sossebratsen
Print Friendly

När en busslast vänsterungdomar åkte på ”överklassafari” i Saltsjöbaden möttes de av en pöbel som kastade ägg och viftade med sina iPhones. Pöbeln bestod av ”brats” – unga vuxna med överlägsen attityd och som lever på sina föräldrars kapitalinkomster.

Striden inom Socialdemokratin med läckor, illojalt beteende, knivhugg i ryggen osv, gör att tankarna förs till socialdemokratins motsvarighet till dessa brats. Det handlar om ett skikt byråkrater som politiskt sett är en reaktion på globaliseringen, men vars metoder, mentalitet och brist på partilojalitet är ett uttryck för den kultur som länge funnits inom Socialdemokratiska ungdomsförbundet (SSU).

Under 2000-talet har skandalerna inom SSU avlöst varandra. 2005 avslöjades att olika fraktioner inom organisationen skrivit in ett stort antal personer som medlemmar – utan att de betalat medlemsavgift eller ens kände till att de var medlemmar (f d finansministern Kjell-Olof Feldt, då över 70 år gammal, visade sig vara med i SSU). Effekterna av detta var två. Dels ökades de egna distriktens delegatantal på kongresserna, dels höjdes organisationens statliga bidrag.

En av fraktionskämparna var Anna Sjödin, som valdes till ordförande för SSU 2005. Sjödin fick avgå något år senare efter en skandal där hon i berusat tillstånd hamnat i slagsmål med vakterna på krogen Crazy Horse i Stockholm. Sjödin dömdes till 120 dagsböter för förolämpning (hon hade kallat en av vakterna för ”svartskalle”) och våldsamt motstånd. En av Sjödins SSU-kompisar hotade vakterna med att han kände dåvarande justitieministern Thomas Bodström – andra ska ha sagt ”ni vet inte vilka ni har att göra med”.

Som av en slump blev även Sjödins sambo Thomas Hartman uppmärksammad i likaledes osmickrande sammanhang. 2004 tvingades han avgå från alla sina dåvarande politiska uppdrag efter att det avslöjats att han, på Umeå kommuns bekostnad, köpt in datautrustning till ett värde av nästan 80 000 kronor samt en mobiltelefon för nästan 10 000 kronor. Utrustningen skulle användas i Hartmans uppdrag i ett kommunalt bolag – som omfattande 4 timmar per vecka! Bilden av ”sossebratsen” blir tydlig – karriärlystna unga vuxna som vant sig vid en viss livsstil, som rör sig i maktens korridorer och som inte drar sig för att hota med Pappa Staten.

Valet av Löfven är ett nederlag för ”sossebratsen”, men också för den antifackliga falang som de tillhör. Redan innan valnederlaget 2006 visade denna falang att takterna från SSU sitter i. På uppdrag av Svenskt Näringsliv (!) åtog sig PR-byrån Prime, där bland andra fd SSU-basen Niklas Nordström arbetar, uppdraget att omvandla S i borgerlig riktning. Målet var att försöka styra S ”interna och offentliga diskussion under valrörelsen” (Aftonbladet 20/12-10). Med egna opinionsundersökningar försökte man också styra partiets eftervalsdebatt. De antifackligas tydligaste företrädare, Mona Sahlin, gjorde också allt för att hålla sig kvar vid makten. Genom att hota med att hela VU:t skulle avgå tillsammans med henne, försökte hon tvinga fram stöd.

Det uppror som till sist tvingade bort Sahlin och tillsatte Juholt leddes av den falang inom partiet som vill bevara banden till facket. Stefan Löfvén var en av de första som offentligt kritiserade Sahlin. Att den nye S-ledaren varit ordförande för IF Metall, och inte ingår på Svenskt Näringslivs lönelista, utgör ett nederlag för ”bratsen” – både i SSU och i Saltsjöbaden.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here