktopparna talar gärna om att återhållsamhet och behärskning givit reallöneklirr i kassan, men det är en sanning med modifikation. Det är sannare att säga att arbetsmarknaden glidit isär.
Svenska tjänstemän har de senaste 15 åren fått en ökning av reallönerna med 56 procent, arbetare en reallöneökning med 35 procent (AB 2011-09-29).

Ingen missunnar tjänstemännen en löneutveckling, men vad siffrorna belyser är att LO-förbunden tagit ut 1-1,5 % för lite i 15 års tid. Det är självklart att en LO-arbetare förtjänar lika god löneutveckling som en tjänsteman. Det stora problemet när LO-arbetarna håller tillbaka sin löneutveckling är inte att pengarna istället går till tjänstemännen. Istället går pengarna till VD-löner, bonusar, aktieutdelningar, spekulation m m. Enligt SCB faller investeringarna i tillverkningsindustrin för tredje året i rad, så det är inte dit pengarna går heller.

Varje gång fackföreningsrörelsen kräver högre löner låter det som om företagen kommer att gå i konkurs. Men trots allt tal om kris beräknas ca 70 stora svenska företag göra vinster på 468 miljarder under 2011. Om 4 miljoner löntagare skulle få 1000:-/mån (som är en bit över fackens krav) kostar det företagen 72 miljarder. Det blir lite pengar över, så att säga.

De gemensamma kraven hos LO-förbunden innebär löneökningar med 3,5 procent räknat på avtalsområdets genomsnittsförtjänst, minst 860 kronor per månad och heltidsanställd. Avtalens lägstalöner höjs med minst 860 kronor. Utöver detta kräver en majoritet av LO-förbunden en jämställdhetspott på 100 kronor per heltidsanställd och månad till avtalsområden med en genomsnittsförtjänst lägre än 22 400 kronor. IF Metall, med flera industriförbund, kräver istället 3,7 procent. Om detta inte uppnås kommer LO-arbetarna fortsätta halka efter.

Tyvärr bygger LO sina avtalskrav på en felaktig formel. Det är den s k LISA-modellen där inflationstakt + produktivitetsökning = lönekrav. Att arbetarna ska få del av vinsten har ”glömts” bort i ekvationen. Den uteblivna kampen om det totala produktionsresultatet är mer signifikativt än vad det först kan verka. Den avgör i slutändan om facket är en motkraft till kapitalet eller ett smörjmedel i maskineriet.

Kvalitativa krav
Lönekraven är självklart viktiga. Men viktigast av allt är att lyfta fram de kvalitativa kraven, som påverkar maktförhållandet mellan arbete och kapital; tak för otrygga anställningar, rätten till heltid, fasta anställningar som norm, begränsning utav bemanningsföretag.
Dessa krav underbygger arbetarrörelsens ”berättelse” om Sverige 2012;  om visstidsanställningar som staplas på varandra; om butiks- och restaurangbiträden som har flera deltidsjobb utan att få ihop en lön att leva på. De kvalitativa fackliga maktkraven har också en politisk sprängkraft då de kan drivas både som avtalskrav och politiska krav om lagstiftning. Offensiva fackliga krav blir politiska. Och det är egentligen detta som var ursprungstanken med facklig-politisk samverkan – att fackliga maktkrav är i grunden politiska. Inte att någon socialdemokratisk finansminister skulle läxa upp facken om att ta ansvar för ”samhällsekonomin”.

Metall & Handels i fronten
Först ut i fronten mot arbetsgivarna är IF Metall och de andra industrifacken. I skrivande stund håller de anständighetens näsa över vattenlinjen och säger nej till ett medlarbud på 2,6 procent på 13 månader. Frågan är om de består provet och vågar varsla om strejk för att genomdriva sitt krav på 3,7 procent.

Andra linjen i fronten mot arbetsgivarna är mitt eget förbund Handels, som kommer överlämna sina avtalskrav till arbetsgivaren i mitten av januari. Inom Handels har 1100 förtroendevalda sagt sitt på förbundets avtalskonferenser och det är genomgående kvalitativa maktkrav som dominerar: Rätt till heltid, minst 90 procent egen personal, en lägsta veckoarbetstid på deltidsanställda, Ob-ersättningen – bibehålla och utveckla, fackligt godkännande av bemanningsföretag och entreprenörer.

Om IF Metall misslyckas faller tyngden på Handels axlar. Inom Handels finns en stark medlemsopinion, inte minst inom Handels lager, att axla det ansvaret. Lyckas vi flytta fram positionerna kan vi ändra samhällsklimatet. Likväl som storkonflikten 1980 banade vägen för att skopa ut den borgerliga regeringen 1982, kan avtalsrörelsen 2012 fylla samma funktion för utgången 2014. Det är det verkliga facklig-politiska sambandet. Med en lyckad avtalsrörelse kan Reinfeldts dagar vara räknade.

Patrik Olofsson
klubbordförande Handels lagerklubb på Lagena

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here