Print Friendly, PDF & Email

Krisen för regeringen Reinfeldt fördjupas. Skandalen kring vapenaffären med Saudiarabien, de tilltagande motsättningarna mellan allianspartierna och oförmågan att bekämpa arbetslösheten har lett till sjunkande opinionssiffror och än värre inre slitningar.

I förra numret av Nya Arbetartidningen skrev vi om de sprickor som uppstått mellan Moderaterna och övriga allianspartier. Dels på grund av regeringens passivitet när det gäller att bekämpa arbetslösheten, dels de mindre partiernas kräftgång i opinionen. Dessa sprickor har nu vidgats ytterligare. Efter att både FP och C gjort utspel om sänkta ingångslöner gick statsminister Fredrik Reinfeldt till hårt angrepp mot de båda partierna. I en intervju i DN sa Reinfeldt att ”i Sverige sänker vi inte löner, vi höjer dem”. Reinfeldt uppmanade även moderata politiker i Sveriges 100 största kommuner att rösta nej till FP:s förslag i kommunfullmäktige. En sådan öppen demonstration av oenighet måste betecknas som närmast unik! Reinfeldt fortsatte dessutom med att säga att om sänkta löner vara rätt metod så skulle regeringens sänkning av arbetsgivaravgiften för ungdomar ha gett mer effekt – ett öppet underkännande av en viktig del i den egna politiken.

Eländet fortsätter. I Sollentuna kommun har lokala M struntat i Reinfeldt och ställt sig bakom FP:s förslag till ungdomslöner. Detta är en viktig prestigeseger för FP, då Sollentuna är partiets ”pilotkommun” som är tänkt att stå som exempel för liknande lönesänkningar för ungdomar i resten av Sverige.

Samtidigt verkar det även råda delade meningar inom högsta M-toppen när det gäller sänkta lägstalöner. På ett seminarium om den svenska arbetsmarknaden i februari 2011 sa finansminister Anders Borg att lägstalönerna är ”problematiska” inom exempelvis handeln, hotell- och restaurang samt den kommunala sektorn. När Borg pressades i Ekots lördagsintervju på påskafton hade han dock mycket svårt att förklara varför han kritiserade nivåerna på lägstalönerna för ett år sedan, men att han nu säger sig vara emot FP och C:s förslag.

Anders Borg är dessutom måltavla för hård kritik riktad mot regeringen från ett antal toppar inom näringslivet. Det handlar om 27 tunga chefer och direktörer, däribland Jacob Wallenberg, Ericsson-chefen Hans Vestberg och Volvo-chefen Olof Persson. Dessa kritiserar Borg för regeringens förslag om att skärpa reglerna kring s.k ”räntesnurror”. Räntesnurror är en metod som företag använder för att smita från bolagsskatten som uppmärksammades i och med Carema-skandalen.

Ett utspel från FP:s försvarspolitisketalesperson Allan Widman förstärker bilden av en allt mer splittrad allians. Widman skrev på sin blogg att han ansåg att Sverige skulle ta tillbaka soldaterna från Afghanistan så snart som möjligt – detta trots att regeringen enats om ett tillbakadragande först år 2014. Att en högt uppsatt försvarspolitiker uttalar sig både mot sin egen regering, och sin egen partiledning, är högst anmärkningsvärt. Försvarsfrågor hör till de absolut känsligaste, där strävan alltid har varit enighet. Både FP-ledaren Jan Björklund och M har har vägrat kommentera Widmans utspel, utan verkar vilja sopa det hela under mattan.

Ovanpå detta ligger skandalen kring vapenaffären med Saudiarabien. Skandalen har redan inneburit att försvarsminister Sten Tolgfors tvingats avgå. Tolgfors själv påstår att hans avgång sker av ”familjeskäl”, men det mest sannolika är att avgången beror på att det finns ytterligare uppgifter kring affären som ännu inte kommit fram. Även handelsminister Ewa Björling kan sitta löst, då hon är lika insyltad i affären som Tolgfors. Dessutom har även statsminster Reinfeldt kallats till förhör med Konstitutionsutskottet (KU) i höst. Vi har troligen inte sett slutet på den här historien.

Samtidigt fortsätter S uppgång i opinionen. I en färsk opinionsmätning från Sifo (15 april) leder S+V+MP med 51,7 procent mot 42,8 procent för alliansen. På bara några månader har det skett än dramatisk förändring. Regeringen har gått från ett stabilt övertag i opinionen och en enad front utåt till ett läge av tillbakagång och splittring. Under de värsta krisåren 2008-2009 lyckades alliansen skapa en bild av sig själv som regeringsduglig. Denna bild håller nu på att glida regeringen ur händerna.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here