Print Friendly

Från uppkäftig och valpig anti-rock med Ebba Grön (”Jag är ung & sänkt/Jobbar som fan, får ingenting för det/Vilken jävla framtid/Allting ökar i vinst i svinens lönekuvert”) till stillsamt vibrerande och hjärtskärande vacker rockpoesi på nya ”Beväpna dig med vingar”. Joakim Thåström står aldrig still.

Förutom Peace, Love & Pitbulls fullständigt olyssningsbara första platta har Thåström aldrig gjort mig besviken (fastän jag misstänker att Peace var just ett försök att göra mig och alla andra, för vilka Thåström blivit om inte Gud så åtminstone en svensk Bob Dylan, besvikna. Men mig blev han inte av med). När jag hittade ”Kärlek och uppror”, Ebbas mest helgjutna LP-skiva, i morsans orangefärgade skivback, det måste ha varit i mitten av åttiotalet, var jag såld. För övrigt ett bevis så gott som något på Thåströms redan då monumentala genomslagskraft – hur den skivan letat sig ner i samma skivsamling som Svenne och Lotta, ABBA och Tomas Ledin har jag fortfarande inte fått något bra svar på (men tack, mamma!). Imperiet var lite för smarta för mig (eller så var jag för dum för dem) men precis som med rödvin och mögelost lärde jag mig i sinom tid att älska även dem. Sedan: de två första soloplattorna (be-bop-a-lula hela jävla dan), den självvalda landsflykten med vidhängande tystnad, industriexperimentet Peace, Love & Pitbulls och så ÅTERKOMSTEN med plattorna ”Det e ni som e dom konstiga, det e jag som e normal” (1999) och ”Mannen som blev en gris” (2002). Vilka lysande titlar! Hade Thåström varit ett av mina barn hade han varit min favoritunge.

”Beväpna dig med vingar” är tredje stycket i det senaste kapitlet av Thåströms karriär som inleddes 2005 med makalösa ”Skebokvarnsv. 209” och fortsatte 2009 med något ojämnare men likafullt fantastiska ”Kärlek är för dom”, det kapitel som handlar om den lågmälde, inåtvände och sentimentale sångaren som med distans till sig själv och sitt tidigare oroliga jag försöker plinka och klinka sig fram till något slags lugn. Triptyken ”Skebokvarn”, ”Kärlek” och ”Beväpna dig” framstår redan som ett bokslut över den 55-årige punkarens resa, ett fundament på vilket ett självbiografiskt livsverk, i vilket vi får möta personer som fastnat på Thåström och aldrig helt försvunnit, vilar.

Textmässigt är det bara ”Skebokvarnsv. 209” som klår ”Beväpna dig med vingar”. Det är nästan lika givande att bara bläddra i texthäftet och läsa låttexterna som poesi. Plattans bästa låt ”Nere på Maskinisten” doftar starkt av U2 under ”Achtung Baby”-eran innan Bono blev bombastisk och förutsägbar. I ”Smaken av dig” tänjer Thåström en aning på stämbanden och jag ryser till direkt – av välbehag, förstås. Titellåten är redan en klassiker, känns det som. Och i avslutande ”Sluta när jag vill” når hans viskande en bra bit utanför högtalarsystemet och med hörlurarna på letar sig den hesa rösten och det suggestiva pianoklinkandet in mellan hjärnhalvorna – och klistrar sig fast där.

Thåström har säkerligen mer än en gång fått äta upp uttalandet att artister som fortsätter efter 50-strecket är patetiska jönsar. Men faktum är att ingen sjunger just nu blues som Thåström.

Höjdpunkter i Thåströms karriär

Ebba Grön ”Kärlek och uppror” (1981): Ebba Gröns starkaste album, även om den enskilt bästa låten ”Flyktsoda” återfinns på den självbetitlade tredje och sista plattan.

Imperiet ”Tiggarens tal” (1988): trots att Imperiet var Sveriges bästa rockband gjorde de aldrig Sveriges bästa rockplatta, varför bandet inte lyckades på vinyl är ett mysterium.

Peace, Love & Pitbulls ”3” (1997): måhända inte Thåströms finaste stund men definitivt en av de viktigaste, utan denna katarsis hade kanske karriären varit över och vi hade fått klara oss utan…

Thåström ”Skebokvarnsv. 209” (2005): den bästa svenska plattan alla kategorier, såväl textmässigt som musikaliskt, men nya ”Beväpna dig med vingar” är inte långt efter.

Lästips: ”Thåström. Stå aldrig still” (2010, Reverbok)

Samlade reportage, intervjuer, artiklar och recensioner som sträcker sig från Ebba Gröns tidiga medieframträdanden via Rymdimperiet/Imperiets uppgång och fall och reningsprocessen Peace, Love & Pitbulls till Thåströms solocomeback och den slutgiltiga cementeringen av positionen som Sveriges, enligt mtt tycke, störste (och ende) rockstjärna.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here