Runt 6 700 kandidater ställer upp i det första fria valet i Egypten någonsin. I en första omgång väljs nu representanter till parlamentets underhus. Valet beräknas vara avslutat i början av januari. Våren 2012 planeras val till överhuset samt till presidentposten.
I skrivande stund ser två partier med muslimska förtecken ut att bli valets stora vinnare. Största parti, enligt de preliminära resultaten, är Muslimska Brödraskapets parti ”Frihets- och Rättvisepartiet” med 49 % av rösterna. Det reaktionära islamistiska partiet Al-Nour (salafisterna) blir näst största parti med 20 % av rösterna. På tredje plats, med 10 % av rösterna, hamnar det sekulära ”Egyptiska Blocket”, som utgörs av bland annat liberaler och socialdemokrater. Det som saknas i valet är ett parti som representerar arbetarklassens intressen.
En ny regering kommer redan från starten att präglas av de motsättningar som präglar Muslimska Brödraskapet. Under många år var partiet förföljt och dess medlemmar fängslades och torterades. Sedan 1980-talet har partiet alltmer anpassat sig till regimen och blivit ett slags ”lojal opposition”. Den mer hårdföra och konservativa falangen inom partiet har pressats tillbaka och gett plats för en moderat falang som drömmer om att bli ett etablerat parti vid köttgrytorna likt det turkiska regeringspartiet AKP. Samtidigt finns partiets gräsrötter bland vanligt folk och ungdomar som deltog i protesterna på bl a Tahrir-torget i Kairo. Denna gräsrotsförankring har partiet vunnit genom bland annat olika välgörenhetsprojekt för fattiga och sjuka.
Motsättningen mellan ledningen och gräsrötterna inom Muslimska brödraskapet har kommit till ytan sedan rörelsen mot Mubarak inleddes. Medan många av partiets yngre medlemmar aktivt deltog i protesterna mot diktatorn så försökte ledningen att hålla tillbaka människor från att ens gå ut på gatorna. I flera fall deltog unga medlemmar i protesterna mot ledningens uttalade vilja. Denna klyfta mellan ledningen och basen, i synnerhet de yngre medlemmarna, har bestått även under tiden efter Mubaraks fall.
Trycket underifrån har inte lämnat partiledningen oberörd. Vågen av protester i november inleddes när ledningen för Brödraskapet, tillsammans med andra islamistiska grupper, kände sig tvingade att kalla till en demonstration fredag den 18 november. När demonstranterna attackerades av militären tog Brödraskapet avstånd ifrån protesterna (!) och uppmanade t.o.m sina medlemmar att inte delta. Samma uppmaning gavs i samband med miljondemonstrationen den 22 november. Många av de som deltog i protesterna såg detta som att Muslimska Brödraskapet lämnade dem i sticket. Bland proteströrelsens mest medvetna skikt finns en utbredd misstro mot Brödraskapet på grund av deras ageranden, och många misstänker att de gjort upp under bordet med militärrådet.
De preliminära resultaten i valet (främst de reaktionära salafisternas framgångar) riskerar dessutom att skärpa motsättningarna mellan den moderata och den mer konservativa falangen inom partiet. Den konservativa falangen, som pressats tillbaka under åren av anpassning till Mubarak-regimen, kommer troligen att peka på salafisternas framgångar för att få igenom exempelvis lagar som begränsar kvinnors rättigheter.
Varning för de reaktionära salafisterna
Det salafistiska partiet Al-Nour ser ut att få runt 20 % av rösterna i valet. Salafisterna är en bokstavstrogen riktning inom Islam som vill införa islamsk lag så som den såg ut på Muhammeds tid (600-talet), även om det finns olika uppfattningar om exakt vad detta innebär. Partiet är motståndare till det moderna samhället och mot västerländskt inflytande. Inom partiet finns grupper som anser att kvinnor som har sex utanför äktenskapet ska stenas till döds samt att tjuvar ska få sina händer avhuggna. Vidare vill partiet begränsa den koptiska kristna minoritetens rättigheter, som utgör ca 10 % av Egyptens befolkning. I praktiken skulle kopterna bli ett slags andra klassens medborgare. Salafisterna vill även stänga gränsen mot Israel och avbryta all handel med landet.
I media har salafister kopplats ihop med våldsdåd riktade mot andra religiösa riktningar som exempelvis koptiska kristna och sufier samt mot butiker som säljer alkohol. Talespersoner för salafisterna tar dock avstånd från dessa våldsdåd. Många av dåden är istället troligen anstiftade av militären och säkerhetspolisen, i syfte att spä på de religiösa motsättningarna i landet.
Hur kunde salafisterna få 20 % av rösterna?
Förklaringarna är flera. En grundläggande faktor till framgångarna för både Muslimska Brödraskapet och Salafisterna är att religionen genomsyrar det egyptiska samhället (och hela regionen) på ett sätt som skiljer sig markant från exempelvis Europa. Det är denna ådra som de extrema Salafisterna kunnat knyta an till – speciellt bland fattiga och outbildade på landsbygden och i storstädernas slumområden. Till skillnad från många andra grupperingar uppfattas salafisterna som icke-korrumperade och som ett folkligt parti. Flera av de andra partierna har korrupta politiker från Mubaraks gamla maktparti på sina valsedlar. Medan exempelvis liberala partier kommer ut i de fattiga förstäderna till Kairo och Alexandria som besökare och sprider sina idéer, så uppfattas salafisterna som en del av folket som bor i de fattiga områdena. Salafisterna är också välorganiserade. Efter Mubaraks fall släpptes 1000-tals salafister ut från fängelserna och började genast organisera sig och sprida sina idéer.
Militären en förvriden motvikt till islamisterna
Ända sedan Nassers maktövertagande 1952 har militären fungerat som en sorts förvriden motvikt mot islamister som exempelvis salafisterna. På detta sätt skiljer sig Mellanöstern från exempelvis Europa där de religiösa ledarnas, och därmed religionens, inflytande utmanades av en sund arbetarrörelse. Under 1950- och 60-talen moderniserade Nasser Egyptens ekonomi, bland annat genom bygget av Assuandammen och med satsningar på universitet, skolor, sjukvård osv. Detta skedde i kamp mot reaktionära krafter som ville bevara det gamla feodala samhället. Dessa grupper insåg att ekonomisk utveckling och en höjd bildningsnivå skulle minska religionens inflytande i landet och därmed inflytandet för de stora jordägarna och de imamer som de kontrollerade. Nassers kamp mot dessa krafter skedde med brutala medel – tusentals islamister dödades och torterades i militärregimens fängelser.
Det har alltid funnits ett skikt i det egyptiska samhället som har sett militären som ett slags ”sköld” mot islamisterna. Dessa har, i valet mellan militärrådet och islamisterna, accepterat militärrådets odemokratiska inslag – för att slippa något värre.
Under Mubarak har dock motsättningen mellan reaktion och modernism; de religiösa och de sekulära förändrats. Mubaraks regim stöddes av både jordägare och kapitalister inom industrin. Runt om i landet fanns tusentals imamer som avlönades av regimen och fick sina fredagsböner skrivna av säkerhetspolisen varje vecka. Proteströrelsen, å sin sida, var en osannolik koalition av unga universitetsutbildade som ifrågasatte religionen, gräsrotsmedlemmar i Muslimska Brödraskapet som kämpade i sin religions namn, förtryckta kristna kopter samt arbetare från de gigantiska textilfabrikerna.
Demonstranterna förenades av hatet mot Mubarakregimen som låg bakom arbetslöshet, fattigdom och polisbrutalitet. Men med segern över Mubarak kom också sprickorna i motståndsrörelsen till ytan.
Enighet kan skapas genom uppbygget av en arbetarrörelse
Militärrådet kommer att utnyttja motsättningar mellan de olika delarna av proteströrelsen för att stanna vid makten. Här kan salafisternas religiösa fundamentalism komma att spela makthavarna i händerna – speciellt om framtida attacker mot den koptiska minoriteten tydligt kan kopplas till dessa extremister. Därför måste en huvuduppgift för socialister, och för en spirande egyptisk arbetarrörelse, vara att avslöja och bekämpa salafisterna.
Vägen framåt för den egyptiska kampen går via uppbygget av en arbetarrörelse som kan ena Egyptens arbetare, bönder och fattiga – oavsett religiös tillhörighet. För detta behövs ett parti som är baserat på klasstillhörighet – med ett program för att bekämpa fattigdomen och ge arbete åt alla. En grund för bygget av ett sådant parti skulle kunna läggas om den spirande arbetarkampen och strejkrörelsen i Egypten användes för att bygga upp och stärka fackföreningarna.
Davis Kaza
Patrik Brännberg