Håkan Juholt
Print Friendly, PDF & Email

Valet av IF Metalls ordförande till ny partiledare ett nederlag för antifackliga sossar. Håkan Juholt ärvde två uppgifter då han valdes till Socialdemokraternas partiledare. Dels skulle Juholt leda partiet till seger i valet 2014, dels skulle han ena ett parti som är mer splittrat än vad många har förstått. Uppgifterna skulle ha överstigit de flestas förmåga. I kampen mot Reinfeldt var utgångsläget dåligt. Juholt valdes att leda ett parti som förlorat två val i rad. Under Perssons ledning förlorade S regeringsmakten och under Mona Sahlin erhöll partiet den lägsta väljarandelen sedan den allmänna rösträtten infördes.

Men att ena partiet var den svåraste uppgiften. Socialdemokratin är idag namnet på en struktur där två olika politiska block, fraktioner, organiserat sig. Den ena gruppen vill behålla socialdemokratins särart av arbetarparti. Visserligen ett icke-socialistiskt arbetarparti, men dock ett arbetarparti, till skillnad från renodlat borgerliga partier typ M eller FP. Detta betyder att behålla kopplingen till LO-facken.

Socialdemokratins särart utgörs av kopplingen till facken. Via facket har partiet haft en unik kontaktyta till arbetsplatserna. Detta har gett S fingertoppskänsla. Partiet har känt  vilka frågor som är viktigast och haft de bästa kanalerna ut till arbetarna i valrörelser. Partiet har kunna driva på för en strejk, eller vanligare, stoppa en strejk. Knytningen till facken har gjort S till ett instrument med vilket arbetare, och andra löntagare, kunnat driva igenom kompromisser med företagen som annars inte hade varit möjliga utan hårda strejker. Knytningen till facken gör socialdemokratin till en del av arbetarrörelsen och S till ett arbetarparti, om än inte socialistiskt. Knytningen till facket har gett S dess särskilda styrka, och knytningen till S har stärkt facket sedd ur en rent parlamentarisk synvinkel. Principiellt behöver fackföreningar ett parti som driver dess frågor i riksdagen. Men den andra sidan av saken är att Socialdemokraterna utnyttjat sitt monopol i LO-facken till att stoppa strejker. Detta har försvagat facken.

Karaktären av arbetarparti har traditionellt inneburit en rad åtaganden för S. Exempel: att föra en politik för lägre arbetslöshet, starkare arbetsrätt, bättre arbetsmiljö, högre a-kassa och sjukersättning och för satsningar på vård-skola-omsorg. Men också att försvara ett högre skattetryck för att betala kalaset. Historiskt har ledare som Branting, Erlander och Palme aldrig tvekat att slå vakt om S dominans inom facken. De tog till hårda metoder mot konkurrenter inom LO, som exempelvis kommunister.

Den nya anti-fackliga fraktionen, med frontfigurer som Mona Sahlin och Thomas Bodström, vill frigöra sig från detta arv. Liksom allianspartierna anser de att globaliseringen kräver privata vinstintressen inom skola-vård-omsorg, lägre skatter och högre arbetslöshet. De ser anpassningen av S till kapitalismens nya krav som oifrånkomlig. De inser att omvandlingen av partiet skulle stöta på mindre motstånd, och därför ske snabbare, om banden till facket kapas.

När Juholt, efter bara ett halvår som partiledare, skandaliserades av hyresbidragsaffären, var det bara en tidsfråga innan han skulle bytas ut. Men varför tvingades (?) han att fortsätta i ytterligare fem destruktiva månader? För resultatet av att Juholt inte avgick, direkt, blev förödande. Stödet hos väljarna rasade till osannolikt låga nivåer. Förtroendet för S, som statsbärande parti, skadades svårt. Och personen Juholt gick inte omärkt ur stormen. Svaret på frågan finns i den maktkamp som förs inom S – med allt hårdare metoder.

Juholt ville behålla banden till facken. Detsamma gäller för Stefan Löfven – som stod bakom Juholt ända till slutet. Om banden mellan parti och fack kapas skulle S omvandlas, från dagens, visserligen icke-socialistiska, arbetarparti, till ett renodlat borgerligt parti. Här har vi förklaringen till varför motsättningen mellan de två fraktionerna blivit så bitter; till varför de anti-fackliga både använde sig av systematiska läckor till media och offentligt uttalade sitt misstroende mot Juholt – metoder som bryter mot all tradition inom S vad gäller lojalitet.

Striden handlar om partiets grundläggande karaktär. Ska S fortsätta att vara ett, icke-socialistiskt, arbetarparti. Eller ska S omvandlas till ett renodlat borgarparti av den typ som återfinns i alliansen? Denna historiska strid kan inte förstås om man bara tänker i den vågräta höger-vänsterskalan. Kampen om partiets klasskaraktär utkämpas längs en lodrät skala: borgarna där uppe – och arbetarna här nere. Detta är svårt för journalistkåren att fatta. Och även för de allra flesta inom den s k vänstern. Klassmotsättningar, och dessutom inom ett och samma parti, övergår deras horisont.

Ett tungt skäl till att Juholt tvingades (?) stanna i fem månader efter hyresaffären var, med största sannolikhet, att de inom S som vill bevara banden med LO saknade en tung kandidat som kunde ta över partiledarposten. Majoriteten i denna fraktion höll därför fast vid Juholt – även om upprepade misstag gjorde behovet att byta ledare allt mer akut. De antifackliga, å sin sida, arbetade hårt för att undergräva Juholts position. Partiets VU började läcka, som ett såll, av Juholtfientliga kommentarer. Att partiledarens dagar var räknade understryks av uppgifterna i Aftonbladet den 2 dec. Där framgår att partisekreterare Carin Jämtin förberedde Juholts avgång tillsammans med en grupp S-toppar.

De antifackliga försökte att snabba på partiledarskiftet. De hade flera kandidater. Thomas Bodström är en av dem. Bodström har, rakt ut, sagt sig vilja kapa banden till LO. Han har också hela tiden varit beredd att ta över som partiledare, trots koketta påståenden om motsatsen. Media ställde upp och förvandlade, skadeglatt, denna destruktiva process till ett offentligt drama.

Det krävdes en kris så djup att opinionssiffrorna för S sjönk under 25 %, och att både disciplin och lojalitet började upplösas, för att tvinga båda fraktionerna att sluta upp bakom en och samma kandidat. Detta måste ha svidit för de anti-fackliga sossarna. För Stefan Löfven är inte en politisk kändis, han sitter inte ens i riksdagen, och han kommer att slå vakt om banden till fackföreningarna. Men ställda inför utsikten av katastrofen rättade de anti-fackliga in sig i ledet – bakom Metallordföranden Löfven.

Det som fortfarande håller samman S är insikten, hos båda de stridande fraktionerna, att de fortfarande behöver varandra. En splittring, i två separata partier, skulle för överskådlig tid göra det omöjligt för alla S-karriärister att återerövra regeringsmakten. Istället skulle de, helt säkert, försvagas ytterligare både i riksdag och kommun-landsting. När de båda fraktionerna tittade ut över denna avgrund insåg de att det var dags att sluta leden. Åtminstone för en tid.

Avsättningen av Sahlin var hårdhänt. Angreppen mot Juholt så hårdhänta att de även allvarligt skadade S som parti. Brutaliteten visar hur djupa motsättningarna mellan de två fraktionerna är. Återigen: striden handlar inte om en eller annan fråga längs höger-vänsterskalan, av typen mer eller mindre betyg. Ska partiet vara ett instrument för att arbetare, och andra löntagare, för att få igenom bättre kompromisser med företagen? Eller ska partiet bli ytterligare ett språkrör för företagen – i kampen mot fackföreningar och deras medlemmar? Och klasstrider har alltid varit, och kommer alltid att vara, hårda och bittra. Skälet är att i slutänden måste den ena sidan besegra den andra.

Valet av Löfven innebar ett nederlag för de anti-fackliga inom S. De kan inte, på samma sätt, driva kravet på att kapa banden till LO. Men de anti-fackliga har inte förlorat kriget. Lyckas Löfven vända trenden, och visa att S har en chans att återta regeringsmakten (senast 2018), kommer motsättningarna att avta. Men misslyckas den nye partiledaren kommer fraktionsstriderna att bryta ut igen. Och då troligen ta sig ännu våldsammare uttryck.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here