Print Friendly, PDF & Email

Vår genomgång av pensionssystemet visar att detta innehåller väldiga tillgångar. Och det är inte så att det saknas behov. Det krävs en rad viktiga investeringar, dels när det gäller att rusta upp delar av miljonprogrammet, dels när det gäller satsningar på infrastruktur som vägar och järnvägar. Norrbotniabanan vore ett av många välkomna projekt. Men det allra mest uppenbara är behovet att investera i utvecklingen av gruvdrift på de platser där nya malmkroppar har upptäckts!

I Pajala har en fullständigt absurd situation uppstått. När det kanadensiska gruvföretaget Northland resources gjorde en nyemission för 2,2 miljoner så var intresset från svenska kapitalintressen så gott som noll! Istället så kom pengarna från bland annat Norge och Finland. Bland annat från just pensionsfonder!

Det sker ett kapitalutflöde på 100-tals miljarder kr från Sverige till bl a Kina där lönerna, arbetsmiljön och miljöhänsynen i allmänhet är under all kritik. Detta eftersom landet är en diktatur och fackföreningar förbjudna. Samtidigt kan inte de som exempelvis sitter i styrelserna för de gigantiska pensionsfonderna i Sverige ens delta i en aktieemission för att utveckla en av landets basnäringar – gruvindustrin!

Självklart ska olika intressen vägas mot varandra. Tidigare har miljöintressen vägt alldeles för lätt. Men upptäckten av dessa malmkroppar innebär inte bara väldiga ekonomiska möjligheter. Det innebär även tusentals jobb och en möjlighet att bevara en befolkning stor nog för att motivera en fortsatt infrastruktur i inlandet samt ambulanser, sjukstugor och lasarett. Och när det gäller hänsynen till miljön blir denna naturligtvis bättre om de svenska löntagarnas pensionsfonder är delägare.

Vår genomgång av det svenska pensionssystemet visar att det finns två djupgående hinder för att detta ska kunna spela en positiv roll i kampen mot avindustrialisering och för upprustning. Trots att pensionsfonderna – exempelvis AP-fonderna – fått möjligheter att köpa aktier i en enormt mycket större utsträckning jämfört med tidigare så är reglerna sådana att ägandet, i praktiken, inte får bidra till utveckling av nya industrigrenar. Istället så har AP-fondernas inträde på börsen både drivit upp aktiekurserna på ett osunt sätt och därmed bidragit till den kultur av kortsiktig spekulation som råder på börsen. Det andra problemet är bristen på arbetarkontroll.

Norska investerare stod för 40 procent av nyemissionen i Pajala, kanadensiska för 20 procent, brittiska för 16 procent och finska för 9 procent. Svenska investerare stod för för löjliga fem procent. Värst av allt var Fjärde AP-fondens motivering till att inte investera något alls: ”Vårt uppdrag är att skapa avkastning. Vi ska inte göra investeringar som har näringspolitiskt syfte”. Så kan bara en industrifiende tala. Det vore intressant att höra hur styrelsen för t ex norska pensionsfonder resonerade då de köpte aktier i det kanadensiska bolag som nu övertagit utvecklingen av gruvindustrin i Sverige.

Men detta handlar inte i första hand om från vilket land pengarna kommer. Det handlar om hur de svenska arbetarnas pensioner ska förvaltas. Arbetarnas pensionspengar används idag inte för att utveckla industrin, och därmed säkra jobben och pensionerna. Istället används pensionspengarna till att öka på spekulationsbrasan.

Det krävs en ny strid om det svenska pensionssystemet. Det är uppenbart att varken det s k privata näringslivet eller staten tänker säkra jobb eller slå vakt om miljön. Det är övertydligt att arbetarna själva måste ta kontroll över sina pensionspengar.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here