Print Friendly

Fyra stora ”kollektivt” ägda pensionsfonder (AP-fonderna, Folksam, Alecta och AMF Pension) kontrollerar över 2 000 miljarder av våra pensionspengar. Men precis som ett gäng abdikerande furstar, som är rädd för sina undersåtar, undviker dessa moderna finansfurstar allt vad makt och ansvar heter i de företag där de köpt aktier. Detta på minst tre sätt.

Först finns det ett antal regler som är utformade så att pensionsfonderna inte ska utmana de traditionella kapitalistiska gruppernas kontroll av nyckelföretagen i Sverige. Vid sidan av dessa regler har pensionsförvaltarna utvecklat en policy som går ut på att medvetet sprida sitt aktieinnehav i syfte att undvika inflytande. Slutligen: fondgiganterna vägrar, i praktiken, att utnyttja sin makt – även om de skulle ha råkat placera sina aktier så att de faktiskt erhållit inflytande i något viktigt företag.

När det gäller de stora AP-fonderna (1-4) får dessa inte äga mer än tio procent var, i ett och samma företag. Och varje enskild AP-fond får inte äga mer än två procent av Stockholmsbörsen i dess helhet. Dessa regler sätter vissa gränser. Men om AP-fonderna 1-4 skulle göra en medveten satsning på att köpa aktier i ett antal nyckelföretag så skulle de tillsammans snart kunna äga 40 procent av aktierna i dessa och därmed utgöra en helt dominerande ägargrupp. Detta skulle dock utmana de traditionella kapitalistiska ägarna. Och denna konfrontation har aldrig någon regering varit beredd att ta.

Därför har det, vid sidan av de formella reglerna, utvecklats en mer eller mindre tydlig praxis som säger att AP-fonderna inte får utnyttja den makt som dess aktier faktiskt ger dem. Därmed avstår fonderna från sin möjlighet att påverka, exempelvis när det gäller hur mycket pengar som viktiga företag ska dela ut till sina aktieägare respektive hur mycket de ska investera; de avstår från att påverka vilken sorts verksamhet som företagen ska investera i samt om investeringarna ska ske i Sverige eller i exempelvis en diktatur. Slutligen abdikerar de från sin möjlighet att säga nej till rena idiotprojekt – liksom de vägrar att säga ja till långsiktiga och goda investeringar.

När det gäller rädsla för ägande och ansvar så utgör Alecta ett skrämmande exempel. I slutet av år 2011 förvaltade pensionsfonden hela 487 miljarder kr. ”Vi är bland de tio största ägarna i de flesta stora företag i Sverige”, berättade en representant för fonden, ”men vi utövar ingen makt”!  Nej. Makt är något dessa giganter undviker. De abdikerar helt enkelt, på fegast möjliga sätt, från den makt som vårt pensionssparande ger dem. Deras agerande är osannolikt ansvarslöst.

Industrifiender styr Sverige
Detta leder också till osannolika beslut. Ett aktuellt exempel berör gruvverksamheten. Det kanadensiska företaget Northland Resources har tagit hand om bearbetningen av en ny väldig malmkropp i Pajala. I början av året gjorde företaget en nyemission på 2,2 miljarder kr för att bygga en järnmalmsgruva. I detta läge vägrade AP-fonderna helt och hållet att köpa några aktier, detta trots den svenska statens långvariga tradition av gruvdrift. Agerandet är just osannolikt ansvarslöst. Informationschefen på 4:e AP-fonden motiverade statens brist på intresse genom att upplysa om att det inte var fondens uppdrag att göra investeringar i ”näringspolitiskt syfte”. Istället skulle fonden ”skapa avkastning”.

Andemeningen var att 4:e AP-fonden antydde att det vore någon form av ekonomisk välgörenhet att satsa på gruvdrift. Men vad tror AP-fonden att Northland Resources aktieägare, som har tagit hand om denna jättelika nysatsning, har för syfte? Välgörenhet eller just ”avkastning” på satsat kapital? Det mest tragiska är att kapitalförvaltare – som AP-fonderna, Folksam, Alecta och AMF Pension – helt har struntat i detta väldiga framtidsprojekt. Som ägare får man inte bara del av vinsten utan kan dessutom ställa krav vad gäller miljöhänsyn, aktieutdelning samt arbetsmiljö. De investerare som nu räddade finansieringen av en gruvsatsning på cirka 6 miljarder (!) var investerare från Norge och Finland. Norska investerare stod för 40 % av nyemissionen och finska för 9 procent. Och bland dessa aktieköpare återfanns, just det, pensionsfonder!

Svenska investerare stod enbart för 5 procent av nyemissionen. Inte en krona satsades av staten, t ex via AP-fonderna. Agerandet mot gruvsatsningen i Pajala var närmast fientlig. Med samma attityd i början av 1900-talet kan man ifrågasätta om det skulle ha blivit någon gruvdrift alls i malmfälten. Detta trots att vi nu vet vilken lysande affär detta har varit. Detta påminde om regeringens/statens industrifientlighet i samband med Saabs konkurs eller vid nedläggningen av AstraZenecas forskningsverksamhet.

Det som skulle kunna ge verklig makt är aktieköp hemma i Sverige. Men för att undvika risken att få makt så har AP-fonderna (1-4, 6 och 7) placerat mindre än 20 procent av sina tillgångar i aktier i Sverige. Däremot är drygt 40 procent av AP-fondernas totala tillgångar placerade i aktier utomlands. Till detta kommer stora innehav av räntebärande papper (obligationer) som inte alls ger samma direkta makt som aktier. Köper man aktier utomlands så blir ägandet garanterat så ”utspätt” att man inte löper någon risk att plötsligt besitta makt och ansvar. Och makt var just det som skulle undvikas.

Det agerande som gäller för AP-fonderna gäller även för Alecta, Folksam och AMF Pension. Alecta och Folksam hade placerat enbart 14 respektive 17,5 % av sina tillgångar i svenska aktier år 2011. När det gäller AMF Pension saknar vi kompletta uppgifter. Men vi har ingen anledning att tro att inte även denna pensionsförvaltare flyr makt och ansvar.

Ska nya industrier utvecklas – gruvverksamhet, vidareutveckling av tidigare gruvavfall, syntetisk diesel baserad på biomassa eller något annat – krävs uppenbarligen löntagarkontroll både i företag och pensionsfonder.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here