Print Friendly

Investeringarna i svenska företag och infrastruktur är långt under den nivå som krävs för att säkra jobben. Samtidigt finns gigantiska resurser – exempelvis i de svenska pensionsfonderna. I del tre av artikelserien ”Ett socialistiskt industriprogram” fortsätter vi kartläggningen av hur jobb och välfärd kan försvaras.

I förra numret av Nya Arbetartidningen kunde vi konstatera att Sverige haft en mycket imponerande industriell tradition. Vi såg att förutsättningarna för de stora förbättringar som genomfördes efter Andra Världskriget – hög sysselsättning, försäkringar vid pension-, sjukdom- och arbetslöshet samt den omfattande utbyggnaden av vård/skola/omsorg – byggde på Sveriges framgångar som industrination. Reformperioden var inte enbart ett resultat av god vilja hos socialdemokraterna och LO-facken. Vi såg också att den svenska industrins framgångarna byggde på betydande, men med tiden avtagande, fördelar. En av fördelarna bestod i att landet inte deltagit i världskriget.

Vi uppmärksammade också den lilla industrinationens problem. Exempelvis att en liten ekonomi kräver att en större andel av BNP avsätts till forskning och utveckling (FoU); att en liten hemmamarknad kräver att en större andel av produktionen exporteras. Om Japan avsätter en (1) procent av BNP till forskning, så krävs det att Sverige avsätter tio procent, för att satsningen ska bli lika stor, räknat i kronor eller yen. Om en ny klimatvänlig hybridbil ska kunna framställs i Sverige så innebär detta att stora ekonomiska investeringar måste göras i forskning och ny teknik. Dessa investeringar måste sedan slås ut på ett tillräckligt stort antal tillverkade enheter för att den nya bilen ska bära sig ekonomiskt.

Men dessutom måste de tillverkade bilarna också finna köpare. För ett land med bara nio miljoner invånare innebär detta, allt oftare, att tillverkarna av en produkt måste söka sig utomlands för att hitta tillräckligt många köpare. USA, med sina 300 miljoner invånare, kan ofta hitta huvuddelen av det nödvändiga antalet köpare inom nationens egna gränser. Men Sveriges hemmamarknad är mycket liten för mer investeringskrävande produkter. Därför måste nästan alltid huvuddelen av de personbilar – eller lastbilar, o s v – som tillverkas i Sverige exporteras till andra länder. Detta för att det nödvändiga antalet tillverkade produkter, även ska kunna säljas i ett tillräckligt stort antal, för att inkomsterna från försäljningen ska motsvara gjorda investeringar.

Slutligen kom vi in på kapitalexporten. I längden är det den del av ett lands produktion (BNP) som sparas, d v s som inte konsumeras, som sedan kan investeras – exempelvis i forskning och utveckling (FoU), nya produkter och effektivare produktionsmetoder. I de sista artiklarna i förra numret gjorde vi flera skrämmande upptäckter. En av dessa handlade om skillnaden mellan sparandet (d v s de möjliga investeringarna) och de förverkligade investeringarna. I inget av de jämförda länderna var skillnaden lika stor som i Sverige mellan vad som kunde ha investerats, på hemmaplan, och vad som verkligen kom att investeras! Detta blir ännu mer skrämmande med tanke på den lilla industrinationens behov av att investera en större andel.

Ser vi till sparandet i Sverige under de tio åren 2001-2010 kunde investeringarna, inom landet, ha varit hela 40 procent större! Nu investerades istället väldiga summor i utlandet. Ofta i diktaturer, där fackföreningar är förbjudna, och där löner liksom arbetsmiljö är under all kritik. Bara under år 2010 uppgick nettoutflödet av kapital, från Sverige till utlandet, till cirka 190 miljarder kr! Detta leder på sikt till en avindustrialisering av Sverige, något som i sin tur slår undan benen för ett välfärdssamhälle.

Detta leder oss till följande frågor: hur ska de arbetande, och medborgarna i övrigt, kunna ta kontroll över kapitalströmmarna; hur ska de kunna stoppa nettoutflödet av kapital, samt avindustrialiseringen, för att istället påbörja den nödvändiga upprustningen av samhället?

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here