Print Friendly, PDF & Email

Jonas Hassen Khemiris pjäs ”Apatiska för nybörjare” är baserad på Gellert Tamas uppmärksammade bok ”De apatiska – Om makt, myter och manipulation”. Uppsättningen, som är ett samarbete mellan Göteborgs Folkteater och Riksteatern, kom till Umeå och Sagateatern den 10 februari.

Tamas bok handlar om de apatiska flyktingbarnen som utvisades i början av 2000-talet. Utvisningarna blev en av det gångna decenniets största politiska skandal. De apatiska barnen antogs, efter en statlig utredning i ärendet, vara manipulerade av sina föräldrar för att få uppehållstillstånd. Den statliga utredningen har i efterhand blivit kritiserad för att baseras på bristande sakkunskaper och att vara tendensiös. Minnesfragment från tv-bilderna som följer de apatiska barnen återkommer i pjäsens olika scener. Man blir påmind och berörd: det är både sympatier och ilska för nybörjare.

Khemiris pjäs ”Apatiska för nybörjare” är en komedi. En absurd komedi som inte drar sig för att försöka spegla problematiken utifrån en mängd olika perspektiv och skratt. De sex skådespelare gör inte mindre än 34 roller tillsammans. Tempot är mestadels högt och merparten av replikskiftena rör sig i gränslandet mellan fiktion och verklighet.

När jag lämnade teatern och kunde insupa fredagskvällens milda luft kände jag starkare sympatier för barnen än avsmak gentemot tjänsteman eller regelverk. Det är också de första scenerna som har dröjt sig kvar allra längst i mitt huvud. Under de första scenerna tilläts publiken ta del av de apatiska barnens personliga öden. Men ju längre pjäsen fortskred, desto längre bort från barnen kom pjäsen.

Redan den första scenens dialog mellan utredaren (Jonas Sjöqvist) och dennes samvete (Cecilia Milocco) presenteras pjäsens röda tråd. Utredarens samvete påminner honom att genomföra sitt uppdrag, vilket är att fullborda utredningen om de apatiska barnen. Detta förblir pjäsens röda tråd: att ta sitt personliga ansvar. Jag upplevde det som en uppmaning. Att Khemiri ställde frågan till vårt egna samvete: har ni gjort tillräckligt?

Under pjäsen kunde man möta alla tänkbara syndabockar, både tjänstemän och politiker. Men som publik vill man att de apatiska barnen ska ha en tydlig motståndare. Det fanns ingen ond, i alla fall ingen som var uppenbart ond. Ingen Voldemort. Ingen Benito Mussolini. Inte ens någon James Moriarty. Ingen som ensamt kunde bära ansvaret för utvisningarna.

Ibland blev den övertydlig på bekostnad av mer levande dialoger. Vid dessa tillfällen kändes det som att teatern satte åskådaren vid skolbänken snarare än vid teaterscenen.

Jag är nöjd över att ha sett ”Apatiska för nybörjare”. Inte för teaterupplevelsen, utan för att ha tagit del av pjäsens uppmaning till publiken att ta ansvar. Jag är däremot inte säker på att publiken var redo för det. Det är alltid enklast att skylla samhällets tragedier på en tydlig förövare än på de strukturer som leder till omänskliga beslut.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here