Print Friendly, PDF & Email

Sedan Håkan Juholts skandal kring hyresersättningarna och senare hans turné runt landet, där temat i praktiken var att be om ursäkt, har flera personer i det socialdemokratiska toppskiktet vägrat uttala sitt stöd för Juholt.

Istället upprepas mantrat från Thomas Östros, Sven-Erik Österberg och Ardalan Shekarabi att man ”har förtroende” partiets verkställande utskott, som i sin tur valt Juholt. Mona Sahlin, å sin sida, vägrade i en intervju att svara på frågan om hon tror att Juholt sitter kvar som partiledare fram till valet 2014. Björn Rosengren valde till och med att säga att Juholt måste avgå, i en bandad intervju med två journaliststudenter. Tydligare kan man inte vara.

Detta skall inte ses som utspel från enskilda medlemmar i ett parti som genomgår en kris. Det blir tvärtom troligt att det pågår ett koordinerat spel för att underminera och utmanövrera Juholt. I fredags publicerade Aftonbladet uppgifter om att partisekreteraren Carin Jämtin lett en grupp som haft som mål att hitta en ersättare för Juholt.

Som vi skrivit tidigare finns en antifacklig fraktion inom Socialdemokraternas ledning, bestående av bland andra Mona Sahlin och Thomas Bodström. Denna grupp vill bryta Socialdemokraternas band till LO, för att få större spelrum att utveckla partiet åt höger. De senaste veckornas uttalanden från olika håll har utkristalliserat denna fraktion ytterligare.

Samtliga opinionsundersökningar som publicerats sedan Juholts fiffelskandal landat har placerat partiet mellan 25-27% väljarstöd. Dessutom vill mindre än hälften av de socialdemokratiska väljarna vill ha Juholt som statsminister. Totalt har partiet tappat åtminstone fem procentenheter sedan perioden innan skandalen med hyresersättningarna.

Att arbetarrörelsen är illa ute råder ingen tvekan om. Dess politiska gren, Socialdemokraterna, slits sönder av inre motsättning mellan den antifackliga falang som länge dominerat partiet och den fackliga falang som lanserade Juholt som ordförandekandidat. I rädsla för de antifackliga håller de fackliga fast vid Juholt – trots att han gör sig allt mer omöjlig som ordförande. Samtidigt är de antifackliga så försvagade av fiaskot under Mona Sahlin att de inte har kraften att lansera en motkandidat till Juholt. De båda sidorna håller om varandra i ett gemensamt dödsgrepp samtidigt som partiet driver allt närmare avgrunden.

Om de antifackliga, i dagens läge, skulle lyckas kapa Socialdemokratins band till facken väntar en offensiv från högerkrafterna. Om facken förlorar sin politiska röst undermineras nämligen fackets styrka, och man riskerar att få en situation som i USA, där fackföreningsrörelsen reducerats till en lobbyorganisation bland andra och därför har liten politisk makt. Detta skulle, precis som i USA, kunna öppna vägen för en våg av antifackliga åtgärder och till och med förbud mot kollektivavtal. För att undvika detta krävs en facklig offensiv, exempelvis i samband med avtalsrörelsen, för att åter sätta arbetarklassens frågor på dagordningen i samhället – och därmed inom Socialdemokratin.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here