Print Friendly

– Det är svårt att beskriva friheten, säger Salem el-Ghuweil, Nya Arbetartidningens utsände som återvände till Libyen efter 8 år i exil . När jag passerade den byggnad där jag en gång fängslades och misshandlades av Khadaffis säkerhetspolis fylldes jag av en otrolig känsla. Vid dörren hade säkerhetspolisens symboler ersatts av revolutionens flaggor. Rebellstyrkor, som utgörs av vanliga arbetare och ungdomar, hade kastat ut de hatade säkerhetsmännen. Friheten hade kastat ut rädslan.

I en opinionsundersökning säger 90 % av libyerna att revolutionen var positiv (Källa: BBC). Bilden bekräftas av de människor som Salem mötte på Frihetstorget i Benghazi den 17 februari, årsdagen av starten för revolutionen.
– Folk är glada över revolutionen, säger Salem. Folk sjöng och jublade på torget. En del viftade också med den syriska flaggan för att visa sitt stöd till revolutionen mot Assad.
– De allra flesta vill att mördarna och tjuvarna från Khadaffitiden ska dömas i pålitliga domstolar så fort som möjligt. Men efter 42 år av diktatur är det inte lätt. Ett juridiskt system av domare, åklagare, advokater och lagar som har folkets stöd och förtroende måste byggas upp.

Laglösheten under Khadaffi illustreras av ett fruktansvärt klipp som läckt ut efter revolutionen. Det skildrar lynchningen av en man som anklagats för att vilja döda Khadaffi.

De rebellgrupper som bildades under revolutionen mot Khadaffi har fortfarande ett avgörande inflytande i landet berättar Salem.
– Rebellerna från Benghazi, som kämpade i andra delar av landet, återvände när kriget tog slut. En del gick tillbaka till sina gamla jobb. Andra gick in i som volontärer i polisen för att ersätta de poliser som varit trogna Khadaffi. Även om några gamla poliserna fortfarande jobbar kvar sitter många av Khadaffitidens poliser hemma och gnäller för att de förlorat sina positioner.

– Under Khadaffi fanns också säkerhetsstyrkor och det Revolutionära Gardet i varje bostadsområde, fortsätter Salem. Dessa grupper, som var kända för sin brutalitet, är helt avskaffade. Några av deras byggnader har tagits över av återvändande rebellförband. Dessa har bildat skyddsstyrkor som försvarar de egna bostadsområdena mot t.ex. organiserad brottslighet. Jag hörde inte skottlossning en enda gång under mina tre veckor i staden.

Det finns en tydlig motsättning mellan det provisoriska parlamentet NTC och de unga rebeller som utkämpade revolutionen. Och än så länge är det de sistnämnda som väger tyngst. NTC har uppmanat rebellförbanden att överlämna kontrollen över landets gränsövergångar till regeringen, men de vägrar. Frågan är om regeringen över huvud taget har trupper som kan besätta övergångarna. Motsättningen mellan rebellförbanden och den provisoriska NTC-regeringen är tydligast i Tripoli där en rebellstyrka från bergsstaden Zintan kontrollerar flygplatsen. Till BBC säger rebellernas befäl, Abdel Hakim, att de kommer att lämna kontrollen över flygplatsen först när ”landet är tillbaka på fötter”. Han tillägger att rebeller inte kommer att låta landet åter hamna i ”klättrarnas” händer. ”Klättrare” är en beteckning på personer vars lojalitet under revolutionen vacklade, men som nu försöker ta sig upp i samhället.

– Rebellstyrkorna från Västbergen säger att de måste stanna i Tripoli för att bevara ordningen. NTC säger att oordningen beror just på att rebellstyrkorna stannar i staden, säger Salem. Problemet i Tripoli är att det inte hann utvecklas några rebellförband med förankring i stadsdelarna. Det gjorde att det inte fanns någon kraft som kunde fylla ut det maktvakuum som uppstod när Khadaffi försvann. Situationen i Tripoli, till skillnad från exempelvis Benghazi eller Misrata, har därför färgats av maktkamp och sammanstötningar. Förutom maktkampen mellan NTC och rebellerna finns i Tripoli också rent kriminella grupper som ägnar sig åt rån, stölder och knarklangning. Khadaffi öppnade fängelserna i krigets slutskede för att sprida kaos.

Khadaffis gamla maktelit gör fortfarande spridda försök att ta tillbaka förlorad makt. Varken rebellerna eller NTC har full kontroll över de gigantiska ökenområdena i södra Libyen. Som flykting i Niger har Khadaffisonen Saadi uppmanat till uppror mot landets nya ledare.
– I Kufra, en oas i södra Libyen, utbröt strider mellan en grupp som gynnats under Khadaffi och andra klaner, berättar Salem. Cirka 50 människor dog i striderna som gällde kontrollen över ett av Libyens olje- och vattenrikaste områden.

Salem menar också att det är delar av den gamla eliten som ligger bakom det senaste försöket att bilda en autonom region i östra delen av Libyen, med Benghazi som huvudstad.
– Flera av personerna som vill ha autonomi var högt uppsatta i Khadaffiregimen, säger Salem. Min bedömning är att initiativet varken har stöd bland folket eller bland rebellerna. Kampen mot Khadaffi har svetsat samman libyerna. Det sista folk vill se är en delning av landet.

Kampen mot Khadaffis arv
42 år av diktatur och åtta månaders inbördeskrig har givetvis lämnat betydande sår i det libyska samhället. Det handlar om fattigdom, okunskap och motsättningar mellan olika folkgrupper.
– Khadaffi spelade ut olika klaner och delar av landet mot varandra, säger Salem. Under kriget blev det värre. Khadaffi använde exempelvis staden Tawerga som bas för den blodiga belägringen av Misrata och unga män från staden deltog i mord och våldtäkter (vissa frivilligt, andra under tvång). Efter revolutionen var hatet stort mot Tawerga, och Misratas invånare beslutade att städerna inte längre kunde ligga nära varandra. Tawerga lades i praktiken ned och dess invånare tvingades fly till Benghazi och Tripoli.

– Västmedia skriver om att rasism mot svarta är vanligt i Libyen, säger Salem. Och det klart att det finns rasism hos vissa, precis som det finns i de flesta europeiska länder. Situationen i Libyen kompliceras dock av inbördeskriget. En stor del av Khadaffis legosoldater kom från våra sydliga grannländer. Bl a utnyttjade han tuareger som krigat för nationella rättigheter i Niger och Mali. En annan faktor är att en stor del av invånarna i Tawerga är ättlingar till de svarta afrikaner som utnyttjades i slavhandeln på 1800-talet.
– Samtidigt ska man inte överdriva, betonar Salem. En del av de svarta som fängslats av rebellerna har arresterats för att de tagit sig in i landet utan tillstånd. Och det är inte unikt för Libyen, utan sker i de flesta länder. Många illegala invandrare fick också hjälp av rebellerna i Misrata under belägringen.

Salem ger bilden av ett land som sjuder av framtidstro och aktivitet – även om en del större bygg- och infrastrukturprojekt gått i stå på grund av oklarheter om vem som egentligen styr landet. I en färsk opinionsundersökning säger tre av fyra libyer att de tror att deras liv kommer att vara mycket bättre om tolv månader än idag. Samma undersökning visar att 80 % av libyerna är mer intresserade av politik nu än tidigare. I Misrata och flera mindre städer har de första fria lokalvalen sedan 1969 hållits. Ett val till en nationell konstituerande församling planeras till sommaren.
– Torg, kaféer, 350 nystartade tidningar, överallt sjuder det av politiska diskussioner om oljepengarna och om hur Libyen ska kunna utvecklas, berättar Salem.

Frågan om vem som ska kontrollera oljetillgångarna är förstås avgörande för det libyska samhällets utveckling. Produktionen är återigen på väg upp mot 2 miljoner fat om dagen, vilket motsvarar enorma rikedomar.
– Oljepengarna måste användas för folket, säger Salem. De måste användas för att bygga skolor, sjukhus, universitet och för att utveckla resten av ekonomin. Just nu frågar sig många var oljepengarna tar vägen. Varje dag lämnar en supertanker hamnen i Benghazi. Men vem har skrivit kontrakt med oljeföretagen och till vilka villkor? Och var tar pengarna vägen? Många menar att oljeexporten borde upphöra tills efter valet i sommar.

– Revolutionen gav mod och hopp till det libyska folket, avslutar Salem. Kunde vi avsätta Khadaffi kommer vi också kunna ta en strid för de oljepengar som tillhör det libyska folket.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here