Print Friendly, PDF & Email

Socialdemokraternas nye partiledare Stefan Löfven har, som ordförande i IF Metall, alltid prioriterat jobben. I sitt första tal betonade han att jobben, åter, kommer att bli S främsta fråga. Här har Löfven större trovärdighet än Reinfeldt och Borg som inte kunnat infria sina löften när det gäller ”arbetslinjen”.

Men även om nya S-ledaren, under sin tid i IF Metall, har prioriterat jobben så har lösningarna inte varit de rätta. Exempel: i samband med finanskrisen 2008 accepterade Metall att korta arbetstiden och sänka lönerna. Syftet var att minska industrins kostnader och ”rädda jobb”. År 2010 förhandlade Löfven fram ett speciellt ungdomsavtal. Avtalet går ut på att unga inom industrin ska kunna erbjudas kortare arbetstid och lägre lön – under förutsättning att det finns utbildning med i bilden.

I båda fallen var Löfven med om att ställa jobb mot lön. Detta trots att exempelvis Volvo Group (där lastvagnstillverkningen ingår) under en period på fem år gjorde fantastiska 56,8 miljarder kr i vinst. Men mindre fantastiskt var att Volvo, under samma tidsperiod, inte bara delade ut hela vinsten. Volvo delade dessutom ut 2,6 miljarder mer till ägarna än vinsten! Resultat: företagets stabilitet minskade – pga ägarnas misskötsel av investeringarna.

Slutsats: det är inte alls nödvändigt för de anställa att byta bort lön för att ”vinna” jobb. Istället måste facket försvara lönerna, även under kristider då arbetstiden måste sänkas, genom att peka på att de väldiga vinsterna inte återinvesteras. Om vinsterna återinvesterades så skulle detta räcka till sänkt arbetstid under lågkonjunktur – med bevarad lön.

Vad det handlar om är vem som har makten att styra vinsterna – till forskning och utveckling, investeringar och fler jobb. Detta istället för ökade aktieutdelningar. S nye ledare har även gjort sig känd för att förespråka kärnkraft och idka lobbyverksamhet för svensk vapen industri. Detta visar att Löfvén har fattat att villkoren för fackets medlemmar bestäms på den globaliserade kapitalismens slagfält. Löfvén har förespråkat billig energi, genom att gå emot en snabbare avveckling av kärnkraften, för att förbilliga företagens kostnader – detta ökar vinsten för företagen – vilket för Löfvén innebär fler jobb. Detsamma gäller för vapenindustrin. Ju fler länder som köper av svensk vapenindustri, ju större tillverkningsvolymer, vilket leder till fler säkra jobb.

Men även här måste frågan ställas: Kommer de extra vinsterna av billig energi och fler sålda vapen att gynna de anställdas löner och anställningstrygghet genom investeringar? Eller kommer de större vinsterna bara att öka aktieutdelningen? Exemplet med Volvo, i början av denna text, visar att frågan är mer än berättigad.
Löfven är mer än väl medveten om detta problem. Enligt en kartläggning i tidningen Dagens Arbete var investeringarna inom tjugo av de största svenska industriföretagen år 2002 dubbelt så stora som utdelningarna. Men bara fyra år senare var aktieutdelningen nästan dubbelt så stor som investeringarna!

Det som krävs är ett industripolitiskt program. Ett program som ger facken makten att styra de gigantiska vinsterna inom storföretagen (468 miljarder, bara under år 2011, i 70 svenska börsbolag) dit de behövs. Och det som behövs är en ny industriell generation. Detta för att kunna leverera nya kollektiva transportsystem till gigantiska storstäder som Beijing – och därmed nte bara stoppa den avindustrialisering som pågår i Sverige utan även göra en avgörande insats för klimatet. På samma gång skulle grunden läggas, dels för att finansiera vård-skola-omsorg samt ”arbete åt alla”.

Men återigen: detta kräver arbetarnas och tjänstemännens kontroll över produktion, vinster och investeringar. Socialdemokraternas nye ledare tar upp rätt frågor. Men han levererar storföretagens svar. Inte arbetarnas.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here