Print Friendly

I Vänsterpartiets rapport ”Dela bankerna – minska riskerna” (nov 2011), som Jonas Sjöstedt står bakom, tar partiet tydliga steg bort från anti-kapitalismen. Rapporten går istället ut på att komma till rätta med ”brister i det kapitalistiska systemet i allmänhet och dess nyliberala tillämpning i synnerhet”. Istället för anti-kapitalism står rapporten för en bättre fungerande kapitalism.

Rapporten tar upp ett känt problem: bankernas oansvariga kreditgivning och spekulation. Rapporten beskriver hur bankerna och deras ägare gjorde gigantiska vinster genom att låna ut allt mer pengar medan tiderna var goda och spekulationsbubblorna växte. Men när konjunkturen vände, och bubblorna sprack, blev skattebetalarna tvungna att rädda de banker som tagit för stora risker. Bankerna hade blivit så stora att konkurser riskerade att dra hela samhället med sig i fallet (ex. Lehman Brothers). Detta ledde dock till ett problem: om vinsterna hamnar i bankägarnas fickor medan en eventuell konkurs finansieras av skattebetalarna finns ett allt större tryck från ägarna att ta allt värre risker.

Istället för att peka på att vinstintresset är drivkraften bakom kreditexpansionen menar rapporten att kapitalismens ”största problem” är att bankerna är för stora. Man vill därför dela upp dagens banker i mindre enheter och man vill att bankernas investmentavdelningar ska avskiljas från övrig bankverksamhet. V vill också införa en skatt på finansiella transaktioner – för att ”förbättra marknadseffektiviteten”. Hur en promille (0,1%!) i skatt ska ge tillräckliga ”incitament” för att öka investeringarna i den reala ekonomin förklaras inte. Man förklarar inte heller hur små lokala banker ska kunna finansiera de gigantiska investeringar som krävs i en modern ekonomi.

Istället för att avskaffa det kortsiktiga vinstintresset, som är drivkraften bakom spekulationsbubblorna, vill rapporten kontrollera spekulanterna. Man vill införa ”auktoriserade marknadsplatser” där olika aktörer ska kunna spekulera i s.k. ”derivat och strukturerade produkter”. Till sist vill man förbjuda en specifik form av spekulation s.k. ”naken blankning”. Problemet är bara att drivkraften, vinstintresset, kommer att göra att det spekulativa kapitalet hittar vägar runt eventuella begränsningar. Kraschen på Wall Street 2008 är ett bevis för detta. Vid krisens inledning fanns, på federal nivå, över 12 000 personer som arbetade för att hålla koll på spekulanterna. De misslyckades uppenbarligen.

Argumenten för en socialistisk nationalisering av bankerna är starkare nu än någonsin tidigare. Redan idag står skattebetalarna som garant om de europeiska storbankerna skulle gå omkull. I december lånade den europeiska centralbanken ut 490 miljarder euro till de europeiska bankerna – till en ränta på en (1) procent. Dessa  pengar skulle sedan lånas ut till de krisdrabbade länderna i södra Europa till mångdubbelt högre ränta. Situationen är absurd! Skattebetalarna (dvs löntagarna) står för bankernas kapital. Bankerna lånar sedan ut pengar till skyhög ränta och mellanskillnaden hamnar i aktieägarnas fickor. Men om bankerna går omkull tar Europas skattebetalare smällen.

Eftersom skattebetalarna redan står för bankernas risktagande samt en stor del av det satsade kapitalet är det naturligt att Europas löntagare också tar makten i bankstyrelserna. Med en sådan socialisering av bankerna skulle privat kortsiktigt egenintresse och spekulation kunna ersättas av nödvändiga långsiktiga investeringar i miljövänlig infrastruktur, vård-skola-omsorg samt en ny generation av grön industriell produktion.

Vänsterpartiet vrider sig som en mask på kroken för att slippa kräva en socialisering av bankerna. Partiet överger antikapitalismen i ett läge när socialistiska lösningar är mer aktuella än någonsin.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here