Print Friendly

Thomas Bernhard (1931-1989) är mest känd för sin självbiografiska romansvit, som utkom mellan 1975 och 1982. Sviten består av fem romaner – Orsaken, Källaren, Andhämtningen, Kylan och Ett barn – som nu ges ut i samlingsband av förlaget Tranan. Följande recension baseras på de två inledande delarna.

Det första som slår en är stilen. Om jag visste någonting om musik skulle jag antagligen säga att den påminner om Bach eller nåt liknande. Men nu vet jag ingenting om musik. Istället säger jag att stilen till en början är påfallande märkbar; tänk er långa vindlande meningar av varierande upprepningar, det vill säga meningar som sträcker sig över ett flertal rader, meningar, eller satser, som alltså är mångordiga och ringlande och består av upprepningar i olika variationer, det vill säga samma sak sägs flera gånger, på varierande sätt, uppradat i långa och ibland komplicerade meningsuppbyggnader. Ungefär så.

Det bör sägas att den här stilen är ganska jobbig. Åtminstone inledningsvis. De första sidorna bearbetade jag ett par kvällar i rad – de fungerade utmärkt som sömnmedel. Hade det inte varit för att jag fått boken i julklapp, och att någon alltså gjort sig besväret att betala för den, så hade jag antagligen gett upp. Men nu var det alltså en julklapp. Så jag fortsatte. Och efterhand löstes motståndet upp, det var som att jag föll in i rytmen. Det slog mig att stilen var rätt så effektiv – den hamrade liksom in budskapet i huvudet.

Och budskapet är ett slags pessimistisk vrede. Bernhard beskriver en värld av nedslående livsvillkor – han växer under 1940-talet upp på en hårdför nationalsocialistisk internatskola (som senare omvandlas till en lika hårdför katolsk dito) i Salzburg, en stad som är världsledande i självmordsstatistiken och som under andra världskrigets slutskede utsätts för bombräder som raserar staden och begraver dess invånare.

Sammanflätad med pessimismen finns den mer produktiva vreden. Salzburg beskrivs till exempel som ”en dödlig sjukdom som redan vid födseln drabbar invånarna för att sedan inte släppa taget om dem, och lämnar de den inte vid den avgörande tidpunkten, begår de, direkt eller indirekt, förr eller senare, på grund av alla dessa förfärliga omständigheter, helt plötsligt självmord eller så går de under, direkt eller indirekt, långsamt och ömkligen, på denna i grund och botten rakt igenom människofientliga arkitektoniskt-ärkebiskopligt-avtrubbat-nationalsocialistiskt-katolska dödsbringande mark”.

”Självbiografierna” kan ses som ett enda långt domslut – Bernhards pessimistiska vrede hamrar lika hårt mot de objektiva livsvillkoren (det urusla alpklimatet) som mot auktoriteter och institutioner. Och för den delen mot honom själv. Han är riktigt förbannad, vilket är samtidigt underhållande och smittande. I slutändan är det just det inledande motståndet (allting behöver kanske inte vara så lättsamt hela tiden) som är behållningen – alltså: den vredgade, hamrande, repetitiva stilen.

SKRIV EN KOMMENTAR

Please enter your comment!
Please enter your name here