Print Friendly, PDF & Email

Den 28 november inleddes det egyptiska parlamentsvalet. Valet sker mot bakgrund av växande motsättningar i det egyptiska samhället. Med början den 18 november har hundratusentals egyptier återigen gått ut på gatorna, i de skarpaste protesterna sedan i februari. Men medan protesterna i februari handlade om diktatorn Hosni Mubaraks avgång så handlar det nu om ett ifrågasättande av militärens makt i det egyptiska samhället.

Under massprotesterna i februari intog militären en förhållandevis passiv roll. Många uppfattade det som att militären stod på folkets sida – mot polis, säkerhetstjänst och väpnade huligangäng. Efter Mubaraks fall tog det högsta militärrådet makten. Men under de 10 månader som gått sedan maktövertagandet har missnöjet växt. Över 12 000 människor har arresterats sedan i februari – många helt godtyckligt. Undantagslagar råder fortfarande i landet. Arbetslösheten och fattigdomen är fortsatt utbredd. Allt fler protester mot regimen möts med våld.

Bland de unga människor som kämpade på bl a Tahrir-torget i februari, och som följt utvecklingen i Libyen, växer uppfattningen att det som skett i Egypten endast är en ”halv revolution”. Mubarak är borta – men resten av den gamla regimen är kvar, ledd av militärrådet. Kravet från dagens demonstranter är att militärrådet ska avgå.

De nya protesterna är en utmaning mot den militär som har styrt Egypten ända sedan kuppen 1952. Diktatorerna Nasser, Sadat och sedan Mubarak kom alla från militären, som även kontrollerar stora delar av ekonomin. Enligt kvalificerade uppskattningar rör det sig om mellan 10-15 procent – kanske t o m så mycket som 40 procent. Militärägda företag finns inom allt från industrin till byggbranschen och högt uppsatta officerare kan leva ett liv i lyx.

Den egyptiska militären är, i sin tur, med tusen och ett band kopplad till imperialismen. Tusentals höga egyptiska officerare är utbildade i USA, som dessutom sänt ca 1,3 miljarder dollar i militärt bistånd till Egypten varje år. Pengar som militären i sin tur spenderar på att köpa in vapensystem och krigsmateriel från USA. I praktiken är mycket av den egyptiska krigsmakten uppbyggd av USA.

Att massorna nu utmanar det verkliga maktcentrat i Egypten är ett skäl till att den senaste tidens protester mötts av så pass mycket våld. Under de tio dagar i november som protesterna flammade upp dödades över 40 personer och över 4 000 skadades. Militär och säkerhetsstyrkor angrep demonstranterna med tårgas, gummikulor och hagelgevär. Under helgen 19-20 november, och i flera dagar därefter, utspelade sig våldsamma gatustrider som pågick dag och natt längs Mohamed Mahmoud-gatan som leder fram till Tahrir-torget i Kairo (klicka här för filmklipp – OBS! Känsliga tittare varnas).

Regimens brutalitet lyckades dock inte kväsa protesterna. Tvärt om – protesterna bara tilltog i styrka. Tisdag den 22 november fylldes Tahrir-torget av närmare en miljon människor som krävde militärrådets avgång. Fredag den 25 november deltog uppemot två miljoner människor i protester – både i Kairo och i andra städer. Sedan valet inleddes den 28 november har proteströrelsen avtagit, men situationen är sådan att den återigen kan blossa upp med full kraft.

Styrkan i protesterna lyckades även dra med sig lägre officerare och soldater. Flera officerare har gått ut offentligt och tagit avstånd från militärrådet. ”Det är meningen att vi ska dö för de här människorna, inte att de ska dö för oss. Jag är redo att dö på torget, jag är inte rädd för något” säger major Tamer Samir Badr, en officer som intervjuats av tidningen Guardian (se intervjun – klicka här). Badr berättar också att många officerare deltagit i protesterna i hemlighet, i civila kläder.

Om sprickorna inom militären växer utgör de ett allvarligt hot mot etablissemanget. En ytterligare upptrappning av protesterna skulle kunna leda till att stora grupper av värnpliktiga och lägre officerare kan vinnas över på rörelsens sida. En avgörande faktor skulle kunna vara att arbetarklassen mobiliserar till strid. Det var när arbetarna gick ut i strejk för att understödja massorna på Tahrir-torget som Mubaraks öde slutgiltigt beseglades. Arbetarnas begynnande kamp under Mubarak-åren, i synnerhet sedan mitten av 00-talet, var också en viktig inspirationskälla till den mäktiga rörelse som tvingade bort Mubarak i februari.

Den egyptiska arbetarrörelsen är dock fortfarande oorganiserad, liten och oerfaren. Det är först sedan Mubaraks fall som fackföreningarna har kunnat börja organisera sig på allvar.
I september, efter att Ramadan tagit slut, gick postanställda, arbetare i Kairos tunnelbana, städare i staden Asyut, textilarbetare i Mahalla och flera andra grupper ut i strejk. Kraven handlade framförallt om löner och arbetsvillkor. Senare gick även läkare och lärare ut i strejk. För lärarnas del var det första gången sedan 1951 som de strejkade. Totalt deltog över 250 000 arbetare inom olika sektorer i strejker i september, i den största strejkvåg som svept över landet sedan störtandet av Mubarak. Att detta skedde trots militärrådets strejkförbud gör det hela än mer imponerande.

Hittills verkar strejkerna till stor del vara spontant organiserade på arbetsplatserna – kring ekonomiska krav. När ett antal fackliga organisationer kallade till strejk i samband med protesterna i november var det få arbetsplatser som hörsammade uppmaningen. Däremot deltog många arbetare i protesterna – oftast som individer, men i vissa fall som delegationer från olika fabriker. Facken saknar ännu förankringen och strukturer för att organisera bredare strejker och arbetarklassen verkar ännu inte ha upptäckt generalstrejken som en politisk metod. Å andra sidan är den unga egyptiska arbetarrörelsen fylld av självförtroende när det gäller kampen på den egna arbetsplatsen – har man lyckats störta Mubarak är en ”mini-Mubarak” på arbetsplatsen inte lika skräckinjagande.

Den energi och det självförtroende som finns inom den egyptiska arbetarrörelsen måste kanaliseras mot organisering av fler fackföreningar och andra arbetarorganisationer. Arbetarrörelsen måste få en egen politisk röst i form av ett nytt arbetarparti. Partiets viktigaste uppgift skulle vara att leda kampen för att avsätta militärrådet samt att utarbeta ett politiskt program för avskaffandet av arbetslöshet och fattigdom.

Den senaste tidens blodiga förtryck visar att kampen mot militärrådet samtidigt är en kamp mot den egyptiska statens kärna. En omedelbar uppgift är bygget av alternativa strukturer som kan ta över styret av samhället, efter upplösandet av förtryckarstaten. Det handlar i första hand om fackföreningar. Men även om återupprättandet av de kvarterskommittéer som bildades i februari för att bland annat upprätthålla ordningen i bostadsområden och försvara kulturskatter från plundrare. Revolutionen i Egypten har nått en ny fas där allt fler unga och arbetare letar efter idéer som kan fullborda den arabiska vårens ”halva revolution”.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here