Print Friendly

Pensionerna gav upphov till den hårdaste politiska striden i Sverige under 1950-talet.

Motsättningarna i pensionsfrågan ledde till en folkomröstning, en upplöst koalitionsregering och ett nyval. Pensionsstriden kom att prägla både nyvalet samt kommunalvalet senare samma år. Striden om pensionerna avgjordes slutligen genom en dramatisk omröstning i riksdagen 1959, där S-regeringens förslag segrade endast tack vare en nedlagd röst från en folkpartistisk riksdagsman (och stödet från SKP).

Pensionerna är givetvis en viktig fråga. Vi vill ju alla ha en trygghet på ålderns höst. Men att motsättningarna blev så hårda berodde inte främst på att pensionssystemen var olika utformade sett från den enskildes perspektiv. Det nya pensionssystemet skulle komma att ”kanalisera” en väldigt stor andel av samhällets totala kapital. Det var främst olika uppfattningar om hur detta kapital skulle hanteras, utifrån ett samhällsperspektiv, som drev fram striden om pensionssystemet.

Om vi jämför Socialdemokraternas pensionsförslag (som stöddes av LO, TCO och SKP) med det förslag som stöddes av Högerpartiet, Folkpartiet, två arbetsgivarorganisationer samt SIF så ser vi tydliga skillnader. Detta både vad gäller systemens uppbyggnad och förvaltning.

Det socialdemokratiska förslagets uppbyggnad gick ut på att skapa en tjänstepension som skulle vara allmän och obligatorisk. Den skulle stå i relation till inkomsten under yrkeslivet och finansieras via arbetsgivaravgifter. Ett sådant kollektivt upplägg skulle leda till en snabb ackumulation av kapital. När det gällde pensionernas förvaltning så skulle kapitalet samlas i en fond (AP-fonden) vars styrelse skulle tillsättas av staten med representanter för fackföreningar och arbetsgivare. Detta innebar att det, vid sidan av banker och företag, skulle skapas en helt ny och med tiden allt större ekonomisk maktfaktor i samhället.

Högerns och Folkpartiets förslag till uppbyggnad innebar att tilläggspensionerna skulle vara frivilliga – inte allmänna och obligatoriska. Ansvaret lades främst på arbetsmarknadens parter. Det är sannolikt att en sådan utformning av pensionsförslaget dels skulle ackumulera mindre kapital totalt sett, dels skulle leda till påtagligt olika pensionsvillkor. Men den största skillnaden gällde förvaltningen. Högerns och FP:s förslag innebar att kapitalet i tilläggspensionerna skulle förvaltas av företagen. Detta innebar att ett (troligtvis) mindre pensionskapital skulle slås ut på många fler ”företagsfonder”. Någon ny maktfaktor skulle därmed inte uppstå. Istället skulle det traditionella näringslivets makt öka. Det var främst dessa ideologiska skillnader som gjorde debatten kring pensionerna så bitter under 50-talet.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here