Print Friendly, PDF & Email

Pressen på Socialdemokraternas nya ordförande Stefan Löfven är väldigt stor. Från arbetarrörelsens politiska och fackliga grenar finns det mer eller mindre outtalade kravet att den nye ordföranden måste lyckas. Men frågan är vad det är Löfven ska lyckas med?

Förväntningarna på Löfven kan vara väldigt olika. En helt orealistisk förväntning är han ska lyckas återge socialdemokratin rollen som det (enda) Statsbärande partiet. Visserligen har S varit i opposition tidigare. Men valförlusterna ’76 och ’79 berodde inte på någon osäkerhet om den egna politiken. Partiet och LO-facken höll på att stärka arbetsrätten och ge löntagarna inflytande över företagen. Striden stod hård mot en borgerlighet som bromsade denna utveckling och spelade dubbelt i kärnkraftsfrågan. De borgerliga regeringsperioden kom att präglas av kriser: oenighet, svekdebatter, långbänkar och ombildningar. Olof Palme kunde, som oomstridd ledare, mobilisera arbetarrörelsen och väljarna till en stark comeback i valet 1982. S erhöll ensamt fler röster än de, på den tiden, tre borgerliga partierna tillsammans. Partiet erhöll god hjälp från 1980 års storkonflikt.

S valnederlag 1991 ledde även det till ett bakslag för borgarna. Försvaret av en fast kronkurs tvingade Riksbanken att chockhöja räntan till 500 %. Visserligen under kort tid, men skadan var redan skedd. Utvecklingen ledde till massarbetslöshet, speciellt bland ungdomar. Den 6 oktober 1992 demonstrerades det mot regeringen över hela landet. Cirka 200 000 deltog. Dåvarande stats- och finansministrarna Carl Bildt och Ann Wibble tvingades be S om hjälp med två krispaket för att stabilisera ekonomin. Det underströk socialdemokratins roll som det Statsbärande partiet, både i oppositions- och regeringsställning. Som oomstridd S-ledare kunde Ingvar Carlsson återta regeringsmakten efter tre år. I valet 1994 erhöll S återigen ensamt fler röster än de då fyra borgerliga partierna tillsammans.

Idag är situationen annorlunda. På mittuppslaget i denna tidning (klicka här för artikel) analyserar vi maktkampen inom S, och de ”affärer”, som tillsammans lett till dagens exempellösa kris för socialdemokratin. I väljarundersökningarna ligger S idag under 25 %. Partiet präglas av motsättningar som inte bara är hårda och bittra utan även har utspelats inför öppna dörrar. Persson dribblade bort partiets trovärdighet i jobbfrågan; Sahlin hjälpte MP att framstå som salongsfähiga (och delvis även V). Juholt lyckades, tillsammans med sina motståndare, framställa S som ett parti i kaos – ett av riksdagens minst regeringsdugliga! Samtidigt har Moderaterna, med Reinfeldt och Borg i spetsen, lyckats med vad borgarna misslyckades med under 70- och 90-talen – att framstå som statsbärande. Just nu är M det statsbärande partiet i Sverige.

Den som förväntar sig att Löfven i valet 2014 ska klara det som Palme och Carlsson klarade i valen 1982 respektive 1994 kommer att bli besviken. Men ingen är dum nog att förvänta sig detta.

Däremot finns det andra förväntningar som Löfven kan leva upp till. En handlar om att stoppa det kaos i partiet som lett till ett fritt fall i väljaropinionen. Detta har valet av Löfven sannolikt redan satt stopp för. Löfven som partiledare innebär en seger för de inom S som vill behålla banden till LO-facken. Förlorare är de som vill kapa banden till LO. Till dessa hör Mona Sahlin och Thomas Bodström. Men själva det faktum att Löfven kunde väljas, utan läckor till media om intern kritik från den anti-fackliga falangen, antyder att alla S-toppar har insett allvaret i situationen. De sluter nu mangrant upp bakom IF Metalls ordförande. Även om vissa gör det mer entusiastiskt än andra.

De som förväntar sig att Löfven snabbt ska kunna ena partiet förväntar sig för mycket. Motsättningarna är för stora. Men de som förväntar sig att Löfven ska stoppa kaoset inom partiet kommer inte att bli besvikna. Det klarade han genom att bara tacka ja till partiledarskapet. Detta gör att även fallet i stödet bland väljarna kommer att stoppas upp. Nu kan energin riktas mot Reinfeldt och mot alliansen. Inte mot fiender inom det egna partiet. S kommer att börja öka i väljarundersökningarna. Troligen inte dramatiskt till en början. Men med en förändrad stämning inom arbetarrörelsen så kommer S att återta sitt stöd i opinionen – steg för steg.

Kan Löfven leda S till seger i valet 2014?
Detta kommer att vara osäkert ända fram till röstsammanräkningen på valdagen. Den stora frågan handlar givetvis om S, under Löfvens ledning, kommer att klara av att utmana Moderaterna i de två ”regeringsfrågorna”: arbete åt alla och regeringsduglighet. Till detta ska läggas en rad andra osäkra faktorer.

En faktor är att Kristdemokraterna kanske inte kommer in i riksdagen. En annan osäker faktor handlar om Moderaterna, ifall det skulle knipa, kommer att ta stöd från Sverigedemokraterna för att sitta kvar. En tredje faktor handlar om Miljöpartiet: dessa skulle kunna stödja den sida som erbjuder mest. Och då har den sittande regeringen ett försprång.

Låt oss till sist ägna oss åt lite matematik. Enligt en sammanvägning av fem opinionsinstitut har de två blocken från valet 2010, om respektive block räknas, följande stöd bland väljarna. De tre rödgröna partierna: 44,0 procent. Alliansen: 48,9 procent. Detta innebär att det, trots allt, bara behövs en förskjutning på cirka 2,5 procentenheter bland väljarna för att det ska bli ett regeringsskifte. Rent teoretiskt alltså.
Om vi till detta lägger att Kristdemokraterna tagits med i vårt räkneexempel ovan, trots att de idag ligger under riksdagsspärren, så är det inte alls otänkbart att näste statsminister kommer att heta Stefan Löfven.

Men därifrån är det långt till att stoppa avindustrialiseringen av Sverige, finansiera vård-skola-omsorg och skapa arbete åt alla.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here