Print Friendly, PDF & Email

Borgerligheten har gått till angrepp – utanför riksdagen. Då konflikt uppstår mellan företagens ekonomiska friheter, och löntagarnas sociala rättigheter, går företagens rätt före. Möjligheterna att pressa ned löner och avskaffa anställningstrygghet, genom att använda sig av bemanningsföretag eller tvinga anställda att arbeta med F-skattsedel, är tydliga exempel.

I utredningen ”Flytt och mer samarbete” gjord av bl a Byggnads och Transport intervjuas Sam Hägglund. Han säger att ”60 procent av de anställda inom EU har tillfälliga jobb. Detta innebär en ökning med 20 procent på 10 år. Prognoser säger att om ytterligare 10-15 år kan siffran ligga på 80 procent”.

Detta visar att fackföreningarna delvis är tillbaka där de befann sig i början på 1900-talet. Fast med den skillnaden att idag är motståndarna gränsöverskridande företag. Och det är just detta som utgör problemet. Vilket blir fackets svar?

En sak är säker: det går inte att vrida klockan tillbaka. Sveriges ekonomi är helt beroende av omvärlden. Exporten motsvarar idag 50 % av BNP (mot 25 % år 1970). De politiker som antyder att allt går bra bara ”vi” håller oss utanför eurozonen ljuger. Just det: ljuger!

Jonas Sjöstedt antyder att räddningen för Grekland, och även andra länder, är att dra sig ur eurosamarbetet. Han skyller krisen på eurosamarbetet, absolut inte på kapitalismen. Men det räcker med att titta på USA för att se att han har fel. Även Förenta Staterna befinner sig i en djup skuldkris. Sjöstedts råd till företagare och politiker i riksdagen är att förbereda ett ordnat utträde ur eurosamarbetet. Men varför inte utsträcka rådgivningen till USA? Nog kan väl det mäktiga Kalifornien lämna USA och inrätta en egen valuta! Detta vore logiskt utifrån den nationalistiska, och till riksdagen begränsade, handlingslinje som Sjöstedt står för.

Socialist inte nationalist

Socialister kan inte vara nationalister. Det finns flera skäl:

  1. Sjöstedts strategi går ut på att länderna ska dra sig ur eurosamarbetet. Innebörden blir att V-ledaren lägger ansvaret för att rädda jobb och välfärd i händerna på Reinfeldts kollegor. Det är högern som styr Tyskland, Frankrike, Italien och även England (som visserligen står utanför euron). Fackens miljoner medlemmar reduceras till passiva åskådare. Detta är orimligt – men en fullt logisk konsekvens då den politiska horisonten begränsas av nationsgränsen och riksdagens kammare.
  2. Sjöstedts antydan att gränser skulle erbjuda ett skydd från kapitalismens kris är bedräglig. Ungdomsarbetslösheten i Sverige ligger över EU-snittet. Nationsgränser kan inte skydda transport- och byggarbetare mot bemanningsföretag som utnyttjar polacker och bulgarer, eller svenskar, lika lite som gränserna kan skydda grekiska arbetare mot nedskärningar beslutade av IMF.
  3. Djupnar krisen så drabbas Sverige troligtvis hårdare än flera länder som ingår i eurozonen. Skälet är att lilla Sverige, med sin stora export, är så ekonomiskt beroende av utvecklingen inom euroländerna. Det betyder inte att Sverige ska ansluta sig till euron. Däremot borde fackets miljoner medlemmar i euroländerna socialisera banker och kreditinstitut för att kunna stoppa spekulationen och styra kapitalströmmarna med sikte på arbete åt alla – inom hela EU.

Nordiska kollektivavtal – och europeiska

Transportarbetareförbundet är ett av de fack vars medlemmar drabbats hårdast av utvecklingen. Ett norskt bemanningsföretag, med kontor i Nederländerna, anställer chaufförer från Bulgarien för att arbeta i Sverige – långt under svenska avtal. Idag går det inte att göra något åt detta. Så svenska chaufförer förlorar sina jobb, och de med jobben för att gå samma väg, samtidigt som deras position blir allt svagare då lönerna förhandlas.

Vad händer? Fackets styrka försvagas och Sverigedemokraterna går fram i riksdagsvalen. Arbetarna är inte rasister men de vill ha en anständig lön och trygga jobb.

Inom svenska Transport har diskussioner förts om ett nordiskt avtal för chaufförer. Liknande problem finns i Norge, Danmark och Finland. Politiska partier måste backa upp fackliga initiativ för gränsöverskridande kollektivavtal. Chaufförer från Bulgarien ska få arbeta i Sverige, och i övriga Norden, på samma villkor.

Men det löser ändå inte problemet med bemanningsföretag, som bildas i Norge, har huvudkontor i Holland, och rekryterar chaufförer från Bulgarien. Eller byggjobbare från Lettland. Blicken måste lyftas mot europeiska kollektivavtal – oavsett svårigheterna. Lösningarna på problem som har sitt ursprung på andra sidan gränserna måste lösas över gränserna. De fackliga federationerna måste närma sig varandra. Eller reduceras till betydelselösa lobbygrupper.

Fackens tyngd ökar – men nya metoder krävs

Utvecklingen går i rasande fart. Det går inte att vänta på att ”rätt” politisk majoritet i alla Europas parlament – samtidigt. Ska jobb och anställningstrygghet, och därmed inbetalade skatter till skola-vård-omsorg-pensioner, kunna försvaras krävs en ny insikt. De fackliga federationerna LO, TCO och Saco kommer att öka i betydelse i förhållande till riksdagen. Goda förslag, och stöd till facket, kommer att vara viktigt. Men den fackliga aktiviteten, eller bristen på aktivitet, kommer att avgöra löntagarnas framtid.

Då vi tittar in i framtiden krävs att en lastbilschaufför från Bulgarien, eller en byggnadsarbetare från Polen, ska kunna solidarisera sig med sina nordiska kollegor. Både i samband med strejker och under arbete. Men lagstiftning och förhandlingar kommer inte att räcka för att åstadkomma detta. Det krävdes strejker för att uppnå organisations- och rösträtt vid 1900-talets början. Och de strejkande tvingades både försvara sig och ta itu med strejkbrytare. Även fysiskt. Då Gunnar Sträng – senare S-finansminister – cyklade runt och organiserade lantarbetare under 30-talet skickade bönder både drängar och hundar på honom. Många fackliga organisatörer fick försvara sig genom att sparka bitska hundar och ducka för att slippa stryk av förvirrade drängar.

Den bulgariske chauffören, som sluter upp i en transportstrejk, måste skyddas av ett avtal och backas upp av sympatiåtgärder. Detsamma för en polsk byggjobbare. Men vad händer om de får sparken ändå? Då måste deras arbetsgivare drabbas – ordentligt. För vilka kommer att våga ansluta sig till en strejk, eller kollektivavtal, om men inte skyddas mot repressalier. Detsamma gäller för svenska arbetare som jobbar åt bemanningsföretag.

Strejkkassor måste lindra den omedelbara nöden om någon mister jobbet – för folk kommer att mista jobbet – precis som vid 1900-talets början. Argument om solidaritet måste föras fram, både vid strejk och för anslutning till gränsöverskridande kollektivavtal. Men låt oss tala klarspråk, det måste även finnas en beredskap för fysisk kamp. Företag som vägrar acceptera facklig organisering, och avskedar fackligt organiserade arbetare, måste få se sina bilar utan både hjul och motor. De chaufförer eller byggjobbare som blir strejkbrytare, genom att ta de jobb som deras fackligt medvetna kollegor avskedats från, måste bli behandlade som just strejkbrytare. Precis som på 30-talet.

Jobben kommer inte att räddas av tal i riksdagen. De kommer att räddas av fackliga organisatörer, som både kan argumentera och ducka, samt slå tillbaka. Om det skulle behövas.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here