Demonstrators protest against Syria's President Bashar al-Assad in Amuda
Print Friendly, PDF & Email

Mycket tyder på att Bashar al-Assads dagar vid makten i Syrien är räknade. Medan motståndet mot al-Assad växer i styrka blir regimen alltmer isolerad, även internationellt. Under helgen har dock våldsamma strider pågått i förorterna till huvudstaden Damaskus mellan revolutionärer och armén.

Varje fredag genomförs nya demonstrationer mot regimen, främst i städerna Homs, Hama, Daraa samt i Damaskus förorter. Demonstranternas huvudkrav är att president Bashar al-Assad ska avgå, men bakom kravet ligger ett djupt missnöje med arbetslöshet, korruption och brist på demokratiska fri- och rättigheter.

Protesterna tog en ny vändning i slutet av december, då Arabförbundet skickade 66 s.k oberoende observatörer till Syrien. Observatörerna var en del i en plan från diktatorsklubben Arabförbundet att gjuta olja på protesterna. Effekten blev dock den motsatta. Inför observatörernas ankomst hade oppositionella grupper mobiliserat till de största demonstrationerna mot regimen på länge. Detta för att visa motståndets styrka och dess fredliga karaktär samt för att avslöja regimens brutala metoder för omvärlden. Men även för att man inte litade på att observatörsgruppen, som leddes av en sudanesisk general som misstänks för brott mot mänskligheten, skulle ge en korrekt bild av upprorsrörelsen i Syrien.

Sedan protesterna inleddes i mars 2011 har över 5 000 människor mist livet i kampen mot diktaturen. Över 30 000 människor har fängslats och ytterligare tusentals skadats. Men proteströrelsen har inte visat tecken på att avta. Rebellernas seger mot Khadaffi i Libyen har sannolikt haft en stor inverkan på kampviljan. I samband med att Khadaffi besegrades tilltog även protesterna i Syrien i styrka.

Sedan slutet av januari har det skett en upptrappning av våldet. Helgen 28-29 januari var troligtvis den blodigaste sedan protesterna inleddes i mars 2011. Den pressade och desperata regimen sände armén på offensiv mot Damaskus förorter. Uppåt 200 människor beräknas ha mist livet.

Den syriska statsapparaten har börjat spricka sönder under trycket från proteströrelsen. I juli lämnade en grupp officerare den syriska militären och bildade en milis kallad ”Free Syria Army”. I december 2011 beräknades milisen ha uppåt 20 000 soldater i 22 bataljoner, och möjligen uppåt 40 000 soldater i mitten av januari 2012. Enligt milisens ledare, Riad al As’ad, brukar varje sammandrabbning med regimtrogna trupper resultera i mellan 100 och 300 nya rekryter till Free Syria Army. Free Syria Army har även nära kopplingar till rebellerna i Libyen. I slutet av november reste 600 libyska rebeller till Syrien för att delta i kampen. Övergångsrådet i Libyen har även erbjudit oppositionen i Syrien hjälp med pengar och vapen.

Det finns flera paralleller mellan upproret i Syrien och revolutionen i Libyen. Precis som i Libyen är den styrande eliten i Syrien tätt sammansvetsad med statsapparaten – polis, militär och säkerhetstjänst. Medlemmar ur familjen al-Assad samt ingifta släktingar besitter många viktiga positioner inom staten. Det handlar om alltifrån posten som försvarsminister, som innehas av presidentens svåger, till posten som chef för det statliga byggbolaget, som innehas av hans kusin.

Denna sammanväxt mellan statsapparaten och den politiska eliten innebär att striden mot al-Assad, liksom striden mot Khadaffi i Libyen, oundvikligen leder till att rörelsen ställs inför valet att försvara sig mot regimens våld med vapen i hand – eller krossas i ett fruktansvärt blodbad. I Libyen gick utvecklingen snabbt. På bara någon vecka ställdes frågan på sin spets på grund av Khadaffis besinningslösa våld mot demonstranterna. I Syrien har det varit en mer utdragen process, delvis till följd av att al-Assad inte gått lika brutalt fram som Khadaffi. Militärens offensiv mot Damaskus förorter i slutet av januari understryker dock behovet för proteströrelsen att försvara sig – med vapen. Massakern i Hama 1982, då över 30 000 människor dödades, får stå som ett varnande exempel för hur långt regimen kan gå för att slå ned ett uppror.

Situationen i Syrien skiljer sig från Libyen på några punkter. Medan ingen i praktiken stödde Khadaffi så har al-Assad diplomatiskt stöd av Kina och Ryssland, som försöker stoppa försök till internationell inblandning i Syrien. Al-Assad har även stöd av diktaturen i Iran, som dessutom skickat soldater för att hjälpa till med att slå ned upproret. Revolutionen i Syrien sker dessutom i ett läge då den all-arabiska revolutionsvågen gått in i en ny fas och tappat en del av sin ursprungliga energi.

Det mesta tyder på att slutet för al-Assads diktatur inte är långt borta, även om det finns risk för att den närmaste tiden kan komma att präglas av upptrappat våld. Störtandet av al-Assad skulle kunna ge en skjuts framåt åt uppbygget av en oberoende arbetarrörelse i Syrien – både i form av fria fackföreningar och av socialistiska arbetarpartier. En seger i Syrien skulle ge ny energi åt hela den all-arabiska rörelsen – även åt kampen i Egypten.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here