Print Friendly, PDF & Email

Kildén&Åsman-bloggen har publicerat en utmärkt artikel kallad ”17 Februari – ett första årsbokslut över den libyska revolutionen”. Vi återger här utdrag ur artikeln. Ett utdrag kan förändra den politiska balansen. Om så skett ligger ansvaret för detta på Nya Arbetartidningen.

Den libyska revolutionen är till sin karaktär en påbörjad borgerligt demokratisk revolution. Innan 17 februari 2011 fanns inte tillstymmelsen till fackföreningar eller än mindre arbetarpartier i Libyen. På samma sätt som för politisk organisering var det i strafflagen möjligt med dödsstraff om man försökte organisera en fackförening.

Som socialister hälsar vi självfallet en sådan revolution med glädje – om den ger vanliga människor större friheter. På samma sätt som Karl Marx och hans kamrater på 1800-talet såg positivt på den franska revolutionen 1789 och stödde Nordstatssidan i det amerikanska inbördeskriget. Rätten till facklig och politisk organisering. Rösträtt och kamp för en demokratisk konstitution. Kvinnofrigörelse och lika rättigheter för nationella minoriteter. De demokratiska landvinningar som håller på att vinnas i Libyen är positivt för människor i största allmänhet, men de skapar också utrymme för uppbygget av en libysk arbetarrörelse.

Begreppet ”arabisk vår” är missvisande när det gäller de folkliga rörelserna i Mellanöstern och Nordafrika. Samhälleliga omvälvningar skiljer sig nämligen helt ifrån årstidernas naturliga gång. För där människor gör uppror och revolution, där finns det också reaktion och kontrarevolution. Segrarna är aldrig självklara.
Den libyska revolutionen, precis som alla andra inbördeskrig, blev heller ingen lättsam vårkollektion från Paris. Den skapade förutsättningarna för ett nytt samhälle men lämnade också sår efter sig. Sår som kommer att ta tid att läka. Ett exempel på detta är rapporter om rasism och övergrepp från olika rebellstyrkors sida….

Libyen är i dag det land i arabvärlden där det finns störst förutsättningar för att den borgerligt demokratiska revolutionen ska kunna stabiliseras. I början av februari blev den vallag färdig som ligger till grund för det allmänna val som ska hållas innan den 23 juni och utse en Konstituerande församling, vilken utser regering och arbetar fram en ny konstitution för landet.
Den gamla borgerliga diktaturens statsapparat är borta. Milismännen är dödade, tillfångatagna eller skingrade. Arabvärldens kanske bäst beväpnade våldsstat nu har förintats.
Den segrande revolutionen oroar alla borgerliga kommentatorer. När deras egna regeringar tecknade feta vapenkontrakt med Khadaffi då höjde de inte ens på ögonbrynen. Nu är det helt andra tongångar. Deras egen politiske favorit i Libyen är Mahmoud Jibril, har i dagarna förskräckt formulerat sig så här klarsynt:
”Vi är i en situation där vi inte har en stat. Vi har inte en nationell armé, vi har inget polisdepartement, vi har ingen nationell säkerhetstjänst. Detta innebär att det är dom på gatan som sitter med full hand”.

Självklart är det ett problem med att alla de starka, lokala och folkligt förankrade väpnade miliserna, i dag saknar en gemensamt program med de viktigaste demokratiska krav som kan föra revolutionen framåt. Det finns också, som i andra sammanhang, en svans med odisciplinerade individer och grupper. Men dessa beväpnade lokala miliser är samtidigt en garanti för att ingen i brådrasket, vare sig i Tripoli, New York eller Moskva, tar ifrån människorna den revolution som nyss har segrat.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here