Print Friendly, PDF & Email

För att kunna konkurrera, vad gällde pris och kvalitet, var naturligtvis även svenska bilföretag som Volvo och varvsföretag som Kockums tvingade att slå ut sina kostnader för investeringar i maskiner och byggnader på ett tillräckligt stort antal tillverkade bilar och skepp för att verksamheten skulle bli ekonomiskt lönsam. Behovet av stora tillverkningsvolymer underströks av den ökade kostnaden för forskning och utveckling (FoU) – som blev allt viktigare för att ta fram både nya produkter och tillverkningsmetoder. I detta läge räckte den lilla svenska hemmamarknaden inte till. De svenska industriföretagen tvingades därför att, i jämförelse med konkurrenterna i betydligt folkrikare länder som Tyskland, Japan, USA, Frankrike och Italien, sälja en större andel av sina produkter utomlands. Under 60- och 70-talen användes ibland ett uttryck som sammanfattade inställningen inom såväl exportindustrin som regeringen och LO-facken. Uttrycket löd: ”exportera eller dö”.

Förutom att lyckas exportera en större andel av sin produktion av t ex bilar och skepp måste dessutom en mindre industrination, med mindre industriföretag och hemmamarknad, även vara beredd att avsätta en större andel av sin bruttonationalprodukt (BNP) till investeringar. Detta bl a för att få fram tillräckligt stora resurser till den ständigt allt viktigare forskningen och utvecklingen (FoU) – något som krävs för att kunna att ta fram både nya produkter och nya produktionsmetoder. För bilarna från den lilla industrinationen måste hålla minst lika hög kvalitet i förhållande till priset, och därför helst vara tillverkade på ett ännu effektivare sätt, i jämförelse med de större konkurrenternas varor. Ett exempel: Om en ny generation av el-hybridbilar ska framställas innebär varje procentenhet som avsätts till FoU i Japan över tio gånger så stora resurser som om samma antal procent av BNP avsätts i Sverige. Japans BNP är idag nämligen över tio gånger så stor som den svenska!

Sammanfattningsvis: det mindre industrilandet måste lyckas exportera en större andel av produktionen. Detta för att kunna tillverka en tillräckligt stor volym och därmed ha en chans att göra produktionen ekonomiskt lönsam. Sedan måste vinsterna, i högre utsträckning än för de större konkurrenterna, avsättas till investeringar. Om så inte sker riskerar det mindre industrilandet att halka efter i den tekniska utveckling – och slås ut på längre sikt. Men för att kunna investera och exportera måste det först sparas. Och även om detta lyckas är det inte alls säkert att det som sparas kommer att investeras – åtminstone inte i hemlandet – där volymerna och vinsterna har skapats. Vi ska återkomma till detta.

Innebär övergången till socialismen någon skilllnad? De ekonomiska samband som vi har redogjort för i detta avsnitt är inget specifikt för kapitalismen. Sambandet mellan investeringar i FoU, nya produkter och nya tillverkningsmetoder (för t ex miljövänligare produktion) å ena sidan, och tillräckliga volymer (som finner köpare/avsättning) för att verksamheten ska bära sig ekonomiskt å den andra, kommer att gälla även under övergången till socialism. Samtidigt öppnar övergången till socialism för enorma förbättringar i en rad avseenden. Detta genom möjligheten att stegvis inrätta ett verkligt samarbete, över dagens nationsgränser, där en samordning av de ekonomiska resurserna ersätter vad som idag måste betecknas som en ekonomisk kapprustning. Ett exempel utgörs av forskningen: ett samarbete skulle göra resurserna oändligt mycket större, vilket skulle påskynda de nödvändiga tekniska genombrotten. Samtidigt skulle spridningen av nya kunskaper, för att omsättas i mer miljövänlig produktion, öka dramatiskt. Drivkraften bakom detta är det samarbete som möjliggöras av en växande sektor med kollektivt ägda, och demokratiskt styrda, företag.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here